Min äldsta syster dog idag på eftermiddagen. Syster 1. Hon blev 60 år och har varit väldigt sjuk det senaste året med bl.a lungproblem. Det som till slut knäckte henne var en lunginflammation för mycket. Under 45 års tid har jag sagt att jag har 5 syskon, men nu har skaran krympt till 4. Det var Syster 3 som ringde vid 16-tiden. Hon hade pratat med Syster 1 så sent som igår och hon var väldigt ledsen. Själv känner jag ingenting. Den senaste gången jag över huvud taget pratade med Syster 1 var på mammas begravning för drygt 13 år sedan. Det sägs att om man har ett knepigt förhållande till den som dör, så blir även sorgen knepig. Det låter logiskt och det kan vara en del av förklaringen till min brist på känslor. Syster 3 kommer att ringa igen för att meddela när begravningen blir av. Jag kommer inte att åka dit, men jag vill skicka blommor till hennes familj. 

Jag träffade min Husläkare idag för att få reda på provsvaren. Alla värden är bra även om det dåliga kolesterolet är förhöjt. Det kolesterolvärde som uppmättes förra gången och som då låg runt 4 var LKHF i kombination med medicinen Pravastin. Dagens värde, som ligger runt 6 är enbart LKHF-baserat, men på inga sätt alarmerande (det är när det ligger runt 9-10 som larmet går). Eftersom det inte finns någon som helst anledning att äta statiner om man inte redan har påvisade hjärtbesvär, så sa jag att jag absolut inte kommer att börja med den igen. Dessutom försämrar den möjligheten att gå ned i vikt. Husläkaren sa att kolesterolvärdet är stress-känsligt och jag är, milt uttryckt, stressad sedan flera månader tillbaka. Vi fortsätter att hålla koll på värdena en gång om året.

När vi hade hälsat på varandra och jag satt ned, så frågade hon hur allt är nu för tiden och jag svarade att det är dj-t tungt. "Jag ser det...." svarade hon. Jag har inte pratat med henne sedan i augusti och jag har inte träffat henne sedan förra våren, men hon såg direkt att jag är sänkt! Hon fick naturligtvis höra allt om Samverkans-prylen och KBT-fanatikern och inte heller hon tror på KBT i min situation eller KBT över huvud taget. I datorn kunde hon se att det var någon sorts beslut på gång för min del och jag sa att det nog gäller remissen till Södertälje psykiatriska. Hon sa att hon har möjlighet att snoka reda på vilken läkare jag kommer att få och erbjöd sig att ringa och prata med denna läkare och berätta om mig, min situation och alla turer som jag har gått igenom samt att det är viktigt att läkaren läser på i journalen, så att jag inte behöver rapa upp precis allt en gång till när jag väl ska dit. Jag tackade och tog naturligtvis emot erbjudandet.

Jag förklarade för henne hur otroligt ensam jag känner mig i allt det här. Det känns inte som att jag har någon som stöttar mig helhjärtat. Jag fick ingen som helst hjälp av KBT-fanatikern M. Överläkaren i Södertälje kunde inte hjälpa mig bl.a för att hon slutar sin tjänst där (och dessutom är KBT-anhängare = förrädare). Af-damen förstår ingenting om hur jag mår och hon kommer dessutom att sluta. FK tjatar bara om sina förbannade regler. Pär tycker att jag gör ett misstag som inte fortsätter kursen när det jag behöver mest från honom är ett oreserverat stöd; att han håller på mig även om han inte håller med utan tiger med sina åsikter. Naturligtvis anser han inte att han är inkonsekvent som jag skrev om i ett tidigare inlägg, men jag vidhåller. Elin är den enda som står helhjärtat på min sida, men hon är inte i toppform hon heller pga oro för mig och sina övriga demoner. Som pricken över i kommer så beskedet om Syster 1. Jag trodde inte att det var möjligt att må sämre än jag gjorde i somras i väntan på besked från FK, men tänk vad fel jag hade.....

FY FAN.

O-fridens.

Innan jag började Förberedelse-kursen, så sa Af-damen att jag kunde avsluta den när jag ville bara jag meddelande henne det. Hennes svar på dagens mäjl var att om min egen läkare dvs. inte BUP-läkaren också anser att kursen inte är bra, så kan jag sluta, men att jag bör fortsätta tills dess. Jag har ingen läkarkontakt än, men jag kommer att avsluta kursen i alla fall. Inkonsekvens från Af:s sida.

Pär har hela tiden tyckt att jag ska fortsätta. "Du har ju inget annat för dig om dagarna, så det kan väl inte skada att gå på kursen." Nu är det ju så att det faktiskt kan vara skadligt och får jag inte vara kräsen med hur jag får tiden att gå bara för att jag inte har något bättre för mig?! Efter BUP-mötet och Överläkarens uttalande om kursen, så var Pär inte längre lika övertygad om att jag skulle fortsätta utan stöttade mig när jag mäjlade Af och FK i onsdags kväll. Idag har han ändrat sig igen och håller med Af-damen om att jag lika gärna kan fortsätta. Inkonsekvens. Jag är besviken.

På BUP-mötet sa jag till Överläkaren att jag känner mig dj-t ensam i det här. Jag vet varför jag mår så här och jag vet vad som kan få mig att må bra, men ingen, ingen, kan hjälpa mig med det.

O-fridens.

Nä, nu är jag färdig med KBT-fanatikern M! Det fungerar inte. Basta!

Vi började vårt samtal med att M frågade hur veckan hade varit och jag svarade att den hade varit tung pga familje-mötet på BUP (jag ville komma till väsentlig-heterna direkt). Jag hann så långt som att jag funderar på el-behandling, men jag hann aldrig framföra Överläkarens åsikt om hennes kurs. Medan jag försökte förklara vad som är skillnaden mellan denna depression och mina vanliga depressioner, så använde jag uttrycket "....att jag helt enkelt inte tycker att det är någon idé att fortsätta..." och då avbröt hon mig, rakt av, genom att luta sig lätt framåt, hålla upp pekfingret och säga: "Det är depressionens röst som talar då!". Om jag inte var så förbannat väluppfostrad, så hade jag sagt åt henne att hålla klaffen om sin förb****** Depressionens Röst innan jag....      Maken till tunnelseende!! Om hon på minsta sätt var mottaglig för vad jag kände, så borde hon ha sett hur uttrycket i mina ögon ändrades till ren och skär ilska.

Jag fick inte alls sagt det jag ville få sagt under det här samtalet. Jag fick definitivt inte det jag behövde av henne nämligen stöd i min situation här och nu. I stället, så styrde hon in samtalet på min bardom, min biologiska familj och kontakten med/förhållandet till den. Jag var kräkfärdig! Jag har analyserat färdigt den biten av mig för länge, länge sedan även om det var med hjälp av dynamsik samtalsterapi utan det minsta inslag av KBT och även om jag inte fick konkreta uppgifter eller verktyg att arbeta med, så hjälpte det mig där och då. Hon hade svårt att hålla inne med hur meningslös hon tycker att den sortens terapi är. (Apa.) Jag lyckades faktiskt förklara en sak under vårt timslånga samtal och det är att den depression som jag nu plågas av har direkt anknytning till FK och Af och hela Samverkans-prylen; det finns alltså en faktor utifrån som gör att jag mår skit. Jag vet oxå vad som skulle få mig att må bra. Det är ytterst sällan fallet med de övriga depressioner som jag har tagit mig igenom, varken vad som har orsakat dem och vad som gör att jag kan ta mig ur desamma. Det är ett faktum som jag tycker argumenterar för att KBT inte är lämpligt för mig i nuläget.

Det finns en terapi-form, som heter "Schematisk terapi" och som M praktiserar och den går ut på att rätta till allt det vi gick miste om som barn. Att helas. Att läka. Det finns ytterst få föräldrar som är perfekta, så till vida att de kan ge sitt barn precis allt det som ett barn behöver under hela dess uppväxt. Att mina inte fixade det har jag redan skrivit om i flera olika inlägg, men just här hade hon en övning som jag gick med på att pröva. Jag fick sitta och blunda och fokusera på min andning. Sedan sa hon åt mig att föreställa mig själv som 7 år (det är från den åldern och framåt som jag har flest minnen) och i mitt barndomshem. Inga problem. Jag minns hur jag såg ut på det året skolfoto     (långt, mittbenat hår och en gul, stickig polotröja - ljuva 70-tal!) och jag hade inga problem med att se lägenheten framför mig. Hon bad mig beskriva lite, så jag mumlade något om att det var på eftermiddagen och att jag hade kommit hem från skolan. Förmodligen var min mamma hemma och förmodligen satt hon i köket och läste någon veckotidning medan hon rökte. När jag var 7 år, så var min mamma 49 år , men såg ut som 60. Jag beskrev en ensamhetskänsla. Då bad M mig se framför mig hur ytterdörren öppnades och att mitt vuxna jag klev in, gick fram till mitt lilla jag och säga: "Jag förstår precis hur det känns. Lilla vän....". Mitt vuxna jag skulle symbolisera den vuxenkontakt som jag upplevde att jag aldrig fick från min utslitna 6-barnsmamma, en brist på förståelse. Till slut gick det inte längre, så jag slog upp ögonen och förklarade att det inte var det där jag behövde. M misstolkade mig och sa bara att "Det är en svår övning.....". Bah!

Vet ni vad hon berättade? Hon har blivit så van vid att människor står i kö för att få gå i behandling hos henne, att hon inte riktigt visste hur hon skulle bemöta mig då jag visade mig så avogt inställd! Som om hon var någon sorts kändis och att jag hade mage att inte vilja bli hjälpt av henne.

Klockan 9 kom den andra kvinnan som skulle delta den här gången, A. Vi blev bara två deltagare även denna gång. Det bästa som M sa idag, var att vi skulle hålla på till endast 10 och efter det skulle hon ha ett enskilt samtal med A. Endast en timme - jäss! Fokus låg ganska mycket på A och hennes erfarenheter så här långt vilket jag inte hade något emot. Sedan började vi prata om sk. tankefällor.

Vi hann gå igenom 3 av dem och jag kände inte igen mig i någon av dem av den anledningen att jag redan lärt mig att arbeta med att inte hamna i dem fällorna bl.a tack vare den dynamiska samtalsterapin. Det fanns 10 fällor och jag känner igen mig i endast 1 av dem nämligen den att jag har förmågan till "katastrof-tänkande" just i samband med att jag riskerar att inte få permanent ersättning.

Alltihop känns som gammal skåpmat för mig; inte mycket nytt.

Det visade sig att A har samma Af-dam som jag och att hon kunde informera om att denna Af-dam inte kommer att bli kvar så länge till. Inte nog med att jag måste gå igenom denna Prövning, jag kan inte ens få ha samma handläggare tiden ut!! Det finns faktiskt en alldeles ny diagnos som har att göra med människor som misshandlas av FK: försäkringskasse-utlöst depression.

Nu ska jag mäjla Af-damen och FK-handläggaren. Igen.

O-fridens.

Vi storhandlade på Coop idag. För en gångs skull, så tyckte jag inte att det var jobbigt för jag upplevde det som att de flesta av våra skåp var sorgligt tomma och jag ville oxå få en möjlighet att köpa hem LKHF-iga saker att tugga på t.ex en god, fet ost som Wernerssons Gräddost. Det fanns dåligt med bilder av den här osten, men på bilden nedan, så syns den i nedre vänstra hörnet. 38% fett, mild och krämig smak. Bara naturliga ingredienser. För ost-snobbar, som bara äter ostar som luktar gammal strumpa, så är naturligtvis inte den här någonting att ha, men sedan jag började med LKHF, så är just den här osten ett bra sätt att få i mig fett. Den är, som sagt, mild, men smakar mer än vad den vanliga Hushållsosten gör. Den är lagom stor oxå i 400 grams cylinderformade bitar.

I DN.se står idag att läsa att armbandsklockan är på väg att försvinna. Åtminstone som tidsangivare. Folk använder tydligen mobilen när de vill ha reda på vad klockan är. Det här är sorgligt, tycker jag. Klockan som funktionell pryl kommer alltid att finnas hos mig och även som smycke. Jag har flera klockor som jag växlar mellan och jag köper hellre en lite billigare klocka för att kunna köpa en ny lite oftare i stället. Det är bara när jag går hemifrån, som jag hela tiden bär mobilen med mig, men om jag vill veta vad klockan är, så tittar jag på armbandsklockan som alltid sitter lätt tillgänglig på vänster arm. Att behöva gräva fram mobilen för en så'n sak gör jag bara om jag, av någon anledning, inte har någon klocka. Dessutom visar undersökningar att de som använder mobilen för att kolla tiden har glömt tiden innan mobilen ens är tillbaka i fickan. Dagens människa...... Sorgligt.

I morgon ska jag alltså ha mitt enskilda samtal med KBT-fanatikern M. Isch!

Fridens.

I början av 2000-talet kom de. De fyra tjejerna i gruppen Bond som spelar klassisk musik, både egen och andras i ett något annorlunda format. Jag gillar dem! Musiken är väldigt skön att lyssna på. Jag kom plötsligt ihåg att jag hade en CD med dem, men jag hade fel för jag hade 2!

Här är det första spåret, "Quixote" från deras första CD "Born". Öppna sinnena först och sedan öronen och njut.....

Fridens.    

Jag har 2 erfarenheter. Den ena har med träning att göra och den andra har med min psykiska hälsa att göra. I det första fallet handlar det om något självklart medan det i det andra fallet handlar om mitt tänkande.

När jag inte har styrketränat på ett par månader, så förväntar jag mig träningsvärk. Jag får oxå träningsvärk och det är pga att mina muskler är ovana, de pressas. Jag får inte träningsvärk för att jag tänker negativa tankar.

När Elin och jag planerade våra Göteborgs-dagar i juni förra året, så visste jag, av erfarenhet, att jag skulle bli väldigt trött efteråt. Det blev jag oxå. Enligt KB-terapeuten M, så berodde det på att jag lät Depressionens Röst få övertaget. Jag hade inte behövt bli så trött om jag hade lärt mig att tänka annorlunda, att tänka positivt.

Varför är de här 2 exemplen inte samma sak? Visserligen kan man påverka exempel två genom hur man tänker, men bara till en viss grad.

O-fridens.

Jag bestämde mig för att SATS:a i morgon.

Jag föreslog Elin att vi kunde äta lunch i stan eftersom hon är ledig.

Sedan började jag fundera på att bara shoppa, inte träna.

Skämma bort mig.

Sedan började jag vela hit och dit.

Sedan tappade jag lusten för att träna.

Jag har egentligen inga pengar att shoppa för.

Jag har ingen lust att shoppa.

Alla meningslösa prylar.

Jag har ingen lust att åka hela vägen till Stockholm.

Medan vi tittade på "Las Vegas", så gick luften ur mig fullständigt.

Det gick inget bra att måla med pennorna.

Jag var fullkomligt, ekande tom på idéer.

Hopplöshet.

DÅ kom ångesten och den kom dånande med full kraft!!

Den bara brrrrrrakade in i mig och fick mig att både tappa andan och att vilja skrika rakt ut.

JAG ORKAR INTE MED DEN HÄR SKITEN LÄNGRE.

Jag tog ytterligare Theralen-droppar för det fanns inte en chans i helvetet att jag skulle försöka rida ut stormen utan hjälp!!

Dropparna innebär att jag inte kommer att ta mig ur sängen i morgon vare sig för att SATS:a eller shoppa.

Skit samma.

Allt är lika meningslöst.

Jag kan lika gärna ligga kvar i sängen hela dagen.

Det här var en variant på hur en ångestattack kan komma, till synes, från ingenstans och vända vitt till nattsvartaste svärta.

Men det är nog bara jag som låter Depressionens Röst ta överhanden och glömmer bort att tänka positiva och snälla tankar, eller hur?

O-fridens.

Mitt sömnbehov minskar sakta. Jag lade mig strax efter midnatt och hade lite svårt att somna pga alla tankar efter gårdagens BUP-möte. Idag sov jag till strax efter 11. Sedan kom Elin in med Ellen och tyckte att jag skulle stiga upp och fixa te, så att vi hann med det innan hon skulle iväg igen för sitt möte med SYV (studie- o yrkesvägledare). Så blev det!

När vi hade ätit färdigt, så städade jag buren. Att städa buren har väl aldrig varit direkt kul, men sedan vi köpte det nya köksbordet, så har det blivit bökigt och jag tycker inte om bök, jag tycker om enkelhet! Nu är det gjort i alla fall och det innan klockan ens hann bli 14.

Det jag har kvar att göra idag är att tvätta lakan och mig själv.

Imorgon ska jag verkligen försöka komma iväg till SATS! Jag både vill och behöver det. Däremot behöver jag inte kropps-scanning och jag kommer inte att lägga ned tid och energi på familje-trädet förrän jag vet om jag ska fortsätta idiot-Förberedelse-kursen eller inte. Så det så!

Idag ska jag inviga mina nya, läckra pennor som jag hämtade ut i tisdags. Det är alltid lite nervöst. Faktiskt.

Fridens.

    Ängelbrekt