Det var -19 när jag gick till tåget i morse, så det var full vintermundering som gällde vilket innebar att min ursnygga, sköna, lila kappa blev kvar på sin galge i hallen. Det gjorde nästan ont att andas in den kalla luften, så jag höll handen för munnen för att på så sätt värma upp inandningsluften för jag ville inte att den där urjobbiga hostan ska få fäste igen!

Jag åkte mitt i värsta rusningstrafiken, strax före 8, men jag höll mig lite bakom mitten av tåget och där var det överraskande tomt på folk. När det var dax för mig att stiga av i Huddinge, så var det på väg att bli fullt i vagnen. Och ja, det var försenat.

Stöd-kursen då. Jaa, vad 17 ska jag säga om den?  B  L  Ä !!  Det var bara jag och en kvinna till där, R, förutom terapeuten, M. Den tredje kvinnan hade fått förhinder och den fjärde kvinnan varken dök upp eller hörde av sig. Förmodligen blev det henne övermäktigt och jag har full förståelse!

Terapeuten, M, som har en egen praktik är inhyrd av Af för detta ändamål och hon har i sin tur hyrt in sig i en liten lokal som innehas av en naprapat (undrar var hon kommer att vara på måndagarna?). Vi 3 som var där idag fick gott och väl plats, men hur blir det när/om de övriga 2 kommer? Vi kommer att få skriva på ett papper om tystnadsplikt gentemot varandra, så jag kommer inte att skriva något om de andra deltagarna utan bara om M och om mig själv.

Prat. Vi fick berätta lite om vår respektive situation och vad som hade lett fram till idag. M pratade om hur hjärnan förändras när man har varit deprimerad under en lång period vilket var intressant. Vi pratade lite om stress och hur viktigt det är att kunna varva ned efter varje stress-period, så att det inte leder till utbrändhet och det var inga nyheter. Vi har fått läxor oxå. Flera stycken. En artikel om just förändringar i hjärnan. En CD med avslappning som vi ska lyssna på en gång varje dag. Vi ska även rita hur vårt familjeträd såg ut vid 7 års ålder, 15 års ålder och hur det ser ut idag. Det ska innehålla hur vi uppfattade alla olika familjemedlemmar (hur vi tolkade vår situation vid olika åldrar) vid respektive ålder. Familjeträdet kommer hon att använda vid de enskilda samtalen.

Det framkom att vi i gruppen skall hitta på en gemensam aktivitet en gång varje vecka "...i syfte att bryta det dystra lunkandet där hemma". Jag sa direkt att nej, jag vill inte. Jag vill absolut inte! När M envisades och försökte få mig att se det som något positivt, så försvarade jag mig med att jag faktiskt trivs bäst ensam. Jag tycker egentligen inte om människor och att det faktum att jag tagit mig till Huddinge idag var en bedrift som tagit på krafterna.

M har en benägenhet att lägga sin hand på ens arm, luta sig lätt framåt och le ett typiskt medkännande terapeut-leende. När hon gjorde så med mig, så kröp det av obehag inombords. Isch! Jag gillar inte henne och jag ser inte fram emot mitt enskilda samtal.....

Hela mitt jag revolterar mot tanken på kognitiv beteende-terapi! Hela mitt jag känner att den terapi-formen inte passar mig och den sortens depressioner som jag lider av. Dessutom har jag lärt mig själv så mycket av hur jag tänker och hur jag kan ändra det att det känns som att M bara kommer att lägga sig i något som redan fungerar. Fungerar hyfsat i alla fall. Jag är inte så arrogant att jag säger att jag inte har något övrigt att lära mig, men jag känner att KB-terapi inte är rätt. "Fel-känslan" som jag fick redan första gången som Af-damen berättade om den här kursen förstärktes idag. Fel, fel, fel, FEL!! Jag kommer dock att göra de läxor jag har fått och jag kommer att åka tillbaka nästa måndag och mycket möjligt ännu en gång efter det och sedan ska jag göra en ny utvärdering.

Vi höll på i 2,5 timme. Nästa gång börjar vi redan 8 och det är väl i syfte att hålla den "Depressiva Rösten" i schack genom att komma ut i dagsljus, men det är knappt att det har blivit ljust då och den lilla lokalen vi sitter i har inga panorama-fönster, om jag säger så. Fnys!

O-fridens.

När jag ska göra någonting som gör mig nervös eller som jag gruvar mig för (som ger mig ångest), så har jag en hemsnickrad taktik som kanske någon annan skulle kunna ha användning av.

1. Kvällen innan själva pärsen, så inbillar jag mig sällan att jag kan lägga mig tidigt för att sova bort en orolig kväll och natt. Jag sitter uppe tills jag blir trött även om det blir till 2. Jag vet att jag kommer att vara trött till följd av detta, men samtidigt, så kommer adrenalinet till följd av nervositet/ångest att hålla mig alert så länge som pärsen pågår. För mig kommer ofta tröttheten den andra dagen efter en sen kväll.

2. Jag ligger sällan sömnlös över det jag inte kan påverka. "Det är ju lättare sagt än gjort!" säger nog många, men det är något som jag har tränat på länge, länge och som nu gör att jag kan ta det lugnare när det drar ihop sig; jag kan skjuta det ifrån mig tills det verkligen gäller.

3. Jag försöker att ta extra mycket hand om mig själv t.ex genom att ha sköna favoritkläder på mig som jag känner mig bekväm i. Jag har aldrig nya kläder "dagen till ära"! Jag bryr mig heller inte om hur jag egentligen ser ut utan det handlar mer om att behålla lugnet, att ta mig igenom pärsen.

4. Jag brukar belöna mig själv efter att pärsen är genomgången oftast genom att köpa något (det är den sortens belöning jag gillar mest; krasst eller ej). Det kan oxå vara en belöning att strunta i resten av den dagens måsten.

Jag har tillfälle att praktisera min hemsnickrade taktik inför i morgon då det är Stöd-kursens första dag. Blä. Ikväll blir jag förmodligen sittande till efter midnatt. Favoritkläder är redan utvalda. Eftersom jag förmodligen inte kommer att ha matlust på morgonen, så kommer jag att ta med mig en drickyoughurt och en mini-ost att äta vid tillfälle. Medan jag planerade detta och försökte komma på vilken väska som passar för tillfället i fråga, så upptäckte jag att jag bara har väskor som är för stora eller för små, så för att uppmuntra mig själv i stället för att belöna mig själv, så köpte jag en ny väska när Pär och jag var i Skärholmen idag. Nu kan jag inte göra mer inför morgondagen än att vänta in den. Jag ska vara i Huddinge redan halv 9. Uäää.

Fridens.

Igår fick jag reda på när och var jag ska infinna mig på måndag. Kurs-damen var lika mild och tröstande i tonfallet även denna gång. Jag fick reda på att vi blir endast 4 stycken. Det är tänkt att vi ska ha även enskilda samtal med henne, så då är det väl en fördel att vi är få. Jag tycker att det hade varit bra om vi vore fler, så att det inte blir något tvång på att lära känna varandra. I slutet av samtalet frågade hon om jag hade några frågor, men jag svarade nej. Jag hade ingen lust att prata över huvud taget utan ville bara få reda på när och var och sedan "Vi ses!". Hon verkade litet snopen eller inbillade jag mig det? Faktum är att jag inte har några frågor av den anledningen att jag inte orkar bry mig. Jag kommer att ge kursen en chans, jag har valt att samarbeta, men jag bryr mig inte. Jag orkar inte det.

O-fridens.

.....i min lilla låda vad mycket snö det har kommit!! Dessutom är det stormvindar. En av Pärs lunchkompisar tog sig inte till arbetet idag eftersom bussarna inte går och Elins prins kan inte heller komma av samma anledning. Beslutet att stanna kvar under täcket (till 12) visade sig sålunda vara riktigt. Pär har inga problem att ta sig fram i sin Yeti som är 4-hjulsdriven och lite högre än vår gamla bil. Nyhetens behag gör att han, villigare än tidigare, besöker både Konsum och Felinos på vägen hem från arbetet.

Fridens. 

Idag fick jag veta provresultaten från det senaste besöket hos dr Levaxin. Jag fortsätter att medicinera som vanligt, men värdena är på gränsen till att jag kan minska dosen, så jag ska tillbaka redan i mitten av maj för att lämna nya prover. Det är tack vare LKHF. Jag vet det! Det är så himla fascinerande att få uppleva andra effekter än endast viktminskning. Jag har läst om många som har kunnat sluta med Levaxin tack vare LKHF.

Fridens.

Det blåser och snöar.

Enligt tidningarna är ett stort oväder på ingång.

Jag är psykiskt slutkörd.

Jag bestämmer redan nu att jag inte ens tänker försöka ta mig till SATS i morgon.

Blä.

O-fridens.

Det var dax att åka till Huddinge igen. Jag ville inte. Jag ville sova. Dessutom kunde jag inte äta någon frukost pga en ångest-knut i magen. Jag orkade inte läsa på tåget heller. Det tog 20 minuter för mig att masa mig från stationen till Af:s lokaler. Mötet tog en kvart. Jag fick skriva under ett papper om att jag skulle delta i Stödkursen (med start på måndag). Sedan förklarade jag precis hur jag mådde och berättade om gårdagens läkarbesök då vi diskuterade om jag skulle lägga in mig eller inte (för det gjorde vi även om jag inte skrev det igår). "Vi vill ju inte att du går ned dig helt pga det här" sa Af-damen. "Var ska man dra gränsen då?" frågade jag. "Vad tycker du själv?" blev hennes motfråga. "Eftersom jag funderar på att ta livet av mig hellre än att gå igenom det här, så....." svarade jag. Då ansåg hon att det var hög tid för ett nytt gemensamt möte tillsammans med FK och då får jag en möjlighet att förklara även för dem hur hela denna sk. samverkans-prylen påverkar mig.

Fortsatt mörker.

Tröst: böcker och godis.

O-fridens.

Ska jag rita och få igång ritlusten innan jag köper en massa läckra pennor eller kommer ritlusten tack vare att jag har köpt en massa läckra pennor? Vad kommer först?

Fridens.