Jag tycker inte om min livssituation just nu.

Jag känner mig både klämd och hetsad.

Jag får signaler om att jag är otacksam.

Jag får signaler om att jag tar någon för given.

Jag får höra en version och blir upprörd och i stöttande syfte skriker jag.

Sedan får jag höra version 2 och känner mig tvungen att be om ursäkt samtidigt som jag känner mig lurad av version 1.

Vilken version stämmer?

Måste jag välja sida?

Jag försöker vara ett 2-bent Schweiz, men lyckas inte så bra eftersom jag är i en beroendeställning visavi version 2.

Version 1 mådde dåligt igår.

Via sms bad jag version 2 att inte prata om Just Det Där Jobbiga den kvällen eftersom jag själv inte skulle vara hemma.

Version 1 säger att det första version 2 pratade om när han kom hem var Just Det Där Jobbiga.

Version 2 säger att det inte stämmer.

Han nämnde det knappt.

Vem ska jag tro på?

Jag tycker att han tjatar.

Han anser att han måste få uttrycka sin besvikelse över att ingenting fungerar.

Jag måste bli mer oberoende!

Steg 1 är att sluta be om skjuts och (stöttande) sällskap.

Jag kan åka till läkaren själv.

Jag kommer att tampas med Af själv.

Jag vill kunna själv!

Jag vill inte ta någon för given och det tycker jag inte att jag gör heller.

Min inkomst är en fis i rymden jämfört med min livspartners.

Jag skulle kunna ändra på det genom att tvinga mig själv ut i arbetslivet.

Genom att få mig själv att passa in i Af:s rehab-plan.

Jag skulle inte bli jämställd, men jag skulle komma lite närmare.

Jag kommer aldrig att bli jämställd eftersom jag inte är fullt frisk, så vem försöker jag lura?!

Jag ska dra ned på mitt "be om hjälpande" för att slippa höra om alla gånger som det har ställts upp med skjutsande och hämtande.

Jag har mina apostlahästar.

Jag är tydligen inte till någon hjälp i det stora hela eftersom min fråga om vad jag kan göra för att jämna ut "hjälpandet" inte fick något svar.

Det måste vara tufft att vara gift med en i beroendeställning.

Det måste vara ännu tuffare att dessutom ha en dotter som inte orkar så mycket som både hon och vi önskar.

Det måste vara tufft att vara den fysiskt starka i familj av psykiskt svaga.

Det är när man är arg och upprörd som man säger sanningen.

Den förbjudna sanningen.

Den skamfyllda sanningen.

"Har ni suttit här hela dagen?"

"Nä, bara sedan 15-tiden."

"Det vill säga sedan ni vaknade...."

Aj.

"Så det är ingen som har varit utanför dörren eftersom soppåsen står kvar...."

Suck.

"Jag vet inte hur länge jag orkar med att ni båda bara går hemma!"

Aj som fan!

Små saker sagda.

Stingande saker.

Avslöjande saker....

Jag beundrar min livskamrat för hans drift att åka till arbetet varje dag.

Jag avundas honom det.

Jag känner lättnad över att han tycker om sitt arbete.

Jag avundas honom det.

Jag är fascinerad av att han har en nära kontakt med både föräldrar och syster.

Jag avundas honom det.

I vårt äktenskap har jag en kamrat, en livspartner, ekonomiskt stöd, trygghet, pålitlighet, skratt, en hjälpande hand. En klippa.

Vad har han?

En lös sandhög som inte håller för något tryck.

Det känns ojämlikt på fler plan än det ekonomiska.

Om han lämnar mig, så är jag chanslös.

Möjligheten till självmord finns förstås.

Om jag lämnar honom?

Som jag uppfattar det nu, så skulle endast livspartner-delen försvinna och den förlusten kan han komma över.

Jag såg att han hade köpt "Välj glädje" av Kaj Pollak och jag frågade varför.

"Har du svårt att välja glädje?" frågade jag. "Det har i alla fall inte jag."

"Jag tycker väl att det lite väl lite glädje i den här familjen över huvud taget" svarade han.

Vad betyder det?

O-fridens.

 

Elin

16 november 2010 22:12

Nu är jag 90 % till att hoppa av och om jag gör det är jag 99 % säker på att jag kommer må bättre. Mår jag bättre kommer ni må bättre och stämningen blir bättre. Det är JAG som har dragit ned alla i ett svart hål. Förlåt, gör inget dumt för att jag mår skit. Håll ihop, snälla.

http://fundringarsdotter.bloggplatsen.se

Ewa

16 november 2010 23:02

Ingenting av detta är ditt fel! Du är sjuk och kan inte rå för det. Jag vet att du gör ditt bästa. Jag VET det!

Det är situationen som är jobbig, inte du!

 

margus

16 november 2010 23:04

Allvarliga funderingar idag. Bra tänkt och redovisat, vilket inte är lätt i den situationen. Några bra korn där. Kanske kan dina tankar i bästa fall leda till något gott, hoppas jag.

http://margus.bloggplatsen.se

Ewa

16 november 2010 23:06

Det hoppas jag med!

 

Annie

17 november 2010 08:00

Bamsekramar till (framförallt) Elin, men också till Dej och Pär. Jag tycker om er så mycket!!!

http://www.peek-a-boos.bloggagratis.se

Ewa

17 november 2010 12:10

Kramar tas tacksamt emot och vi tycker om dig med!

 

Budda

17 november 2010 11:05

...att det varit oerhört tufft för familjen på senare år? Att lockas av titeln på boken och nyfiket se vad den handlar om?

Det är svårt att både vara beroende och att någon är beroende av en.

Önskar jag kunde hjälpa dig.

 

Marianne

19 november 2010 18:23

Jobbiga situationer dyker upp i allas liv med jämna mellanrum, men det är få som vill erkänna det. Att öppet kunna skriva om hur man mår och känner,är både ärligt och starkt gjort. Du har mer styrka och livskraft än många av dina medmänniskor. Om man delar sitt liv med någon, så kvittar det väl vad var och en bidrar med. För hur skulle världen se ut om bara de som tjänade lika mkt och hade samma intressen osv. kunde bilda par. Ett förhållande innebär att både ta och ge, vi är ju alla olika och har inte samma förutsättningar. Så ingen ska behöva känna sig mindre värd eller ens få höra att de inte bidrar lika mkt.
Ha det gott

http://www.ekoxenskennel.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...