Jag retar mig mer och mer på alla patetiska meddelanden som syns där! "Låt bli att läsa då!" Lättare sagt än gjort för hjärnan fungerar nämligen så att när man väl har lärt sig att läsa, så gör man det automatiskt, vare sig man vill eller inte, så fort 2 eller fler bokstäver står på rad. Jag stänger Rampljuset så fort det bara är möjligt när jag väl har loggat in, men oftast har jag hunnit med att läsa ett par meddelanden. Just idag har jag sett samma 2 meddelanden flera gånger. 2 ytterligheter. I det första meddelandet tackar bloggaren för alla kommentarer och hoppas nu att alla som har kommenterat även ska fortsätta att läsa bloggen. Blir de aldrig nöjda??! I det andra meddelandet hotar bloggaren med stänga sin blog om inte h*n inte får fler frågor från oss läsare. Oooooo, vem törs stå emot ett sådant fruktaaaaansvärt hot? Jösses Amalia! Jag har inga övriga kommentarer till dessa ynkedomar.

Fridens.    

Elin och jag var, som sagt, till Stockholm igår, men det var ingen lyckad runda. En sorts antiklimax. Det var tvärmulet  mörkt, blåsigt och det skurade. Jag fick i alla fall tag i en ny sängkudde (och den är så himla gosig och skön och stunsig!) och så köpte jag hårfärg, järntabletter och en påse Jättesalta. Elin köpte ingenting utan agerade bara sällskapsdam. Vi åt på McD och sedan åkte vi hem till soffan och tekannan.

Idag har jag städat buren eftersom det är torsdag och så har jag duschat. Jag ska väl Sima oxå. Jag är trött efter gårdagen (att vara inne i Stockholm med alla nötter och allt buller tar mer och mer av mina krafter). I ren övertro på min egen ork, så hade jag klockan på 9 i syfte att promenera i solskenet före lunch, men....ja....övertro, som sagt. Det känns viktigare att orka iväg till SATS i morgon. Viktigare och roligare!

Fridens.    

Då var det dax! På tisdag (9 november) ska jag på det första mötet för att "....ta reda på förutsättningarna för att jag ska kunna komma tillbaka i arbete." Usch! Fy! Hä bar' å bit' ihop! Jag tänker ta med mig Pär om han kan, men samtidigt vet jag inte om det är så lyckat.... Han tror nämligen att det vore bra för mig att komma ut och arbeta igen och jag vill inte att han sitter bredvid mig och osar positivism samtidigt som jag tänker göra mitt bästa för att övertyga dem om att låta mig vara ifred och i stället ge mitt eventuella arbete till den som verkligen orkar, men framför allt vill.

Tveksamt fridens.....