Medan jag har varit sjukskriven, så har jag blivit känsligare för stress. Mycket känsligare. Samtidigt har jag lärt mig mycket mer om vad jag orkar och inte orkar, var gränsen för alltför mycket stress går.

När jag säger att jag har blivit känsligare för stress under sjukskrivningen, så reagerar de flesta med "Tacka tusan för det!!" och det rör sig oftast om civila. Sedan finns det yrkesmänniskor (motsatsen till civila) som tolkar det som att sjukrivningen inte fungerar.

Medan jag har varit sjukskriven, så har jag blivit mer ovilligt inställd till Folk. Folk i allmänhet. Folk i stora mängder. Nästan Folkskygg, men absolut inte socialt fobisk.

De civila har egentligen ingen åsikt om detta (vad man tycker om Folk varierar nämligen)  medan yrkesmänniskorna ser även detta som ett tecken på att jag bör komma ut i verksamhet å det snaraste.

Vems problem är min stress-känslighet? Inte mitt! Faktiskt. Jag tycker inte att min känslighet för stress är något hinder i det stora hela även om jag tycker att det suger big tajm att jag blir stressad/trött av kuliga saker. Jag utnyttjar känsligheten för att hålla koll på mig själv, för att hålla koll på att jag inte går över gränsen eftersom jag vet att priset är för högt.

Vems problem är min avoga inställning till Folk? Inte mitt det heller! Faktiskt. Att jag inte har behov av eller tycker om att vistas bland Folk någon längre stund är inget sjukdomstecken! Det är ett friskhetstecken och en sund reaktion på att jag inte går med på att uppfylla alla outtalade och oskrivna regler som finns i Umgänget Med Folk. Det sociala samspelet som är en stor del av att vara yrkesverksam har jag inte mycket till över för och jag tycker att det glorifieras å det grövsta.

Jag är, för tusan 45 år och halvvägs i mitt liv och jag har lärt mig massor om mig själv! Ingen i hela världen känner mig så bra som jag själv! Så pass väl känner jag mig själv att jag anser mig ha rätten att säga nej även om jag inte har provat på. När det gäller mitt förhållningssätt till Prövningen, så måste jag nu hitta balansen mellan tjurighet och samarbetsvilja.

Fridens. *kampnäven viftar*

Jag tycker inte om min livssituation just nu.

Jag känner mig både klämd och hetsad.

Jag får signaler om att jag är otacksam.

Jag får signaler om att jag tar någon för given.

Jag får höra en version och blir upprörd och i stöttande syfte skriker jag.

Sedan får jag höra version 2 och känner mig tvungen att be om ursäkt samtidigt som jag känner mig lurad av version 1.

Vilken version stämmer?

Måste jag välja sida?

Jag försöker vara ett 2-bent Schweiz, men lyckas inte så bra eftersom jag är i en beroendeställning visavi version 2.

Version 1 mådde dåligt igår.

Via sms bad jag version 2 att inte prata om Just Det Där Jobbiga den kvällen eftersom jag själv inte skulle vara hemma.

Version 1 säger att det första version 2 pratade om när han kom hem var Just Det Där Jobbiga.

Version 2 säger att det inte stämmer.

Han nämnde det knappt.

Vem ska jag tro på?

Jag tycker att han tjatar.

Han anser att han måste få uttrycka sin besvikelse över att ingenting fungerar.

Jag måste bli mer oberoende!

Steg 1 är att sluta be om skjuts och (stöttande) sällskap.

Jag kan åka till läkaren själv.

Jag kommer att tampas med Af själv.

Jag vill kunna själv!

Jag vill inte ta någon för given och det tycker jag inte att jag gör heller.

Min inkomst är en fis i rymden jämfört med min livspartners.

Jag skulle kunna ändra på det genom att tvinga mig själv ut i arbetslivet.

Genom att få mig själv att passa in i Af:s rehab-plan.

Jag skulle inte bli jämställd, men jag skulle komma lite närmare.

Jag kommer aldrig att bli jämställd eftersom jag inte är fullt frisk, så vem försöker jag lura?!

Jag ska dra ned på mitt "be om hjälpande" för att slippa höra om alla gånger som det har ställts upp med skjutsande och hämtande.

Jag har mina apostlahästar.

Jag är tydligen inte till någon hjälp i det stora hela eftersom min fråga om vad jag kan göra för att jämna ut "hjälpandet" inte fick något svar.

Det måste vara tufft att vara gift med en i beroendeställning.

Det måste vara ännu tuffare att dessutom ha en dotter som inte orkar så mycket som både hon och vi önskar.

Det måste vara tufft att vara den fysiskt starka i familj av psykiskt svaga.

Det är när man är arg och upprörd som man säger sanningen.

Den förbjudna sanningen.

Den skamfyllda sanningen.

"Har ni suttit här hela dagen?"

"Nä, bara sedan 15-tiden."

"Det vill säga sedan ni vaknade...."

Aj.

"Så det är ingen som har varit utanför dörren eftersom soppåsen står kvar...."

Suck.

"Jag vet inte hur länge jag orkar med att ni båda bara går hemma!"

Aj som fan!

Små saker sagda.

Stingande saker.

Avslöjande saker....

Jag beundrar min livskamrat för hans drift att åka till arbetet varje dag.

Jag avundas honom det.

Jag känner lättnad över att han tycker om sitt arbete.

Jag avundas honom det.

Jag är fascinerad av att han har en nära kontakt med både föräldrar och syster.

Jag avundas honom det.

I vårt äktenskap har jag en kamrat, en livspartner, ekonomiskt stöd, trygghet, pålitlighet, skratt, en hjälpande hand. En klippa.

Vad har han?

En lös sandhög som inte håller för något tryck.

Det känns ojämlikt på fler plan än det ekonomiska.

Om han lämnar mig, så är jag chanslös.

Möjligheten till självmord finns förstås.

Om jag lämnar honom?

Som jag uppfattar det nu, så skulle endast livspartner-delen försvinna och den förlusten kan han komma över.

Jag såg att han hade köpt "Välj glädje" av Kaj Pollak och jag frågade varför.

"Har du svårt att välja glädje?" frågade jag. "Det har i alla fall inte jag."

"Jag tycker väl att det lite väl lite glädje i den här familjen över huvud taget" svarade han.

Vad betyder det?

O-fridens.

Akt 1: förmiddag, eftermiddag och förkväll.

Usch, vad jag var pirrig och rastlös igår förmiddag! Elin och jag åt lunch tillsammans och jag fick i mig lite äggröra och 2 muggar med te. Ute öste regnet ned och det blåste som 17, men Vädergudarna fick inte hindra mig denna dag (om det hade handlat om snö, så hade jag nog inte varit fullt så morsk...), så vid halv 15 tog jag på mig min underbara lila ullkappa och handskar och beväpnade mig med ett paraply (som jag fick hålla vågrätt ut från kroppen pga vindarna) och gick ned till tåget. Jag satt och läste "Fatta eld" (andra delen i Hungerspelstrilogin) hela vägen och det gick bra med koncentrationen.

På vägen mot den stora enrén till Åhléns, där jag skulle möta Annie, passerade jag de stora skyltfönsterna. "Välkommen in till julen!" stod det och jag ryste av obehag. Inte redan!! Jag tycker att 1 december borde vara någon sorts gräns för allt vad julskyltning och julprat heter. Jag kände igen Annie direkt trots att det är 1,5 år sedan vi sågs. Lilla Annie.... Vi gick till Taco-baren för att äta och där var det mitt-emellan-lunch-och-middag-lugn. Jag åt en dip-tallrik; nachos med 3 olika dipsåser och det passade perfekt för mitt nervösa jag som hade en pirrig knut i magen. Gott! Vi åt och pratade och skrattade och hade det himla mysigt.

När klockan började dra sig mot 17, så bröt vi upp och gick i stället till närmaste Wayne's Coffee för en snabb fika (dindingding!! nytt för mig! jag har aldrig varit på ett så'nt kaffeställe förut!). Annie bjöd mig på en generös mugg med varm choklad + vispgrädde vilket passade ypperligt efter god mat och med ruggväder utanför. Annie, däremot, var inte nöjd med sitt blaskiga kaffe och jag hetsade peppade henne till att be om nytt och till slut gick hon fram och bad om nytt kaffe vilket hon fick utan slagsmål eller ens argumentation! Vi blev kvar där en dryg halvtimme och sedan var det då äntligen dax att gå mot pendeln till Upplands Väsby. (dingdingding!! nytt för mig! jag har aldrig åkt pendeltåg norr om Centralen!) Det tog dryg 20 minuter att åka och eftersom det var i rusningstid, så var tåget smockfullt. Jag saknar inte jobb-pendlandet och trängseln.... Isch! Framme i Upplands Väsby (dingdingding!! nytt för mig! jag har aldrig varit i UV!), så tog Annie fram den karta som hon hade fått tillsammans med biljetterna och vi letade oss fram till Kulturhuset utan problem. Vi tyckte att vi var ute i god tid som kom dit strax före 18 när seansen skulle börja klockan 19, men det finns alltid de som ska vara värre.....

Akt 2: seansen och sen kväll.

Lokalen var som en medelstor bio-salong med plats för ca 300 pers och det var utsålt. Alla möjliga sorters människor i alla åldrar utom barn. Det syns inte utanpå när man är intresserad av andevärlden, om jag säger så. Vi satt och pratade i väntan på att det hela skulle starta och med facit i hand, så kan jag säga att det som Annie hade att berätta om sitt gamla hus med tillhörande spöken faktiskt var intressantare än vad senasen visade sig bli.

Terry Evans klev upp på scenen tillsammans med sin tolk Viktoria och efter att tolken hade presenterat honom och gett oss några förhållningsregler, så var andevärlden snabbt på plats. Terry vände sig direkt till en kvinna några rader framför oss som hade förlorat sin partner. Efter ett tag kom det fram att partnerns dotter satt bredvid henne, så båda 2 fick var sitt budskap från den döde. På scenen stod ett bord med vattenflaskor och glas och en vas med rosor. Efter varje budskap från andevärlden, så tog Terry en ros och gav den till den person som fått budskapet. "With love..." sa han varje gång.

Terry Evans är van att prata med hjälp av tolk och tolken Viktoria gjorde ett bra arbete (även om jag personligen hade valt att översätta annorlunda ibland). Jag trodde inte att det skulle flyta så bra som det gjorde.

En kvinna hade förlorat sin vän/pojkvän. Denne pojkvän fanns hos Terry för att lämna budskap och för att bevisa hur nära han faktiskt är hela tiden. "Var snäll och köp en ny soffa tills nästa gång du ska se 'Det okända' för jag får ont i rumpan av att sitta i den du har nu". Det var en del av vad vännen/pojkvännen ville förmedla. Han hade dessutom med sig sin hund som hade dött för flera år sedan och Terry frågade kvinnan om hon ville höra hundens budskap oxå? Det ville hon förstås. "Voff!" var budskapet. Kort och koncist.

Innan seansen drog igång, så frågade Terry om vi godkände att andarna använde sitt sinne för humor. Självklart gjorde vi det! Det blev många skratt och det var ofta skratt blandat med tårar. Jag trodde att jag skulle gråta mer, men den enda gången som jag blev riktigt påverkad var när en kvinna fick ett budskap från 2 döttrar som hon har mist. De sa att de mådde bra nu och att hon skulle sluta att anklaga sig själv eftersom hon hade gjort allt hon kunnat göra. "Mamma, du måste lova att den här julen blir bättre för dig än vad förra julen var".

Jag har egentligen inte tvivlat på andevärlden, att det finns spöken och jag har aldrig trott att den här sortens seanser är bluff på något vis. Ändå kändes det bra att se det hela på riktigt. Jag iakttog Terry Evans noga hela tiden av fascination. En del av andarna hade mer än bara ett budskap, de hade även gester som den som fick budskapet förstod och kände igen. Rysigt.... Det bästa var nog när det visade sig att han hade budskap från andevärlden till några av åhörarna som tillhör de som tvivlar. Jag tror inte att de tvivlar längre.

Det blev en halv timmes paus för fika (himla synd tycker jag för stämningen bröts helt!) och efter det fick publiken möjlighet att ställa frågor om Terry Evans och hans arbete. Jag önskar att jag hade haft en fråga för de som fick tillfälle att fråga fick ofta även ett budskap från någon på andra sidan. Det hade inte varit dumt att höra av mamma och/eller pappa....

Kvart i 22 var det slut och vi trängde oss ut, ut, ut i den kalla och friska luften. Då försvann anspänningarna och jag började gäspa. Jag blev sååååå trött! Vi fick vänta en kvart på tåget och jag märkte att jag pratade mindre och mindre. Jag hoppas inte att Annie tyckte att jag var oartig eller tråkig för jag var bara såååå trött och när jag är trött, så blir jag tyst. Annie och jag kramade om varandra när det var dax för henne att kliva av i Älvsjö och sedan åkte jag vidare i sällskap av min bok och endast ett fåtal personer i vagnen. På vägen från stationen såg jag en långbent hare skutta förbi. I övrigt var det bara en hundägare som gick dagens sista runda med sin fyrbening; en liten lurvig sak som försökte visa sig tuff genom att morra åt mig. Morra åt mig - jag som är fullständigt harmlös! Förresten.....tänk om det var så att jag hade sällskap av någon som jag inte kunde se, men som hunden kände av.....

Väl hemma, så sov Elin och Pär var halvvaken. Jag plockade undan mina saker och bytte snabbt om till pyjamas innan jag satte mig i köket för att äta lite innan jag stöp i säng. Klockan midnatt gick ögonen i kors och kroppen var urtrött på att sitta, så det var väldigt skönt att få sträcka ut mig i sängen.

Fridens.