.....en lätt blogg-torka hos mig.

Idag var jag i alla fall till SATS och körde slut på mig själv. Djävlar i min lilla låda, vad jag är trött i hela kroppen!!! När jag började styrketräna för 5 år sedan, så gick det inte fort dvs tempot var lågt mycket beroende på att jag var rädd att göra fel och skada mig. Med åren har jag blivit säkrare (fattas bara!), men inte förrän helt nyligen har jag kommit underfund med att jag kan öka tempot och inte bara kilona för att göra det hela tuffare. Det har varit en stor aha-upplevelse och om jag var förut var trött efter ett styrkepass, så är det en fis i rymden jämfört med hur trött jag är nu! Jag anser mig själv vara hyfsat intelligent, men den här senkomna upptäckten får mig att tvivla......

Prövningen del 3.

Det kom ett brev från FK med utskriften av min rehabiliteringsplan. I den planen finns delmål och slutmål. Slutmålet är att jag till den sista oktober 2011 ska ha uppnått hel arbetsförmåga i lämpligt och anpassat arbete. På så sätt. Är det ett mål som gäller för alla som rehabiliteras? De har läst läkarutlåtandet från min husläkare som har känt mig i 6 år och hon anser att min arbetsförmåga är permanent nedsatt till 100%. Struntar FK i det? Från att inte ha arbetat på 10 år ska jag nå upp till 100% på knappt ett år. Samtidigt sa de upprepade gånger att de är införstådda med att det måste få ta tid och att jag måste få ta det i mitt eget tempo. De påstod även att de förstår att det känns svårt för mig. Vilket kvalificerat skitsnack! Faktum är att jag på mötet sa, ordagrant: "Det finns inte en chans i helvetet att ni kan förstå! Inte ens Pär förstår och han har levt med mig i 20 år!". I nuläget har jag ingen plan, jag har ingen färdig taktik för hur jag ska hantera detta. Jag får ta ett möte i taget och fram till nästa möte, den 24:e, så skjuter jag det ifrån mig.

Fridens.