Jag blev så tagen av utsikten från Piazza Michelangelo att jag köpte en akvarell så att jag kan återuppleva den så ofta jag vill utan att behöva en dator för att komma åt fotona. Pär fotograferade den, så att jag kunde ta med den i bloggen.

Efter ännu en kall natt vaknade jag med värk i framför allt knäna. Jag tog en Tradil samtidigt med mina övriga morgon-medikamenter, men den hade ingen större effekt. Jag tog ännu en mitt på dagen. Då var det varmt och jag hade varit igång i några timmar vilket tydligen hjälpte till för värken försvann. Tradil fungerar ej mot värk orsakad av fukt och kyla. Hm.

Det blev en hel dag i Florens. Pär, Elin och jag gick för oss själva vilket var VÄLDIGT SKÖNT. Vårt gäng är himla trevligt, men ett resesällskap med nio olika viljor leder oundvikligen till skilda åsikter och diverse nötningar.....

Det var en häftig känsla att känna igen sig i en stad som ligger så långt hemifrån och som är så känd som Florens ändå är! Broarna låg kvar över den lika smutsiga floden Arno. Den här gången behövde vi inte slå oss fram genom folkmassorna. Det är den överbyggda bron Ponte Vecchio som syns längre bort. Av någon anledning är det väldigt många juvelerarbutiker just där. Priserna i skyltningarna hindrade oss från att gå in, men det var ändå tydligt att butikerna var yttepytte och det glittrade och glimmade så mycket från allt guld och alla diamanter att vi fick intrycket av att butikens hela sortiment var framlagt i fönstret. De fanns väl inga utrymmen kvar i själva lokalen. ;-)

Jag skulle vilja ha en vespa! De är väldigt vanliga som färdmedel i den trånga trafiken. Om jag bodde inne i Stockholm, så skulle jag ha en (de är inte tillåtna på motorvägarna). Urläckra!

Vårt huvudsakliga mål denna dag var Piazza Michelangelo som är en utsiktspunkt. Man kan köra bil hela vägen upp, men vi valde att knata på längs den serpentinlika promenadvägen.

Benträning! Vattenpaus på varje platå för att kolla hur högt upp vi hade kommit. Mjölksyran i låren och flåset till trots, så var det mödan värt för utsikten var MAKALÖS! Hela centrala Florens bredde ut sig nedanför oss med månghundraåriga hus, kyrktorn och kupoler och med Arno som makligt flöt framåt. Jag var mållös! Jag vet inte vilken utsikt som skulle kunna matcha den.....

Till vänster syns åter Ponte Vecchio. Tornet är en kampanil (ett klocktorn) som hör ihop med Palazzo Vecchio.

Den enorma kupolen sitter på Duoma Santa Maria del Fiore. Insidan har fantastiska målningar och det är lätt att bli stående och stirra med risk för både nackspärr och yrsel. Den bruna byggnaden nere till höger är stadsbiblioteket med bl.a skrifter som är ÄLDRE än gatan.

Kontraster: modern byggkran bredvid flera hundra år gammal kampanil och i förgrunden den väldigt vardagliga tvätten på tork.

Vi tog oss ned från piazzan och åt pizza på en uteservering. Sedan fortsatte vi nedåt, nedåt, nedåt. Jag tycker om de klara färgerna på husfasaderna med fönsterluckorna i mörkt grönt eller brunt. Det finns till och med knall-rosa hus! Mer färg åt folket! Lägg märke till hur bilarna är parkerade. Det är så RÖRIGT!

Vi fortsatte och precis när jag trodde att vi var färdiga med knatandet och kunde börja den planerade shoppingen, så tyckte Pär att vi kunde vika av upp mot Fort Belvedere. "Det är bara upp för backen där och sedan ned på andra sidan."

Lägg märke till den ljusare strimman längs med muren. DET var den backen som Pär tyckte att vi skulle knata uppför. Den började nedanför det ljust gula huset och fortsatte BRANT heeeeela vägen upp till toppen. Backen Från Helvetet. Jag överdriver inte! Jag brukar inte behöva pausa och pusta i NORMALA backar, men här blev det nog både 4 och 5 flås-stopp med påfyllning av vätska. Jag som tyckte att det var backigt hemmavid. Fnys!

På toppen var det plan mark ett par hundra meter. Runt en krök och sedan var det lika brant nedför, men här var det hus på bägge sidorna och lite mer att titta på när jag inte behövde koncentrera mig på att andas. Gallileo Galliei lär ha bott i rummen bakom en av portarna.

Nu styrde vi stegen mot affärerna! Elin hade bestämt sig för att köpa en riktig italiensk väska av skinn. På Ponte Vecchio var allt pinsamt dyrt. På torget fanns det sådana mängder att det snurrade framför ögonen. Så många läckra väskor - så lite pengar och så lite bagageutrymme. Snyft! Elin ville köpa väskan i en "riktig" affär och inte av en försäljare som förväntar sig att man prutar. Till slut hittade vi en butik med väskor från golv till tak och i alla möjliga färger, storlekar och modeller. Jag förklarade för affärsinnehavaren (på engelska) vad Elin var ute efter och han var väldigt hjälpsam. Han blev inte otålig och han blev inte sur när det lutade åt att inte bli något inköp. Sedan fick Elin syn på en ljust brun väska nere på golvet och hon var kääääär. Medan hon fattade det slutliga beslutet - köpa eller inte - så frågade mannen om vi var från Finland. "Vi är från Sverige" svarade jag "men det låter nog ganska lika." Det visade sig att han hade haft en flickvän i Malmö. "But you don't sound like that at all!" Jag förklarade att det är en helt annan dialekt än den runt Stockholm.

Efter det var vi möra började gå tillbaka till parkeringsgaraget. Vi passerade porten till "Leather institute of Florence". I samma stund kom en hund av okänd blandras travande (bokstavligt) i hög fart och svängde in i nämnda port utan att tveka eller sänka farten. Det verkade som om den visste vart den skulle och att den dessutom var försenad!

Elin gullade med sin nya väska hela kvällen och den fick sova i kassen från affären hängandes på garderoben i vårt sovrum.

Mer i morgon!

Pär har tagit alla foton.

Den planerade styrketräningen fick bytas mot 55 minuter stavgång som dessutom var lika behaglig och givande som ett tandläkarbesök. Trött och okoncentrerad och med en blåsa på ena tummen efter handtaget på staven. Blä! Jag har två par stavar; det äldre paret är av teleskopmodell med sköna vadderade handtag, men det har en benägenhet att säcka ihop. Det nyaste paret är inte ihopfällbart, väldigt lätt och har ergonomiska handtag av plast. Handtagen är värdelösa den tid på året när jag inte behöver handskar. Plast blir äckligt svettigt efter en stund. Det är remmen runt handen vars fäste vid handtaget som är orsaken till blåsan på tummen. Jag tänker köpa nya stavar så snart som möjligt!

Pär ringde och meddelade att vår resväska är på väg hem igen! Senast klockan 16 ska vi ha den här. Den har säkert MASSOR att berätta om var den har varit. ;-)  Det innebär att tvättmaskinen får börja göra rätt för sig igen. Igår tvättade jag det som låg i korgen och de kläder som vi hade rest i.

Det är mycket grönare än innan vi åkte till Italien och alla dessa fruktträd med sina blommor - det är härligt! I Italien blommade syrenerna, så de är väl ungefär en månad före oss. Alla dessa gröna nyanser.... Det är vilsamt för allergi-kliiga ögon.

"Den tionde kretsen" av Jodi Picoult som jag började med strax innan resan har jag nästan läst färdigt. Det blev inte alls så många tillfällen att bara sitta och läsa medan vi var i Italien som jag hade trott och jag hade med mig för många böcker. Jag fick heller inte den riktiga ron att sitta och rita; jag hade planerat att träna på att rita av utsikter och träd.

Det första dygnet utomlands brukar, för mig, innebära en omställning som gör att jag är trött och det känns alltid som att kroppen PRECIS har ställt om sig när det är dax att åka hem igen. Idag är jag ap-trött och det mesta känns tungt. Min kropp har precis påbörjat en annan sorts omställning i och med att jag börjar med VV idag, men samtidigt gnager en tanke i bakhuvudet om att det inte kommer att fungera lika bra som förra gången och då menar jag den allra första viktnedgången som känns sporrande. Det är en negativ dag idag, helt enkelt. Håhåjaja.

Ciao.

Elin vägrar gå till skolan. Igen.

Nu tycker både Pär och jag att det får räcka. Vi tycker att vi har hjälpt till så mycket vi kan och det kommer vi, självklart, att fortsätta med. Skolan har varit tillmötesgående hittills (pga Elins prao och sedan resan, så har hon inte haft tillfälle att utnyttja möjligheten till att få sitta för sig själv när det blir stökigt). Nu är det dax för henne själv att göra en motprestation eller en Herkules-ansträngning om det är så det känns för henne. Hon säger hela tiden att hon är så orolig för att få IG i spanska, men gör ingenting för att undvika det. Böckerna var, som sagt, med till Italien, men hon pluggade ingenting och nu är samma böcker ute och reser okontrollerat. Tur i oturen, så ringde den nya kuratorn innan vi åkte till Italien och erbjöd Elin en tid idag faktiskt och vi kommer att utnyttja den tiden. HELA familjen. Åtgärderna som vi kommer att vidta är följande: vi sjukanmäler henne inte vilket gör att dagens frånvaro räknas som ogiltig. Pär kommer att stänga av internet för henne. Hon kommer inte att få träffa Mattias eftersom det tydligen alltid leder till för lite sömn som leder till dålig ork som leder till dagens soppa. Om hon får fler dagar med ogiltig frånvaro innan sommarlovet (det är, trots allt, bara fem veckor kvar), så ryker månadspengen.

Ingenting av ovanstående känns bra på något sätt, men Pär och jag kommer inte på något annat.

På återläsande.