Misslyckandet förutsätter ansträngning.

Det är därför somliga människor aldrig misslyckas.

Bengt Anderberg

Jag ansträngde mig för att gå ned i vikt.

Jag misslyckades, så till vida att jag är tillbaka där jag började.

Jag tänker försöka igen.

Jag tänker anstränga mig igen.

Den första natten i Köldhålan blev inte bra för någon. Elin vaknade flera gånger dels av att jag snarkade (jag sov sjukt tungt) och dels för att det var kallt, så ett tag låg hela vår lilla familj i dubbelsängen. På morgonen strålade solen och den var dessutom varm. Vi åt frukost utomhus bara för att få lite värme. Inne vid stenväggen var det underbart varmt och ett tag blev det

surikat-varning när vi stod uppradade vända mot Solen. ;-)

När frukosten var avklarad delade vi upp oss i de två hyrbilarna och styrde mot Siena. Vi kunde välja mellan två vägar; den snabba eller den vackra. Det blev den vackra. Det jag inte snappade upp när det bestämdes var sällskapets avsikt att stanna för att fotografera. Det stannades titt som tätt och klickades, zoomades ooh-ades och aah-ades medan dagen led.

Det är klart att jag håller med om att det är vackert - fattas bara annat! De träd som är lite gråare i färgen är olivträd och det ser man inte varje dag.

Samlingen med "pinnar" till höger i bild är ställningar som vinrankorna så småningom slingrar sig runt. Det är i början av säsongen, så plantorna var späda med några få gröna blad.

Den här sortens väg är vanlig utanför städerna och den är av mycket bättre kvalitét än motorvägarna vare sig de är betalvägar eller ej. Toscana är kuperat de luxe och bebyggelsen klättrar längs sluttningarna och det gör även vägarna. Det är SÅ slingrigt och häftigt att det är ett rent nöje att vara ute och åka utan mål! Inget för den som har anlag för åksjuka för det kan Elins kusiner intyga.....

Till följd av (alltför) många fotostopp hann det bli lunch-dax innan vi ens var i närheten av målet. Vi stannade i en by som ingen av oss vet namnet på, men den hade en restaurang vars ägare villigt lät oss använda den enda toaletten trots att vi inte åt där (att äta kostade 60€ per person dvs ca 600 kr per person). Han kunde tala om att det fanns en marknad ett par hundra meter därifrån som sålde allt möjligt ätbart och ej så ätbart. Några ur vårt gäng passade på att köpa varsin pyjamas till ett pris de nog inte tyckte var helt acceptabelt, men hellre det än ännu en kall natt! Vid det laget var jag hungrig och på väg att bli grinig och till slut slog vi oss ned på en uteservering till ett yttepytte kafé. Vi var nio personer och ville ha varsin macka, men så många mackor hade hon inte. Några av oss fick nöja oss med en halv macka som lunch. Jag försökte malla mig genom att beställa på italienska: "Due aqua naturale." (Två vatten utan kolsyra.) Eftersom servitrisen inte hajade till som tecken på konstigt ordval eller haltande uttal, så tolkade jag det som att beställningen gick fram. Lite senare ställde hon fram två vatten MED kolsyra. Suck. Uteserveringen var inte många kvadratmeter och möblemanget bestod av runda kafébord med stolar av metall. Allt skramlade och slamrade och så fort någon rörde sig, så blev något nedrivet. Solen gassade och jag satt med ryggen mot trafiken som brakade på ungefär en meters avstånd. Den halva mackan var god, men det var nog den omysigaste uteserveringen som jag har suttit på!

Mot Siena! Efter några givna felkörningar, så hittade vi parkeringsplatser på en stor parkering. Den lilla Fiaten hade inga problem att tränga sig in på en ledig plats, men efter att alla utom Pär hade hoppat ur Alfa Romeon, så skulle han försöka tråckla in sportmonstret i en trång ficka. Han backade, vred på ratten och körde fram och upprepade denna manöver några gånger utan framgång. Några italienare som ville komma fram till sin bil blev stående och skrek tillsammans med mig när Pär nuddade vid bilen som stod bredvid. Det gick inte! Nämnda italenare var vänliga nog att visa oss att det - otroligt nog - fanns en ledig plats längre fram. Alla andades ut och Pär slutade svettas och svära.

Muren, som var lika hög eller högre än träden, är en liten del av Forte di Santa Barbara. Svågern, som är bevandrad i historia kunde berätta att det, innan pesten slog till, bodde ca 100.000 invånare i Siena. Pesten halverade antalet och sedan tog Florens över som stor stad och idag bor det ca 60.000 i Siena. Vi strosade i maklig takt mot kyrkan S:ta Catarina. Där skulle det finnas en utsiktspunkt med "hänförande vy över Siena". När vi kom fram väntade jag mig att ett panoramiskt sceneri skulle breda ut sig och att jag skulle få ooh-a och aah-a, men där blev jag besviken. Det visade sig vara en vy över det gamla Siena som inte uppmuntrade till vare sig ooh eller aah.

Vi gick in i kyrkan S:ta Catarina (det var gratis!) och kikade på hennes mumifierade tumme som stod under en glaskupa bredvid en bronsskulptur av henne. Det är få kyrkor som imponerar på mig eftersom jag tycker att de flesta är så pråliga och vräkiga. Just denna kyrka var inget speciellt, men den hade väldigt vackra målade fönster (bilden gör de inte rättvisa, men man får en uppfattning) och målade fönster - DET är jag svag för!

Efter kyrkan delade vi upp oss och Elin, Pär och jag kände att vi måste få riktig mat efter den fisiga mackhalvan vid lunchtid och skuttade in på Bar 900 som visade sig vara en sport-bar som (alltid) visar sport på en liten TV uppe i ena hörnet av lokalen. Den här dagen var det Formel 1. Hur intressant är det på en skala? Vi åt spagetti i tomatsås med färsk basilika och riven parmesanost. Mycket gott! Elin hade rensat sin tallrik långt före mig och hon äter sällan mycket och portionerna var inte direkt små.....

Den egentliga anledningen för besöket i Siena var muséet Palazzo Publico och det var dit vi styrde kosan efter måltiden. Mätta och belåtna med återfunna livsandar! Palazzo Publico är öppet varje dag till klockan 18 ungefär UTOM JUST DEN HÄR DAGEN. De hade stängt för en timme sedan och det hade nog att göra med scenen som byggdes upp utanför och som förmodligen innebar att ett jippo var i faggorna framåt kvällen.

Torget i Siena heter Piazza del Campo. Det är snäckformat och indelat i 9 "tårtbitar" där varje del representerades av ett styre. Från torget leder 11 gränder/gator ut mot staden. Två gånger om året hålls hästkapplöpningar och jag kan inte ens föreställa mig ljudnivån då klappret av hästhovar blandas med vrål från publiken på ett torg av sten omgärdat av hus av sten.

Voj, voj!

Vi gick längs en av de trånga gatorna upp mot katedralen som är från mitten av 1200-talet och byggd i vit och svart marmor. Otrolig!!

Pär gick in där tillsammans med svägerska och familj. Elin och jag strosade runt på torget. Sedan var det dax att gå tillbaka till bilen och åka tillbaka till Köldhålan. Vi gissade att vi skulle vara "hemma" vid 19, men det var optimistiskt. Det var söndag kväll och många var på väg tillbaka från lantställen och annat och köerna var låååååånga, men de rullade hela tiden. Vi kom "hem" efter 20 och slängde ihop en pasta-sallad som vi åt inomhus innan vi drog oss tillbaka till respektive kalla sovrum.

Pär har tagit samtliga foton.

Mer i morgon!

Jag kom i säng vid midnatt och även om det tog ett tag att somna, så låg jag och njöt av den mjuka sängen som inte luktade rått eller fuktigt, av duntäcket och av att det inte var iskallt om jag råkade sticka ut en kroppsdel utanför täcket. Både Pär och jag sov GOTT (Elin delade sin säng med Mattias, så det var väl si och så med deras sömn) och när jag vaknade och klev ur sängen, så var det inte kallt i rummet, fötterna landade på skinnet "Ludde" från IKEA i stället för på ett iskallt stengolv och jag hade inte ont i lederna! Pricken över i var att komma in i köket och höra ljuden från grisarna som åt frukost.

Jag kommer att skriva om Italien en dag i taget, så idag blir det alltså om förra söndagen (se nästa inlägg). Gårdagens hemresa började klockan 6 när det precis började dagas över Toscana. Vi kom till flygplatsen i gooood tid. När bagaget var incheckat, så ville flertalet av oss fika, men Elin och jag strosade runt bland tax-freebutikerna i ett försök att bli av med de sista eurosarna. Där köpte jag musmattan med Botticelli-motiv och lite choklad. Flyget blev, till slut en dryg timma försenat och det hade börjat redan i Stockholm med ett last-band som inte fungerade som det var tänkt. Väl hemma på Arlanda visade det sig att hälften av allt bagage var borta. Svärisarnas resväska, vår resväska och en av kusinernas resväska + otaliga andra resenärers resväskor kom aldrig. Det mumlades om att flyget som lyfte strax innan vårt och som gick till Frankfurt (F som i Florens) kanske fick med sig vårt bagage. Pär såg till att det blev anmält dels till flygbolaget, men även till försäkringsbolaget och nu kan vi bara vänta. Det jag skulle ha behövt NU är mitt hårvax, strumpor och trosor. Annars var allt viktigt i handbagaget. Elins spanska-böcker blev flyttade från mitt handbagage till resväskan i sista minuten, men att böckerna är ute och reser är väl en godkänd ursäkt för att inte kunna plugga? Det blev i alla fall lätt att packa upp igår kväll. ;-D

Några passagerare kände jag igen från resan TILL Florens bl.a ett sällskap på två (?) barnfamiljer med barn i alla storlekar från ofödd till 4 år. Jag blev på inget sätt störd av vare sig de vuxna eller av småfolket, men jag kan inte låta bli att undra varför man, som förälder, inte kan hålla sig hemma några år medan barnen är små? Inget av barnen kommer att ha några minnen av att ha varit i Italien. Det verkar som om dagens småbarns-föräldrar har gett sig 17 på att det inte ska innebära några som helst hinder eller begränsningar att ha barn -  de ska kunna leva som om de var barnlösa. Vårt gäng som hade med en 11-åring, en 13-åring och en 15-åring har haft väldigt stort utbyte av deras sällskap och de kommer nog att ha tydliga minnen av resan.

Pär och jag åt frukost själva idag och sedan åkte vi till Clas Ohlson i Skärholmen och köpte en ny laddare till Pärs dator eftersom den "gamla" är ute och reser med bl.a Elins laddare till mobilen. Sedan veckohandlade vi på Coop.

Idag är det min sista frossardag för i morgon kör jag igång med Viktväktarnas Duoval. Vid förra försöket, så fick kroppen en chock och jag blev av med dryga 3 kg den första veckan. Den här gången tror jag inte att omställningen blir lika stor. Jag väger lika mycket nu som då, men grundförutsättningarna är bättre. Pär har tagit foton på mig i Italien trots att jag inte ville och på dem kan jag se hur tjock jag faktiskt är (jag känner mig smalare än vad jag är, lurigt nog) och de ska jag ha som avskräckande exempel.

Ciao!