För ett år sedan lyssnade jag på "Hobbiten" av Tolkien för första gången och blev glatt överraskad av att den var så mycket lättare att ta till sig än vad "Sagan om ringen-trilogin" är, men det är tack vare att den inte är så tjock (283 sidor närmare bestämt) och att den inte består av evinnerliga släkthistorier och strider. Filmversionen av "Sagan om ringen" är bland det tråkigaste och mest sövande som jag har sett och då speciellt den sista filmen som verkar utgöras av den ena utdragna stridsscenen efter den andra och panoramavyer av orcher i tusental. Stor snarkvarning!

Det var inte så märkligt att det blev 3 långa filmer av trilogin (böckerna var ju tjocka som tegelstenar var för sig), men det är fullständigt obegripligt att man har lyckats göra 3 drygt 2,5 timme långa filmer av "Hobbiten". Snacka om att mjölka en bok! Den första filmen var bra, tycker jag och följer bokens handling, men den andra filmen, "Smaugs ödemark" är betydligt sämre. Det är en sak att en film ger ett annat intryck än vad boken gav eftersom jag ju bildar mig en helt egen uppfattning om personers utseende och miljöer, men att hoppa över långa sekvenser som den där Bilbo och dvärgarna tillbringar flera månader hos Beorn (som kan tala med djur och har djur som hjälper till i hushållet!) och i stället lägga in en tillkrånglad och löjligt lång actionscen med draken Smaug som över huvud taget inte finns med i boken och som heller inte ledde till någonting. Var går gränsen för att ta sig konstnärliga friheter?! Min svägerska har bra koll på trilogiböckerna och var väldigt besviken på filmerna just för att de hade gjorts om till actionfilmer. Jag har koll på hobbit-boken och den andra filmen suger big tajm i jämförelse med den första. Jag har inget minne av att orcherna var med så mycket i boken, om de över huvud taget var med. 

Det är oftast det enkla som är det svåra, att få med det väsentliga utan att sväva ut åt alla möjliga håll och så tänker jag mig att det är att skriva noveller. Det måste vara svårare än att skriva romaner. Nu har jag försökt skriva en novell och det var svårt, men det är himla kul!

Min version av Strindbergs novell ”Ett halvt ark papper”

Ett liv på en sida

Det hade slutat att regna på eftermiddagen, den sortens försommarregn som gör grönskan grönare och lockar fruktträdens blommor att slå ut, den sortens försommarregn som lämnar kvar en hög luft som är lätt att andas och med dofter som balsam för sinnet. Bibbi promenerade i sakta mak medan hon drog in luften i djupa andetag. Det här var en favorittid på året. De ljusa kvällarna som aldrig verkade vilja gå till sängs lockade ofta ut henne på promenader. Elias brukade gå bredvid henne, men höftoperationen var fortfarande alltför ny för några längre turer än till brevlådan. Hon hade aldrig bott på någon annan plats och kunde alla gator och gångvägar utantill vilket gjorde att hon nu kunde låta tankarna tumla runt som de ville medan fötterna förde henne framåt.

Där var hennes barndomshem. Ett hus från 1930-talet med många fönster och små svårmöblerade rum. Nu var det ett allaktivitetshus för ungdomar som hindrade dem från att leva rövare och råna gamla damer som hon själv. Så var det tänkt i alla fall. Stadsparken med den lilla dammen där hon hade fått sin första kyss och även blivit friad till av Elias. Kyssen hade hon däremot fått av en tafatt pojke som hette……ja, vad hette han? Frans! Han hade kallats för Frasse, ett frasigt namn. Hon strosade förbi dammen där några änder slumrade med huvudet under vingen. I slutet av parken låg det hyreshus där Elias och hon hade haft sin första bostad. En enrummare med ett badrum som varit så litet att de inte hade kunnat vara där inne samtidigt. Trots bristen på utrymme hade de bott där med sitt första barn, Anna i två hela år innan de hade kunnat flytta till en fyra som hade känts som ett palats. När Bibbi fortsatte sin promenad passerade hon hyreshuset med fyran där tvillingarna, Hans och Ellen hade fötts och vuxit upp.

Lekskolan där hennes tre barn, i tur och ordning, hade gått innan de börjat i första klass. Stadsbiblioteket med sin fula fasad av grå, väderbitna eternitplattor och där Bibbi hade tillbringat sina yrkesverksamma år med det bästa hon visste: böcker. Gymnasieskolan som var den högsta nivå av utbildning som staden hade att erbjuda och det hade inneburit att hennes barn för en tid hade försvunnit ur hennes radar för att utbilda sig vidare. Anna och Hans hade återvänt till hemstaden medan Ellen hade funnit sig tillrätta i huvudstaden. Bibbis fötter ledde henne vidare genom ännu en park som hade klätterställningar och gungor, men som vid den här tiden på kvällen låg övergiven. Hon noterade att gatlyktorna var på väg att tändas. Sjukhuset med en ny entré av glas och stål och med en trappa som vintertid var så uselt underhållen att den blev orsak till Elias nya höftled. Att skada höften i sjukhustrappan, det är väl det som är livets ironi. När hon kom i jämnhöjd med Hans hus, så stod han ute på trappan. ”Hej, mamma! Vill du komma in och dricka te?” Hon tackade nej och fortsatte och nu hade hon snart gått sin runda. När hon passerade Annas hus var där nedsläckt och hon mindes att de hade åkt med sina två barn och tre hundar för att besöka Annas svärföräldrar. Nu hade det blivit mörkt ute och till och med fåglarna hade samlat ihop sina nära och kära för natten. Bibbi såg att hennes kära Elias stod i slutet av trädgårdsgången vid brevlådan. ”Hej, gubben min” sa hon och så gick de tillsammans tillbaka in i huset.

Igår strålade solen från en klarblå himmel och jag hade ett paket att hämta ut, men jag orkade inte ta mig ur sängen. Idag var det igenmulet med ett regn som kom och gick och jag hade fortfarande ett paket att hämta ut. Dessutom var jag betydligt tröttare än igår efter en natt med för lite sömn, så, jodå, jag ångrade att jag inte klarade av pakethämtningen igår. Surt, sa räven om rönnbären. 

20 minuter plus 30 minuter blev det och det var ingen endorfinkick direkt. Paraplyet fälldes upp och ihop beroende på hur mycket det regnade. Jag blev blöt om tårna oxå, så jag misstänker att det är hål i träningsskorna. Suck. Paketet innehöll pyjamasplagg, byxor och överdelar och jag behåller rubbet. Jag har nog aldrig köpt en hel pyjamas, så att säga, för jag har så olika storlekar på underdel och överdel och det var ingen hel pyjamas nu heller, men plaggen är i alla fall avsedda för att sova i. Hittills har jag använt gamla mjukisbyxor av tunnare kvalitét med diverse gamla t-tröjor, men nu är vissa byxor så trådslitna att det bara handlar om sekunder innan det går hål och resåren är bara ett minne blott. Det är pga. att jag går upp i vikt som byxorna sitter kvar.....

Hostan är snart borta! Astmamedicinen har verkligen fungerat vilket jag kunde tala om för doktor IH när hon ringde som avtalat. Igår gick jag ned till 1 dos morgon och kväll. Jag har tid för återbesök den 24:e, men hon sa att om jag känner att behovet inte finns, så lämnar jag återbud. 

Igår, onsdag hade vi den andra chatten i författarkursen och vi fick även läsa lektion 3 som tar upp dramatisk struktur. En av skrivövningarna är att knåpa ihop en synopsis med 3 slumpvist utvalda komponenter bestående av karäktär, mål och hinder.

Karaktären: en yrkeskriminell

Målet: att hitta sin försvunne bror

Hindret: att få ansvar för något oväntat

Som militant vegan, djurrättsaktivist och professionell inbrottstjuv har Fridolin Fängvall en tillvaro fylld av principer och spänning, men den tillvaron ställs på ända när hon får veta att hon har en äldre bror hon aldrig har hört talas om förrän på sin mammas dödsbädd. Brodern omhändertogs som femåring och mamman har försökt hitta honom utan resultat. Hon har en halva av ett foto som togs samma år som brodern försvann. Fridolin tar emot den halva bilden och lovar sin mamma att hitta brodern, den enda familj som hon har kvar.

Fridolin Fängvall tar hjälp av sina kontakter i den undre världen för att hitta brodern. Under tiden deltar hon demonstrationer för djurens rätt och mot djurplågeri och gör inbrott på uppdrag från den sortens skygga individer som lagen aldrig tycks kunna komma åt.

När hon rycker ut på ett larm om djurplågeri hittar hon en övergiven och svårt undernärd tik med nyfödda valpar. Fridolin har inget annat val än att ta med tiken och valparna hem till sig eftersom hemmet för övergivna djur är fullbelagt. Alla fyra hundarna kräver omsorg dygnet runt och det gör att Fridolin plötsligt inte kan ta på sig uppdrag om inbrott eller fortsätta att leta efter sin försvunne bror. När hon får ett samtal om att de har hittat broden vet hon inte hur hon ska göra. Hon kan inte lämna hundarna. Han måste komma till henne.

Mötet med en bror hon inte minns eller ens visste fanns blir en märklig upplevelse som tar sig surrealistiska uttryck när han visar sig ha den andra halvan av fotot. Fotot föreställer Fridolin som ettåring. Det blir det första av många möten och samtal som resulterar i en relation som får en stor betydelse för dem båda.

Elin har fått sitt arbetsomdöme från McD och jag har fått lov att kopiera det, så att ni får möjlighet att läsa det och sedan förklara logiken i att hon inte får fortsätta arbeta där.

"Under anställningen på McDonald's i Älvsjö arbetade Elin med service och personlig kontakt med gäster i restaurangen. Hennes främsta arbetsuppgifter var att stå som kassabiträde samt att arbeta i McDrive.

Elin har under anställningen visat prov på en enorm stresstålighet och har kunnat leverera en god och personlig service till våra gäster även under stressiga förhållanden. Hon har visat upp en produktivitet som är oberoende av tid på dygnet eller längd på arbetspass. Dessutom har hon visat upp att hon är självständig genom att lösa problem och ta egna inititativ.

Elin ställde gärna upp att jobba extra och var väldigt flexibel vid byten av arbetstider och arbetsuppgifter."

Kan man få ett bättre omdöme?! Trots det, så får hon sluta pga. en sjukdag för mycket. Det är något som inte stämmer..... Arbetsgivaren tjänar mer på att lägga ned tid på nyanställningar än att satsa på henne som verkligen tyckte om sitt arbete. 

Jag har just duschat efter ännu ett skönt gummi-pass där jag ökade på ett snäpp jämfört med fredagens pass. Step up-brädan har ett par löstagbara "fötter" för att det ska gå att välja höjd och idag glömde jag att ta loss dem, så uppvärmningen blev oavsiktligt tuffare, men det kändes bara bra. Orken är tillbaka! Jag har förresten fortfarande rester av träningsvärk från i fredags, så den karamellen räckte länge!

En tredje text om bettskenan och hur den kan användas till att göra något hemskt......

Inger hatade sin lillasyster Angelica. Hata är ett starkt ord, men det fanns inget annat ord som var tillräckligt kraftfullt för att beskriva hennes känslor inför sin syster. Hon hade inte känt så hela sitt liv utan känslan hade vuxit fram under det senaste året. Året då hon förlorade sin syster.

Det skiljde bara 10 månader mellan dem vilket gjorde att de följdes åt som ler och långhalm de första tretton åren och även hamnade i samma klass varje årskurs. Sommaren mellan sjunde och åttonde klass gjorde Angelica en tillväxtspurt och drog ifrån Inger som stod kvar aningen undrande och såg på medan systern blev bästa kompis med en ny tjej i klassen som kommit hela vägen från Stockholm och av den anledningen visste mycket mer och fick göra mycket mer eftersom hennes föräldrar gärna gav efter som kompensation för att de släpat ut henne på vischan. Den nya flickan hette Natalie och uttalade sitt namn med ett tjockt, utdraget i, så det lät som Nataliiiii. Nataliiiii fick använda smink. Nataliiiii fick tre gånger så stor veckopeng som Inger och Angelica för Nataliiiii hade inga syskon.

”Vad är Inger för gammalt tantnamn?” hade Natalie frågat. ”Det är väldigt lätt att säga fel och kalla dig Inget.” Inger, som i hemlighet höll med om att hon hade ett gammalt tantnamn, svarade bara att hon tyckte att Natalie var ett väldigt fint namn precis som Angelica var. Hon hade alltid varit avundsjuk på Angelica för hennes änglalika namn och ofta frågat sig hur deras föräldrar hade tänkt när deras döttrar fick så orättvist olika namn. ”Angelica är ett urtjusigt namn” höll Natalie med om. ”Man kan nästan tro att hon kommer från Stockholm hon med, men när man heter Inget, åh, förlåt Ingerrrrrr, så är man från landet, jag menar det finns ingen av mina kompisar i stan som heter Inger!” Hon skrattade ett klingande skratt. Angelica som hade stått bredvid under samtalets gång och lyst upp när hon hörde att hennes namn passade i den kungliga huvudstaden föll in i skrattet. Hon hade inte kommit till Ingers försvar då hennes namn klassades som bonnigt och det var nog då som allt började förändras.

Angelica tillbringade allt mer tid tillsammans med Natalie och de var ofta hemma hos Angelica och Inger efter skolan. Inger och Angelica delade rum och i början var de tillsammans alla tre och gjorde sina läxor, lyssnade på musik, skvallrade och Natalie lärde Angelica hur hon skulle sminka sig. Inger gjorde sitt bästa för att delta, men kände sig mer och mer utanför och den känslan förstärktes när Angelica och Natalie började tillbringa eftermiddagarna och helgerna hemma hos Natalie i stället.

Vid ett besök hos tandläkaren hade Inger fått frågan om hon gnisslade tänder om nätterna, men det kunde hon inte svara på. Angelica hade aldrig sagt något om störande gnissel nattetid. Hade Inger haft huvudvärk? Hon hade haft huvudvärk, men vem hade inte det emellanåt? Tandläkaren talade om att han kunde se förslitningar på tändernas ytor som tydde på att Inger gnisslade tänder om nätterna och att det kunde leda till spänningsvärk i huvudet och axlarna förutom att det skadade tänderna. Det bästa vore att hon fick en bettskena utprovad. Så blev det. Efter ett par veckor fick Inger sin bettskena och upptäckte efter några dagar att huvudvärken avtog. Hon tyckte inte om den. Den kändes klumpig och om hon försökte säga något med bettskenan kvar i munnen, så lät hon som ett sluddrande fyllo.

När Inger och Angelica kom till skolan en måndag morgon, så tyckte Inger att alla tittade på henne och fnissade. Plötsligt hördes någon ropa: ”Ser du vem som går där?”. ”Nä, jag ser inget.” svarade en annan. ”Precis!” ropade den förste igen ”Det är inget som går där!” Inger frågade Angelica vad de menade, men systern ryckte bara på axlarna och fortsatte gå. Det elaka skämtet upprepades om och om igen var Inger än kom gående och till slut flydde hon in på toaletten där hon började gråta. Varför sa inte Angelica något? Varför ställde hon inte upp för Inger som de alltid hade ställt upp för varandra? Det var förstås Natalies fel. Förutom att Angelica sällan var hemma och aldrig fanns där för Inger, så hade hon också blivit otrevlig gentemot föräldrarna och på sätt och vis tyckte Inger att det var jobbigare än att hon själv blev utsatt. Inger hade inte berättat hemma om det elaka skämtet utan tänkte att de inte orkade hålla på hur länge som helst, men en vecka senare mötte hon två killar från parallellklassen i korridoren och de ställde sig i vägen för henne. ”Nä, men är det inget som är ute och går.” sa den ene med ett retsamt tonfall. Han nickade åt den andre som utan att säga något tryckte upp Inger mot väggen så hårt att hennes huvud slog i. Inger blundade av smärta och kände plötsligt en hand över munnen och en andra hand som klämde åt om hennes näsa. Det tog inte många sekunder innan Inger fick svårt att andas och paniken kom snabbt när hon kände att hennes armar satt fast. ”När man är inget, så behöver man väl ingen luft, eller hur?” Plötsligt släppte de taget om henne och hon drog ett djupt andetag samtidigt som ögonen tårades av både smärta och rädsla. Hon såg hur killarna släntrade iväg genom korridoren medan de gjorde high five och asgarvade. Hon såg också hur Angelica och Natalie stod en bit bort. Hade de sett allt och ändå inte gjort något för att stoppa killarna? När även de vände sig om och gick, så blev Inger arg.

Senare den dagen satt Inger på sin säng och fingrade på den förhatliga bettskenan när Angelica kom hem.  Hon gav Inger en illvillig blick och sa: ”Titta, det sitter inget på sängen!” . Det blev droppen. ”Håll käft.” sa hon med låg röst.

”Ursäkta, men jag hörde inget” svarade Angelica.

”Jag sa håll käft. Håll. Käft. Håll käft!”

Inger flög på Angelica och fick ned henne på rygg på mattan sittande grensle över hennes mage medan armarna klämdes fast under Ingers knän. ”Vill du veta hur det känns att kvävas?” väste Inger och tog ett hårt tag om Angelicas näsa för att täppa till den. Angelica öppnade automatiskt munnen för att kunna andas och då körde Inger ned bettskenan i halsen på henne. ”Varför hjälpte du mig inte när de där killarna höll på att kväva mig? Va? Och varför protesterade du inte när varenda jävel retade mig och skrattade? Varför? Vad har jag gjort dig för att du ska ha blivit så jävlig?!” Plötsligt far dörren upp och föräldrarna står där med frågande miner. Pappan rusar fram och knuffar undan Inger medan han skriker att Angelica håller på att bli blå i ansiktet och någon måste ringa 112. Mamman rusar iväg för att ringa medan Inger efter att ha varit rasande och stark nu är apatisk och orörlig. ”Hon övergav mig” var det enda de fick ur henne. ”Hon övergav mig.”

Jag lägger in ett utdrag ur "En nästan vanlig man" av Buthler & Öhring. Jag har, som sagt, lyssnat till den här boken och när just det här stycket lästes upp, så hajade jag till av 2 anledningar. 

1. Jag tycker om språket, ordrikedomen. Enligt mig är det riktigt bra svenska.

2. När jag känner mig som mest desillusionerad och maktlös, så har jag liknande bittra tankar och de är så bra formulerade, men det betyder inte att jag håller med om allt.

Värt att veta är att personen, som tänker det här är psykopat och fullständigt känslokall och cynisk.

Interpunktion och styckeindelning har jag tagit mig friheter med eftersom jag ju inte läste texten.

Var hade det gått fel? När kom brytpunkten som förvandlade ett stolt samhälle med någorlunda hederliga människor till ett mjäkigt monsterdagis där alla som tycker synd om sig själva fick betalt för att stanna hemma. Prova att lida av fibromyalgi i Pakistan så får ni väl se hur mycket bidrag ni får.  Där den som mobbade, misshandlade, kom undan medan offret fick betala hela kalaset. Där den som stal, fuskade och bedrog blev vinnaren medan den som gick den smala vägen förlorade oavbrutet. Ett samhälle där statens representanter alltmer oblygt skodde sig på befolkningen genom att gå före i köer, tillskansa sig attraktiva bostäder och privata jorden runt-resor på skattebetalarnas bekostnad.

---------

Hur kom det sig att allt som var nästan gratis för fyrtio år sedan, läkarbesök, tandläkarbesök, nu var svindyrt trots att skatterna fortfarande var lika höga? Var fan är mina skattepengar? Varför såg ingen längre till att trappor och gångvägar var plogade och sandade och att trasiga gatlyktor byttes ut? Varför stenade man inte klottrare, våldsverkare och våldtäktsmän på Sergels torg och varför i helvete ville man spela världssamvete och importera hundratals blattar om dagen väl medveten om att de aldrig skulle bidra med något?

--------

När och varför blev det legio att visa vita, feta, dallrande magar mellan byxkanten och alltför korta linnen? Vem gjorde det tillåtet att blotta urtvättade troskanter solkiga bh-band? Han rös till. Och tatueringarna......

”Är den inte söt, min fjäril på axeln?” 

”Nä, din dumma subba, den är inte söt. Det är bara horor och sjömän som tatuerar sig och såvitt jag vet har du aldrig gått på sjön.”

Det fanns ingen ordning längre och i ett samhälle som levde under hotet att Mona Sahlin sannolikt skulle bli nästa statsminister fanns heller inget hopp om en ny ordning. Däremot låg landet Lagom bra till för ett Nobelpris i monumental dumhet. Det enda man kunde göra var att ta sitt ansvar, hålla sig borta från patrasket och i viss mån småstäda själv.....