Det var nödvändigt att hämta ut ett recept som inte levereras i brevlådan och det hade jag tänkt att göra igår, men då regnade det och jag kände mig frusen, så jag hade iiiiiiingen lust att gå ut. Isch! När jag drog upp rullgardinen idag, så var gångvägen utanför torr, så då bestämde jag mig för att få det gjort. Det var knappt 5 plusgrader och så snart jag började gå nedför vår trappa, så kände jag att det ju visst regnade. Smått, smått duggregn. Isch! Och så blåste det iskallt. Dubbel-isch! Jag frös faktiskt om öronen!  Det blev ett raskt tempo till apoteket trots uppförsbackarna och det gick lika fort hem via Kaffestugan och Konsum. 20 minuter plus 30 minuter. Jag såg några små blåsippor och vitsippor som liksom kurade ihop sig i det luriga aprilvädret. Hostan är på tillbakagång. Det kan jag säga med säkerhet. Jäss!

En nit-bok som, tur i oturen, inte var på fler än 166 sidor; "Vi kom över havet". Jag läste kanske 45 sidor, men kände att jag inte orkade med den repetitiva stilen, den kan vara effektfull (jag brukar själv använda mig av den), men inte när det blir sida upp och sida ned. En kommentar på Adlibris uttryckte det som "ett anonymt vi för talan för alla kvinnorna" och det greppet tyckte jag om och jag tänkte att om författaren hade valt att låta varje kvinna föra sin egen talan, så hade boken blivit många hundra sidor och det hade inte nödvändigtvis varit en fördel. Jag har ju en förkärlek för det enkla och avskalade. Trots att den var så tunn var den inte tillräckligt fängslande, så den fick göra sällskap med pocketerna som väntar på vidare transport till Myrorna.

Snart har jag lyssnat färdigt på "En nästan vanlig man". Jag övervägde ju att avbryta, men den tog sig. Bokens skurkar är fortfarande sjuka i huvudena, men handlingen är väldigt snyggt berättad och språket kan jag inte klaga på och för mig blir ju det allt viktigare. Jag står inte ut med böcker skrivna på tafflig svenska eller taffliga översättningar. Som vanligt när jag tar del av en kriminalroman och ojar mig över felskruvade skurkar, så kan jag inte låta bli att undra över på vilket sätt författaren är skruvad för det är ju han som har hittat på det..... Stefan Sauk är en uppläsare av samma kaliber som Katarina Ewerlöf och i den här uppläsningen gav han prov på klockrena dialekter, skånska, göteborgska, småländska, mellansvenska och t.o.m lite finlandssvenska. Han har en benägenhet att ge otrevliga karaktärer en smått gnällig ton, så det går inte att ta miste på vem som är Ond och vem som är God.

Jag skulle skriva om en pryl på olika sätt. Min bettskena låg närmast och jag ville inte göra det allt för lätt för mig själv.

Först skulle jag skriva vackra meningar om den.

Bettskenan ligger i en skyddande ask av midnattsblå plast som glittrar när man ser på den i en viss vinkel. Själva bettskenan har en vacker smidig bågform och det transparenta materialet gör att den inte verkar tung eller kompakt. Groparna som är anpassade efter tänderna i överkäken gör att ytan inte blir slätstruken och ger skenan en intressant struktur. De två metallbågarna glänser vackert i silver och ser inte hotfulla ut tack vare att de inte är spetsiga. Bettskenan för med sig trygghet och skydd. Den hindrar att tandskador uppstår.

Sedan skulle jag skriva ogillande meningar.

Bettskenan ligger i en trist plastask som har några missprydande lufthål längs ena kanten. När jag har öppnat och stängt asken några gånger, så blev plasten i gångjärnet vit vilket ger ett billigt intryck. Själva bettskenan är allt annat än vacker. Den är tillverkad i en genomskinlig hård plast som snabbt blev matt och trist när jag hade använde den. Skenan ser missbildad ut med sina ojämna gropar och de två metallbågarna förskönar den inte direkt. Jag avskyr att behöva ha den för jag kan inte prata med den i munnen utan att låta som en äcklig typ med munnen full av mat. Visst, den hindrar mig från att gnissla tänder och till och med att spräcka någon tand, men den är övervägande ett aber. Jag försöker se den som en tandförsäkring, men det är svårt. Varje morgon måste jag rengöra den från saliv och äckel som samlats i munnen under natten.

Sedan skulle jag skriva som om prylen har stor betydelse för någon.

Nisse har en bettskena och den bettskenan betyder allt för honom. Han har alltid haft tandproblem från den allra första mjölktanden till de nyligen framträngda visdomständerna. När den första mjölktanden sprack och satt kvar i tandköttet som två tänder i stället för en, så tog hans mamma med honom till tandläkaren. Visserligen ska ju en mjölktand fungera som en stand-in tills den riktiga tanden kommer fram, så Nisses mamma hade ju kunnat strunta i att släpa sin motspänstige son på tre olika bussar för att bara få höra att Nisse behöver få fler tänder för att de ska kunna bedöma vad som är fel. Nisse hade sin spräckta tand i några månader och lärde sig att vissla genom den. Det blev en stark ton som skar genom alla andra ljud, så det blev Nisse som fick hålla vakt när resten av gänget pallade plommon i herr Fabergs trädgård.

När Nisse till slut hade fått alla mjölktänder på plats och hans ömma moder upptäckte att flera av dem var spräckta, så var det dags att åka till tandläkaren igen med tre olika bussar. Tandläkare Root   tog sig en lång funderare. Varför gick pojkens tänder sönder? De visade inga andra tecken på att bli misskötta. Han tog sig en extra titt på kindtänderna och såg då tecken på slitningar som kommer sig av att personen gnisslar tänderna i sömnen. Eftersom Nisse verkar ha extra känsliga tänder, så gör väl hans tandagnissel att tänderna spricker.  Mjölktänder i all ära, men när det börjar handla om de permanenta tänderna, så är det inte lätt att laga en spräckt tand. Nisse skulle få en bettskena att ha i munnen om natten för att skydda tänderna.

Bettskenan var klumpig att ha i munnen och han sov ofta med munnen öppen av den anledningen och vaknade med en tunga och en gom torr som Sahara. Det fanns nätter när Nisse var så trött att han somnade ifrån bettskenan och när han vaknade hade han ont i huvudet och även en tand som spruckit. Tandläkaren försökte laga tanden, men Nisse hade fortfarande ont, ont dygnet runt. Till slut kom de fram till att ta ut tanden. Sagt och gjort! Efter det, så var Nisse nitisk när det gällde att ha bettskenan på plats innan han somnade. När Nisse vid ett tillfälle gjorde en oplanerad övernattning, så hade han inte bettskenan med sig och nästa dag var ännu en tand spräckt. Tillbaka till dr Root och ut med tanden och efter den händelsen har han bettskenan i sin ask som i sin tur är fäst vid en kedja som han bär runt halsen som en berlock modell större. Sedan dess har Nisse inte spräckt fler tänder. 

”Bettskenan is da shit!” säger Nisse.

Varje gång jag köper bananer och blir tvungen att dela klasen eftersom jag bara vill ha ett par, så minns jag ett anslag i en affär för länge sedan: "Dela inte på oss! Vi växte upp tillsammans."

.......att jag inte blev så (mentalt) trött av att umgås med männsikor jag faktiskt tycker om! Det borde räcka med att jag alltid blir trött av det jobbiga.

JM har ett uttryck jag gillar skarpt: att fulskriva. Det innebär att man sätter sig ned och bara skriver utan att bry sig så mycket om formuleringar eller tempus eller punktering. Baaaara skriva! Femminutersövningar passar alldeles utmärkt och idag gjorde jag 2 stycken.

”Det sinne jag skulle sakna mest.......……”

Det sinne jag skulle sakna mest är synen. Om jag förlorade synen så skulle jag även förlora möjligheten att läsa eller se en bra film. Jag skulle inte längre kunna njuta av färgspel eller ljus och skugga. Jag skulle gå miste om att alla djur i min omgivning. Att inte kunna se det intensiva solljuset en vinterdag i december när snön gnistrar som av miljoner diamanter. Att inte kunna se den utsökta formen hos blomman på en orkidé. Att inte längre kunna se den verklighetstrogna lystern i sammeten på en tavla från 1700-talet. Att inte kunna se den ljust gröna färgen i nyligen utslagna löv.

”Jag retar mig verkligen på människor som......……”

Jag retar mig verkligen på människor som inte kan slänga en blick bakåt för att kolla så att dörren de precis har gått igenom inte smäller i ansiktet på den som kommer efter. För att inte tala om de som bara stannar mitt på trottoaren för att börja pilla på mobilen. Jag retar mig verkligen på människor som vet att deras platser är i mitten av raden, men ändå kommer sist av alla och från fel håll. Det som stör mig allra mest är människor som inte kan passa en tid för det visar på en stor brist på respekt och ett märkligt behov av den uppmärksamhet som de alltid får av att komma just sist. Vad ger dem rätten att slösa med min tid? Varför är deras tid mer värdefull än min?

Ljuvligt är bara förnamnet! Jag gummibandstränade idag, en mjukstart med färre repetitioner än vad jag annars gör och det var helt rätt och nu är kroppen redo för träning igen. Hostan var inget hinder den heller och hörde inte av sig ens under uppvärmningen. Det känns som om jag är i stridbart skick igen efter 5 veckors ofrivilligt uppehåll, men inget ont som inte har något gott med sig för foten har onekligen fått vila och efter 5,5 månad kan jag äntligen göra tåhävningar utan att få ont. 5,5 månad...... Om själva träningen var ljuvlig, så var stretchingen himmelsk. Guuuud, vad det var skönt att vara uppvärmd i musklerna och få möjlighet att tänja! Jag avslutade med några vingliga minuter på balansbrädan. 

Jag invigde de nya träningskläderna idag och det är bara att konstatera: när träningskläder sitter som de ska, så går det bättre med allt från koncentration till själva utförandet. 

Avslutar med att hälsa träningsvärken välkommen!

Idag läste jag ut en av minapresentböcker, "Den sista fristaden" av Tracy Chevalier och den är faktiskt inbunden av den anledningen att jag har hennes övriga böcker som inbundna och jag vill inte förstöra symmettin. Den var väldigt bra och precis som i hennes tidigare böcker, så står en form av konsthantverk i centrum och den här gången var det kviltning (av täcken). Täckena stod inte i centrum på samma sätt som tavlan i "Flicka med pärlörhänge" eller väggbonaden i "Damen med enhörning" där jag tyckte att idén med att bygga upp en fiktiv historia runt ett föremål som faktiskt finns i verkligheten är lysande. När jag skummade igenom det de böcker, källor och material som TC har forskat i och att hon tyckte att det var nödvändigt att själv kunna kvilta, så blev jag något avskräckt, så här i början av mitt eget skrivande. Behövs det så mycket research för att skriva en bra bok?! Jag ska nog ta en sak i taget.

När jag känner att jag bara måste ha en ljudbok, så kan mitt mindre kräsna jag träda in och ändra de kriterier som jag gör mina val efter. Jag lyssnar på "En nästan vanlig man" av Buthler & Öhrlund och när jag valde den boken, så gick jag efter 1. uppläsare och 2. längd och sist kom handlingen. Det är Stefan Sauk som läser och för mig har han samma höga klass som Katarina Ewerlöf efter att ha lyssnat på böckerna om "Avdelning Q". Boken är lång, 22 timmar och det anser jag är ett sätt att få valuta för pengarna. Handlingen då. Jag vet inte om jag kommer att lyssna färdigt, jag vet inte om jag orkar med det för huvudskurkarna är så'na vidriga människor med en skrämmande människosyn och en cynism som är snedvriden och ingen förmåga till empati. Jag ska lyssna några timmar till och hoppas på att de åker dit snart.