Ett brev till djävulen

Jag tror inte på dig. Du finns inte. Jag tror inte på gud heller och du kan inte finnas om gud inte finns. Ni hänger ihop. Den enes existens är en förutsättning för den andres. Mitt främsta argument för att det inte finns en allsmäktig gud är, att det inte finns någon vits med att skapa människan och ge henne en fri vilja för att sedan dra sig tillbaka och bara titta på medan hon ställer till det för sig. När sedan den människan ber sin allsmäktige gud om hjälp, så slår han ifrån sig med händerna och säger att vi ju fick den fria viljan och då får vi ta konsekvenserna.

Och du då, vilket är ditt förhållande till människans fria vilja? Utnyttjar du den till max genom att styra in henne på de mer skumraskbetonade aktiviteterna? Vilken funktion fyller du i vårt samhälle? Alla säger att du är lika gammal som tiden, så du har levt i många olika samhällen och fyllt olika funktioner i varje samhälle. Är det du som ligger bakom SL:s många förseningar? Är det du som flyger i människan, så att Reinfeldt röstas fram till statsminister två gånger i rad? Och är det du som sitter på statsministerns axel och hetsar fram försämrade villkor för oss som är sjuka? Är det du som får misshandel av fotbollsmotståndare att verka så lockande att det inte går att sluta förrän människan är död? Är det du som ger barn cancer? Det kan inte finnas någon annan än du som har räknat ut det så överjävligt att det är lättare att gå upp i vikt än ned. Är det du som startar krig i religionens namn eller blir det alltför motsägelsefullt? Är det du som har kommit på att man kan utlösa endorfiner av att shoppa? Vilken kosthållning ligger du bakom? LCHF och alla dess gräddiga och smörstekta måltider eller håller du på den fettsnåla varianten med kemiska lättprodukter där all smak är borta? Satt du på Hitlers axel och hejade på när han fick för sig att judarna inte skulle få finnas kvar? Är det du som går vid min sida när jag har självmordstankar?  Har du fullt upp med Putins krigshetsande?

Nä. Det är bara den vanliga människan som har ett finger med i spelet. Hennes fria vilja och klåfingrighet och ofta hennes oförmåga att tackla konsekvenserna av sitt handlande. Lägg till en gnutta mentalsjukdom, så har vi både Hitler och Putin, men någon djävul finns inte med.

Du finns inte.

Det skulle vara det där med att gå ned i vikt.......

………

De 3 instruktionsböckerna som ska hjälpa mig att bli författare är väldigt olika vilket jag tycker är bra. "Skriv om och om igen" innehåller hur många skrivövningar som helst och det behöver jag för jag har ännu ingen idé om ett eget projekt. Stephen King-boken kommer jag att läsa som en "vanlig bok". Dag Öhrlunds bok har jag läst i lite här och lite där och den kan jag nog använda som en uppslagsbok, men den fick mig att tappa modet en aning. Det är inte lätt att bli publicerad - det hade jag redan insett - men han fick mig att börja tro att det är helt omöjligt om jag inte har något väldigt  unikt att komma med och att jag även måste tajma det med vad förlagen vill ha. Jag kan ändå inte låta bli att undra med tanke på hur mycket skräp som ges ut för att inte tala om alla dessa deckare och kriminalromaner. Jag menar att det ju är ett försvinnande litet antal böcker i den genren som har något unikt över sig, men de verkar skrivas och publiceras i parti och minut. Jag kommer att hålla fast vid en sak: jag ska skriva den sortens bok som jag själv skulle vilja läsa och det kommer inte att bli en deckare och den kommer inte att handla om vampyrer, så mycket vet jag och det är ju en start. 

Mina planer på att promenera och få lite mer sol på näsan grusades när jag helt enkelt inte kom upp ur sängen. Jag var så i gasen av gårdagens skrivande att när jag väl kom i säng, så somnade jag inte förrän efter 1 bara för att väckas klockan 5 och ge marsvinen frukostgrönsaker. Grus i ögonen och vingel, men det var ändå svårt att somna, så jag stängde av mobilen för att slippas väckas av den igen. Det har varit skönt att få vara ensam i 5 dagar, men det är banne mig ingen picknick när jag är ensam om precis allt som har med marsvinen att göra utöver det vanliga som ska tas om hand. Nu har Pär kommit hem från Öland, så nu behöver jag vila!

Jag orkade träna med gummibanden i alla fall och nu är det slut mjukstartande och full fart! Det var ganska tungt och hela överkroppen känns lätt mörbultad. 

De animerade filmerna om fåret Shaun är bland det bästa som har gjorts och jag har sett många av dem, men den jag såg idag, "Kycklingmamman" är en av de bästa och gulligaste. Ta 7 minuter av din tid för att se ett litet mästerverk. Din dag kommer att kännas ännu bättre!

Min egen fårskalle

Tärningskast

Ålder: 23 år

Bor: i ett höghus

Har med sig: en karta

Bär på en hemlighet: mitt andra namn är Hubert

Harriet bor högst upp på tionde våningen i ena hörnet av höghuset. Hon är 23 år och bor själv i en enrummare. Harriet bär på en hemlighet. En hemlighet som hon kommer att dela med andra om bara några timmar. Andra som skäms precis som hon har gjort i hela sitt liv. Andra som känner sig misslyckade precis som hon gör. Andra som ofta önskat att de vore någon annan. På arbetsbordet finns det hon behöver för det kommande mötet: en karta över höghusområdet, en pannlampa och en burk med pepparsprej. Kartan visar de underjordiska gångar som förbinder höghusen. Syftet med gångarna var från början att underlätta för de boende på den tiden det inte fanns tvättstuga i varje höghus. I stället för att släpa tvättkorgar fram och tillbaka mellan husen i ur och skur, så kunde man sticka samma nyckel som man hade till bostaden i ett lås i hissen och sedan åka ned till källarvåningen för att via tunneln ta sig till tvättstugan. Numera fanns det en tvättstuga i varje hus, men tunnlarna hade blivit kvar även om de inte längre underhölls och utnyttjades för att förvara allehanda skräp som de boende inte fick plats med i sina förråd och inte orkade ta med till grovsoprummet. Belysningen där nere var nyckfull för att uttrycka det milt och det var här pannlampan kom in i bilden. Pannlampan var enklast tänkbara med justerbara remmar för att hålla den på plats på huvudet och med LED-lampor som lyste upp en sträcka på 5-6 meter . Pannlampan gjorde också att hon hade händerna fria att hålla kartan. Pepparsprejen kunde bli bra ifall någon fick för sig att smyga på henne i mörkret.

Harriet var nervös eller snarare pirrig och förväntansfull. Hon hade inte sovit mycket den föregående natten och hade haft svårt att koncentrera sig på något vettigt under dagen medan hon väntade på att det skulle bli dags att bege sig till mötet. Det var två timmar kvar och hon såg sig omkring i sin lilla lägenhet efter något att göra. Hon stod i det enda riktiga rummet med sovalkoven där hon hade loftsängen med arbetsbordet under. Uppe i sängen satt hennes gamla nalle som hon hade haft sedan hon var fem år gammal. Den var ordentligt sliten och hade inte mycket kvar av den en gång så täta, chokladbruna pälsen, men hon hade inte en tanke på att lägga undan den även om det kanske var barnsligt att sova med en nalle i hennes ålder. Nallen hade fått namnet Harry eftersom det påminde om Harriets eget namn och Harry hade hängt med på allt från semestrar med familjen till att Harriet flyttade hemifrån. Som ny hade han kunnat röra både armar och ben, men kärlek och lite för hårdhänta lekar hade lett till att båda armarna och båda benen hade lossnat och sedan fått fixeras med hjälp av Karlssons klister. Han förtjänade verkligen att sitta bekvämt på sin ålders höst. Vid långväggen bredvid alkoven stod en stor hyllkombination som gick från golv till tak med skåp allra överst och underst och där emellan hyllplan där böcker och filmer stod uppradade och sorterade i alfabetisk ordning. Framför hyllan stod ett soffbord med ett hyllplan under som var perfekt att lägga upp fötterna på medan man halvlåg i soffan och såg en film eller läste. Sedan kom det minimala köket med sitt lilla kylskåp och spisen med endast tre plattor. Badrummet var inte mycket större med en duschkabin som inte var mer än en meter bred och en knapp meter lång. För att ta sig in i duschen var Harriet tvungen att gå i sidled mellan toalettstolen och handfatet som var placerade mitt emot varandra. Hon hade bott i lägenheten i andra hand sedan hon flyttade hemifrån för fyra år sedan och trivdes bra. I den här delen av huset var det mestadels enrummare och tack vare läget högst upp i ena hörnet med bara vindsförråd ovanför, så var det sällan hon stördes av grannar.

Det enda som fungerade när hon måste vänta på det här viset och dessutom var nervös var att lägga patiens på mobiltelefonen. Hon kröp upp i soffan med mobilen i handen, letade fram spelet och startade det. Den senaste patiensen hade inte gått ut, så hon började på en ny. Nästan bara röda kort och inte ett enda ess. Harriet funderade på hur hon skulle lösa patiensen och medan hon koncentrerade sig på den lilla skärmen, så gick tiden fortare och innan hon visste ordet av blev hon avbruten av larmet i mobilen som hon hade ställt in redan när hon vaknade för att vara på den säkra sidan. Det var dags och då infann sig lugnet.

Harriet knöt på sig träningsskorna och satte pannlampan på huvudet och fick dra åt remmarna lite för att den skulle sitta utan att glida fram och tillbaka på håret. Mobilen placerade hon i den speciella hållaren som kunde träs runt armen och pepparsprejen körde hon ned i den ena djupa fickan på mjukisbyxorna. Hon tog nycklarna från kroken vid ytterdörren och gick ut i trappuppgången. Hon tryckte upp hissen och medan hon väntade låste hon dörren till lägenheten. Nycklarna behöll hon i handen. När hissen kom klev hon in och satte nyckeln i det speciella låset, vred den ett halvt varv för att lossa spärren och hissen åkte nedåt. Hissen stannade på femte våningen och en äldre dam klev in och tryckte på knappen för bottenvåningen. Det var ingen annan som klev på och på bottenvåningen klev den äldre damen ur hissen medan Harriet fortsatte ned till tunnlarna. När Harriet klev ut ur hissen och dörren stängdes, så blev det mörkt och hon tände pannlampan och konsulterade kartan. Hon skulle gå till höger och fortsätta några hundra meter och så blev det. Hon knallade framåt längs den mörka tunneln där skepnader av bråte syntes i det flackande ljuset. När hon kom fram till nästa korsning konsulterade hon kartan igen. Kartan rekommenderade henne att gå till vänster. Plötsligt hörde hon hur något kom springande i rask takt. Hon fiskade upp pepparsprejen ur fickan och var beredd. Ljudet fortsatte och kom närmare och närmare till det dök upp i skenet från hennes pannlampa och det visade sig vara en råtta. Hon hade inte för avsikt att pepparspreja en råtta så sprejen åkte ned i fickan igen. Harriet fortsatte att gå och fortsatte så i evigheter kändes det som tills ett nytt vägskäl dök upp och döm om Harriets förvåning när hon möter en tjej i hennes ålder med pannlampa och karta.

”Är du på väg till….du vet…..mötet?” frågar Harriet.

Den andra tjejen nickar jakande.

”Jag heter Harriet” säger Harriet och sträcker fram handen.

”Jag heter Hulda” svarar tjejen och tar Harriets utsträckta hand.

”Ska vi fortsätta tillsammans?” föreslår Harriet.

”Det tycker jag” svarar Hulda. ”Det är ju inte så himla mysigt och tryggt här nere direkt.”

Harriet och Hulda fortsätter framåt till nästa vägskäl där de återigen får konsultera kartan.

”Vi ska till vänster igen” kunde Hulda konstatera och börjar gå åt det hållet. Harriet följer efter. Långt fram syns hur ljus kommer från höger. Ytterligare några mötesdeltagare. Tre tjejer som presenterar sig som Henrietta, Hillevi och Helena. Helena säger att de bara ska fortsätta framåt några hundra meter och sedan ska de finnas en tung järndörr med ett stort H på. De fem tjejerna rör sig framåt i den mörka tunneln medan de presenterar sig för varandra så gott det går. Det blir Hulda som kommer fram till dörren först och hon vet inte om hon vågar vara den första som knackar på.

”Du törs” försäkrar Harriet henne.

”Knacka nu.” Hulda knackar.

Alla fem tjejer står tysta medan de väntar. Så öppnas slutligen dörren, men bara en bit och en röst ber om ett lösenord. Hulda som står först svarar:

”Mitt andra namn är Hubert.” och släpps genast in. Sedan får Harriet, Henrietta, Hillevi och Helena i tur och ordning lämna lösenord innan de släpps in.

De har kommit in i ett stort rum med grå betongväggar och med små fönster högt placerade längs hela långväggen. Något som ser ut som gamla soffdynor ligger utslängda på golvet i ett försök att få en cirkel. Det är många tjejer där och alla verkar vara i 20-årsåldern, några har pannlamporna kvar på sina huvuden, men släcker dem när någon klagar på att de blir bländade. Harriet har kommit ifrån Hulda, men det gör inget. Hon passar på att se sig omkring. Plötsligt hörs en röst över de övrigas prat och frågor.

”Hallå, hallå! Kan jag få be om er uppmärksamhet så här i början av vår första sammankomst.”

Alla vänder sig mot rösten som kommer från en tjej som vid första anblicken ser ut som en kille. När hon har deras uppmärksamhet fortsätter hon.

”Vi vet varför vi är här. Vi är trötta på att skämmas, att känna oss misslyckade och vi är trötta på att vilja vara någon annan än den vi föddes som. ”

Gruppen av tjejer nickar samstämmigt för de känner igen sig. De vill ha kontakt med likasinnade.

”Jag heter Hanna, men mitt andra namn är Hubert.”

”Jag heter Harriet” säger Harriet och reser sig från den dyna hon har suttit på ”och mitt andra namn är Hubert.”

”Jag heter Hulda och mitt andra namn är Hubert.”

”Jag heter Hjördis och mitt andra namn är Hubert.”

Den ena tjejen efter den andra reser sig och presenterar sig och alla har de det andra namnet Hubert.

Den undrande stämningen som fanns när alla precis hade kommit övergick i lättnad och en känsla av samhörighet. Ingen av dem var längre ensam med sitt speciella problem. Hur hade problemet uppstått då? Under de följande timmarna avslöjade den ena tjejen efter den andra att deras pappor, ibland mammorna, hade velat ha en son så starkt att de hade bestämt sig för namnet Hubert innan barnet ens var fött och när barnet visade sig vara en dotter, så hade hon naturligtvis fått ett flicknamn, men de hade behållit Hubert som andra namn. Den ena berättelsen var märkligt lik den andra om hur flickorna vuxit upp som pojkflickor med kortklippta frisyrer och en total frånvaro av klänningar. De växte upp i skuggan av vad de borde ha blivit och det kunde bara resultera i att de kände sig misslyckade och missanpassade och med en snedvriden känsla av att ha gjort föräldrarna besvikna. För att inte tala om alla upprop där alla ens namn tas upp eller blanketter där alla ens tilltalsnamn ska vara med och alla höjda ögonbryn och illa dolda leenden som reaktioner.

Hanna, hon som hade varit den första med att presentera sig, reste sig och tog till orda.

”När jag fick den här idén till en stödgrupp för oss Hubertar, ville jag inte att den skulle bli hemlig och smygande med ett särskilt sätt att knacka på dörren och sedan ett framväst lösenord för det var bara ikväll på det första mötet. Jag har tänkt mig att vi träffas med jämna mellanrum och pratar och stöttar varandra när vi har det jobbigt. Vi kan till och med hjälpa till med varandras föräldrar om vi känner att vi måste reda ut saker och ting med dem. Jag har periodvis mått väldigt dåligt av det här med att heta Hubert och jag har gått i terapi och jag tog upp idén om en stödgrupp med min terapeut. Sedan frågade jag om han kan tänka sig att komma hit och prata med oss, så att ni får chansen att ställa frågor och han kommer nästa gång vi träffas. Låter det som en bra idé?”

Alla var positiva och pratade i munnen på varandra och medan de försökte komma fram till ett datum för nästa möte, så frågade en av tjejerna vad den där terapeuten hette.

”Han heter Hubert” svarade Hanna och alla skrattade.

Jag kom på idén till den här texten medan jag promenerade idag.

Jag har jobbat mycket med att få genomgående rätt tempus.

Påskpromenad

När jag startade spellistan, så var den första låten ”Satellites” med September och humöret steg direkt. Elin hade rätt när hon sms:ade låten till mig: den håller fortfarande.

”Even an angel can end up falling

Don’t you cry because you’re crawling

Start again

It’s a beautiful morning for satellites”

Jag sade “Hej då alla små!” till marsvinen, tog nycklarna, fördelade tre soppåsar och en halvfull sopsäck med spån och hö från senaste burstädningen i händerna och gick mot soprummet. Det var förmiddag och solen strålade från en klarblå himmel, men det var inte en enda granne ute på gården. Många av dem hade säkert åkt bort över påskhelgen. När jag hade låst upp dörren till soprummet dumpade jag varje påse i den tunna där den hörde hemma och jag uppskattade att sopgubbarna hade tömt tunnorna för källsorteringssopor trots att det var helg. Efter att jag hade låst soprumsdörren, så styrde jag kosan mot ICA i Salems centrum där jag skulle hämta ett bokpaket.  I lurarna hördes nu ”B-day song ” med Madonna och jag tänkte att Elin kanske skulle gilla den, så jag sms:ade den till henne och under över alla under, hon gillade den!  När det gäller musik kan hon vara ganska svårflirtad. Vid en av trapporna, så är det alltid ett myr-myller och jag hade ett fullt sjå med att inte kliva på någon. ”Se upp där nere!” sade jag, men inte så högt att någon annan än myrorna kunde höra för det behövs inte så mycket för att man ska få undrande blickar av förbipasserande.

Jag hade kommit ned till Centralvägen när jag såg en hare som var på väg åt mitt håll över en av infartsparkeringarna nere vid stationen. Den var så fin med de upprättstående öronen och de långa, kraftfulla bakbenen. Den var precis på väg att skutta fram mot vägen när en bil kom som fick den att tvärvända och springa tillbaka åt det håll den kom ifrån, men precis då kom ett pendeltåg in på stationen och haren tvärstannade igen. Jag stod kvar där jag var och iakttog den och jag tyckte synd om den för den verkade så stressad. När jag såg att den satte fart igen och in i tunneln under stationen, så bad jag en stilla bön om att det inte skulle komma en bil. Bönen blev besvarad och jag kunde lättad se hur haren fortsatte framåt några meter efter tunneln innan den vek av till höger in på en grusväg som leder till lugnare områden. Jag fortsatte min promenad.

Jag mötte en äldre dam i sällskap med en kille och en tjej, båda i tjugoårsåldern. Först tänkte jag att det var hennes dotter med pojkvän, men sedan såg jag att de var så lika henne att de måste ha varit hennes barn. Det är jobbigare att gå till Salem än hem för ditvägen består av den ena backen efter den andra och jag blev ganska andfådd, men jag kunde ta djupa andetag utan att hosta och det kändes skönt. Den envisa hostan som jag har haft i ett par månader har fått ge sig med hjälp av astmamedicin. Vitsippor stod i små klungor, fullt utslagna och sträckte sig mot den värmande solen. Mina kunskaper om vilda blommor är inte så stor som jag skulle vilja, men jag känner igen vitsippor, blåsippor, gullviva, tussilago och liljekonvalj. Jag kan ingenting om träd heller och där skyller jag på min uppväxt i Kiruna där det bara finns gran, tall, rönn och dvärgbjörk, men jag har lärt mig att känna igen eken och det är nog mitt favoritträd. Tänk ett träd som kan bli flera hundra år! Stort, stadigt och tryggt med grov och fårad bark och ett grenverk som verkar kunna bli hur omfångsrikt som helst.

Ju närmare Salem jag kommer desto mer människor i farten. Precis innan jag var framme, så hörde jag Kylie Minogue i lurarna med låten ”Kiss me once” och jag upptäckte att den är en bra gånglåt. Jag passerade en man med solglasögon och skägg som hade en labradoodle i koppel. Det är en gullig hundras trots det fåniga namnet och just den här hade en svart, lockig päls som glänste i vårsolen. Jag älskar hundar! Egentligen vill jag kliva fram och klappa varenda hund jag möter, men jag kan inte göra det utan att först ha fått ögonkontakt med hundägaren och det händer inte så ofta. Det är inte omöjligt att det beror på att jag oftast fokuserar på hunden och är ointresserad av människan i den andra änden av kopplet.

Jag hämtade paketet och gick sedan in på ICA där jag köpte en förpackning med tre öländska kroppkakor som jag planerade att skiva och steka och sedan äta tillsammans med smör och lingonsylt som middagsmat. Egentligen är jag en Coop-människa och de få gånger som jag handlar på ICA, så känner jag mig alltid som en förrädare för vi har Sveriges trevligaste Konsumbutik där jag bor i Rönninge och jag vill göra allt jag kan för att den ska få vara kvar.

När jag har kommit en bit ifrån Salems centrum passerade jag ett äldre par, kanske i 70-årsåldern. De hade båda silvergrått hår och gick hand i hand. Kvinnan var mycket kortare och nådde mannen till axeln. Han höll i handtaget på en dramaten och hon bar på en blomkasse. De var båda lätt böjda av ålder och farten var inte hög, men han hade en väldigt snygg skinnjacka i kavajmodell.

Jag fortsätter och kommer till ett vägskäl där jag kunde välja att gå direkt hem (vilket jag var väldigt frestad att göra eftersom jag har fått idén till den här texten och jag ville börja skriva på en gång) eller åt höger upp för en kort backe för att förlänga promenaden. Jag gick åt höger och i lurarna hördes ”Crazy” med Kat Dahlia. Den är lite för snabb för att vara en bra gånglåt, men om jag gick med kortare steg, så funkade det och när det kändes tufft drog ett mantra igång i huvudet: ”Kondition och förbränning. Kondition och förbränning. Kondition och förbränning” i takt med musiken.

När jag hade passerat Säbykyrkan med klart gula påskliljor i rabatten och vattentornet, så började det luta nedåt. En lång, svängd nedförsbacke. Jag fick syn på ännu en hund på promenad med sin husse och jag kastade längtansfulla blickar efter den. Kanske var blickarna alltför intensiva bakom solglasögonen för det verkade som om husse hajade till och undrade varför jag glodde på honom. Ack, så fel han hade! Det var hunden jag var ute efter. ”Gaudete” med Erasure.  ”Gaudete, gaudete cristos es natos” går refrängen. Är det latin eller grekiska? Jag förstår så pass mycket som att det handlar om Kristi födelse, så det är kanske en julsång.

Backen planar ut i en lång raksträcka som går förbi Statoil och en byggarbetsplats och plötsligt slår det mig att det stod en byggnad där tidigare som nu tydligen har rivits. När hände det?  Hur länge sedan är det jag har promenerat här egentligen? Det fanns inga skyltar som skvallrade om vad som byggs, så jag får väl styra stegen hit emellanåt för att få reda på fortsättningen. Raksträckan gjorde att jag fick ett riktigt bra tempo. Solen sken och värde och för en gångs skull var de isande vindarna frånvarande. Sol på näsan är inte dumt! Så kom en riktigt bra gånglåt, ”Liar, liar” med Chris Cab.

”Liar, liar, she’s on fire

She’s waiting there around the corner

Just a little air and she’ll jump on ya”

Jag föll in i takten och då kände jag hur kroppen fylldes av energi som gör att jag rätade ännu mer på ryggen, armarna svängde med och munnen mimade orden i refrängen. Det var inget mindre än en endorfinkick. Ett rus som bubblade i kroppen och gjorde att jag kände mig hög. Det är beroendeframkallande. Musiken fortsätter och Chlöe Howl tar över med ”Rumour”.

”I just try to work out how to be like myself

I just try to work out these cards I’ve been delt”

Jag passerar vår pizzeria som gör väldigt goda pizzor och hamburgare. Salladerna är också goda. Jag brukade äta deras kebab tills jag fick veta att de använder halal-slaktat kött och den slaktmetoden är rent djurplågeri, så inga fler kebab för mig.

Nu är jag framme vid tunneln som haren och jag gick igenom i början av texten. Där växer en syrenhäck och tack vare vårvärmen har knopparna börjat brista. När syrenerna blommar, så stannar jag alltid till och sticker ned näsan och sniffar, sniffar, sniffar. Det är en av mina favoritdofter. Efter att jag åter igen har korsat Centralvägen, så kommer sluttampen. Jag har bott i Rönninge i snart 15 år och inte en enda gång har jag tyckt om sluttampen. Den är en plåga! Den består av en ganska lång backe som sedan övergår i en svagt sluttande gångväg fram till den första av tre trappor. Trappa nummer ett har 13 steg och sedan kommer trappa nummer två som har 15 steg och det är där alla myror myllrar. Om jag har matkassar att släpa på, så brukar jag ofta stanna efter trappa nummer två och pusta medan jag lutar mig mot räcket. Ännu en sluttande gångväg fram till den tredje och sista trappan som har 12 steg. Det är låten ”Disco heart” med Laust Sonne som har ackompanjerat mig uppför backar och trappor och när den tar slut stänger jag av musiken. Nu kan jag höra fåglarna.

Jag gick över Engelsbergsvägen och in på vår gård. En granne gick framåtböjd och plockade vitsippor. En annan granne vårstädade sin altan (han har en marklägenhet med uteplats) och förbereder ännu en grillsäsong. På altanräcket satt en snedställd pinne fastskruvad. Det måste vara ett fäste för ett parasoll. Nu är min promenad slut och jag tar mig uppför den absolut sista trappan som består av 15 steg upp till vår trappavsats. ”Nu hemma” tänker jag och citerar Elin när hon var liten och vi hade kommit hem efter en sju timmar lång bilresa från Öland och hon satt i mitt knä med en flaska kvällsvälling. Jag låser upp och öppnar dörren. ”Hallå, alla små!” ropar jag som jag alltid gör när jag kommer hem och jag får ett intensivt marsvinstjatter till svar. Det värmer i hjärtat tills jag slänger en blick på klockan och ser att deras mat är tjugo minuter försenad. Det intensiva tjattret var nog mer en utskällning än ett välkomnande för de vet minsann när klockan har slagit matdags. Jag låser dörren om mig, tar av mig skor och jacka och skyndar sedan in i köket för att utfordra mina fyrbeningar.

Dagens promenad tog mig till ICA i Salem där jag hämtade ett paket med 3 instruktionsböcker, så att jag verkligen kan lära mig hur jag ska bli en författare.

Stephen Kings "Att skriva: en hantverkares memoarer" 

Han är en oerhört produktiv författare och en makalös berättare och han har skrivit länge, ända sedan han var liten. Ungefär som JK Rowling har gjort.

Dag Öhrlunds "Skriv din bok och sälj den!"

Han har skrivit mycket och inte bara böcker och i instruktionsboken berättar han bl.a om de misstag han själv gjorde när han ville bli publicerad.

Katarina Kuicks och Ylva Karlssons "Skriv om och om igen"

Jag vet ingenting om dessa 2 damer, men jag hoppas att boken kommer att hjälpa mig.

25 minuter plus 40 minuter blev promenerade idag i makalöst vårväder. Jag hade MBT-skorna och det dröjde inte länge innan benen hörde av sig och protesterade mot valet av skor för det var så mycket jobbigare! Samma glada överraskning när jag har använt endast vanliga skor i några månader. Jag fick en endorfinkick i samband med att jag hade fått upp tempot och det kom en bra gånglåt. Endorfiner is da shit!

En korg med påskminioner!