En tredje text om bettskenan och hur den kan användas till att göra något hemskt......

Inger hatade sin lillasyster Angelica. Hata är ett starkt ord, men det fanns inget annat ord som var tillräckligt kraftfullt för att beskriva hennes känslor inför sin syster. Hon hade inte känt så hela sitt liv utan känslan hade vuxit fram under det senaste året. Året då hon förlorade sin syster.

Det skiljde bara 10 månader mellan dem vilket gjorde att de följdes åt som ler och långhalm de första tretton åren och även hamnade i samma klass varje årskurs. Sommaren mellan sjunde och åttonde klass gjorde Angelica en tillväxtspurt och drog ifrån Inger som stod kvar aningen undrande och såg på medan systern blev bästa kompis med en ny tjej i klassen som kommit hela vägen från Stockholm och av den anledningen visste mycket mer och fick göra mycket mer eftersom hennes föräldrar gärna gav efter som kompensation för att de släpat ut henne på vischan. Den nya flickan hette Natalie och uttalade sitt namn med ett tjockt, utdraget i, så det lät som Nataliiiii. Nataliiiii fick använda smink. Nataliiiii fick tre gånger så stor veckopeng som Inger och Angelica för Nataliiiii hade inga syskon.

”Vad är Inger för gammalt tantnamn?” hade Natalie frågat. ”Det är väldigt lätt att säga fel och kalla dig Inget.” Inger, som i hemlighet höll med om att hon hade ett gammalt tantnamn, svarade bara att hon tyckte att Natalie var ett väldigt fint namn precis som Angelica var. Hon hade alltid varit avundsjuk på Angelica för hennes änglalika namn och ofta frågat sig hur deras föräldrar hade tänkt när deras döttrar fick så orättvist olika namn. ”Angelica är ett urtjusigt namn” höll Natalie med om. ”Man kan nästan tro att hon kommer från Stockholm hon med, men när man heter Inget, åh, förlåt Ingerrrrrr, så är man från landet, jag menar det finns ingen av mina kompisar i stan som heter Inger!” Hon skrattade ett klingande skratt. Angelica som hade stått bredvid under samtalets gång och lyst upp när hon hörde att hennes namn passade i den kungliga huvudstaden föll in i skrattet. Hon hade inte kommit till Ingers försvar då hennes namn klassades som bonnigt och det var nog då som allt började förändras.

Angelica tillbringade allt mer tid tillsammans med Natalie och de var ofta hemma hos Angelica och Inger efter skolan. Inger och Angelica delade rum och i början var de tillsammans alla tre och gjorde sina läxor, lyssnade på musik, skvallrade och Natalie lärde Angelica hur hon skulle sminka sig. Inger gjorde sitt bästa för att delta, men kände sig mer och mer utanför och den känslan förstärktes när Angelica och Natalie började tillbringa eftermiddagarna och helgerna hemma hos Natalie i stället.

Vid ett besök hos tandläkaren hade Inger fått frågan om hon gnisslade tänder om nätterna, men det kunde hon inte svara på. Angelica hade aldrig sagt något om störande gnissel nattetid. Hade Inger haft huvudvärk? Hon hade haft huvudvärk, men vem hade inte det emellanåt? Tandläkaren talade om att han kunde se förslitningar på tändernas ytor som tydde på att Inger gnisslade tänder om nätterna och att det kunde leda till spänningsvärk i huvudet och axlarna förutom att det skadade tänderna. Det bästa vore att hon fick en bettskena utprovad. Så blev det. Efter ett par veckor fick Inger sin bettskena och upptäckte efter några dagar att huvudvärken avtog. Hon tyckte inte om den. Den kändes klumpig och om hon försökte säga något med bettskenan kvar i munnen, så lät hon som ett sluddrande fyllo.

När Inger och Angelica kom till skolan en måndag morgon, så tyckte Inger att alla tittade på henne och fnissade. Plötsligt hördes någon ropa: ”Ser du vem som går där?”. ”Nä, jag ser inget.” svarade en annan. ”Precis!” ropade den förste igen ”Det är inget som går där!” Inger frågade Angelica vad de menade, men systern ryckte bara på axlarna och fortsatte gå. Det elaka skämtet upprepades om och om igen var Inger än kom gående och till slut flydde hon in på toaletten där hon började gråta. Varför sa inte Angelica något? Varför ställde hon inte upp för Inger som de alltid hade ställt upp för varandra? Det var förstås Natalies fel. Förutom att Angelica sällan var hemma och aldrig fanns där för Inger, så hade hon också blivit otrevlig gentemot föräldrarna och på sätt och vis tyckte Inger att det var jobbigare än att hon själv blev utsatt. Inger hade inte berättat hemma om det elaka skämtet utan tänkte att de inte orkade hålla på hur länge som helst, men en vecka senare mötte hon två killar från parallellklassen i korridoren och de ställde sig i vägen för henne. ”Nä, men är det inget som är ute och går.” sa den ene med ett retsamt tonfall. Han nickade åt den andre som utan att säga något tryckte upp Inger mot väggen så hårt att hennes huvud slog i. Inger blundade av smärta och kände plötsligt en hand över munnen och en andra hand som klämde åt om hennes näsa. Det tog inte många sekunder innan Inger fick svårt att andas och paniken kom snabbt när hon kände att hennes armar satt fast. ”När man är inget, så behöver man väl ingen luft, eller hur?” Plötsligt släppte de taget om henne och hon drog ett djupt andetag samtidigt som ögonen tårades av både smärta och rädsla. Hon såg hur killarna släntrade iväg genom korridoren medan de gjorde high five och asgarvade. Hon såg också hur Angelica och Natalie stod en bit bort. Hade de sett allt och ändå inte gjort något för att stoppa killarna? När även de vände sig om och gick, så blev Inger arg.

Senare den dagen satt Inger på sin säng och fingrade på den förhatliga bettskenan när Angelica kom hem.  Hon gav Inger en illvillig blick och sa: ”Titta, det sitter inget på sängen!” . Det blev droppen. ”Håll käft.” sa hon med låg röst.

”Ursäkta, men jag hörde inget” svarade Angelica.

”Jag sa håll käft. Håll. Käft. Håll käft!”

Inger flög på Angelica och fick ned henne på rygg på mattan sittande grensle över hennes mage medan armarna klämdes fast under Ingers knän. ”Vill du veta hur det känns att kvävas?” väste Inger och tog ett hårt tag om Angelicas näsa för att täppa till den. Angelica öppnade automatiskt munnen för att kunna andas och då körde Inger ned bettskenan i halsen på henne. ”Varför hjälpte du mig inte när de där killarna höll på att kväva mig? Va? Och varför protesterade du inte när varenda jävel retade mig och skrattade? Varför? Vad har jag gjort dig för att du ska ha blivit så jävlig?!” Plötsligt far dörren upp och föräldrarna står där med frågande miner. Pappan rusar fram och knuffar undan Inger medan han skriker att Angelica håller på att bli blå i ansiktet och någon måste ringa 112. Mamman rusar iväg för att ringa medan Inger efter att ha varit rasande och stark nu är apatisk och orörlig. ”Hon övergav mig” var det enda de fick ur henne. ”Hon övergav mig.”

Jag lägger in ett utdrag ur "En nästan vanlig man" av Buthler & Öhring. Jag har, som sagt, lyssnat till den här boken och när just det här stycket lästes upp, så hajade jag till av 2 anledningar. 

1. Jag tycker om språket, ordrikedomen. Enligt mig är det riktigt bra svenska.

2. När jag känner mig som mest desillusionerad och maktlös, så har jag liknande bittra tankar och de är så bra formulerade, men det betyder inte att jag håller med om allt.

Värt att veta är att personen, som tänker det här är psykopat och fullständigt känslokall och cynisk.

Interpunktion och styckeindelning har jag tagit mig friheter med eftersom jag ju inte läste texten.

Var hade det gått fel? När kom brytpunkten som förvandlade ett stolt samhälle med någorlunda hederliga människor till ett mjäkigt monsterdagis där alla som tycker synd om sig själva fick betalt för att stanna hemma. Prova att lida av fibromyalgi i Pakistan så får ni väl se hur mycket bidrag ni får.  Där den som mobbade, misshandlade, kom undan medan offret fick betala hela kalaset. Där den som stal, fuskade och bedrog blev vinnaren medan den som gick den smala vägen förlorade oavbrutet. Ett samhälle där statens representanter alltmer oblygt skodde sig på befolkningen genom att gå före i köer, tillskansa sig attraktiva bostäder och privata jorden runt-resor på skattebetalarnas bekostnad.

---------

Hur kom det sig att allt som var nästan gratis för fyrtio år sedan, läkarbesök, tandläkarbesök, nu var svindyrt trots att skatterna fortfarande var lika höga? Var fan är mina skattepengar? Varför såg ingen längre till att trappor och gångvägar var plogade och sandade och att trasiga gatlyktor byttes ut? Varför stenade man inte klottrare, våldsverkare och våldtäktsmän på Sergels torg och varför i helvete ville man spela världssamvete och importera hundratals blattar om dagen väl medveten om att de aldrig skulle bidra med något?

--------

När och varför blev det legio att visa vita, feta, dallrande magar mellan byxkanten och alltför korta linnen? Vem gjorde det tillåtet att blotta urtvättade troskanter solkiga bh-band? Han rös till. Och tatueringarna......

”Är den inte söt, min fjäril på axeln?” 

”Nä, din dumma subba, den är inte söt. Det är bara horor och sjömän som tatuerar sig och såvitt jag vet har du aldrig gått på sjön.”

Det fanns ingen ordning längre och i ett samhälle som levde under hotet att Mona Sahlin sannolikt skulle bli nästa statsminister fanns heller inget hopp om en ny ordning. Däremot låg landet Lagom bra till för ett Nobelpris i monumental dumhet. Det enda man kunde göra var att ta sitt ansvar, hålla sig borta från patrasket och i viss mån småstäda själv.....

Det var nödvändigt att hämta ut ett recept som inte levereras i brevlådan och det hade jag tänkt att göra igår, men då regnade det och jag kände mig frusen, så jag hade iiiiiiingen lust att gå ut. Isch! När jag drog upp rullgardinen idag, så var gångvägen utanför torr, så då bestämde jag mig för att få det gjort. Det var knappt 5 plusgrader och så snart jag började gå nedför vår trappa, så kände jag att det ju visst regnade. Smått, smått duggregn. Isch! Och så blåste det iskallt. Dubbel-isch! Jag frös faktiskt om öronen!  Det blev ett raskt tempo till apoteket trots uppförsbackarna och det gick lika fort hem via Kaffestugan och Konsum. 20 minuter plus 30 minuter. Jag såg några små blåsippor och vitsippor som liksom kurade ihop sig i det luriga aprilvädret. Hostan är på tillbakagång. Det kan jag säga med säkerhet. Jäss!