Det blev ett gummipass idag igen och det gick bra, det var lite tungt, men det var positivt tungt och jag svettades ordendligt. 

Dialoger är tydligen svårt för de flesta författare, men man kan få hjälp av att ställa 4 frågor: 

1. För dialogen berättelsen framåt?

2. Sätter den stämningen?

3. Säger den något om karaktärerna?

4. Innehåller den viktiga ledtrådar?

Min första dialog slogs fram med tärningen och det blev mobboffret.

Mobboffret

”Jeanette! Det var länge sedan man såg dig!”

”Hej.......Jo, det var ett tag sedan.”

”Det måste vara minst 15 år.”

”Tiden går fort när man har roligt.”

”Det är i alla fall roligare nu än det var i skolan.”

”Kanske det, men det hade sina fördelar med att slippa ansvar. Det är inte alltid så himla kul att vara vuxen om du förstår vad jag menar.”

”Det hade varit roligare för mig om du och dina kompisar hade varit tvungna att ta ett större ansvar.”

”Va?”

”Trots allt som ni utsatte mig för, så behövde ni aldrig stå till svars för något.”

”Vadå stå till svars? Vad har jag gjort dig?”

”Var ska jag börja? Jo, jag kan börja med en klassiker som att trycka ned mitt huvud i toaletten och sedan spola. Eller den gången när du hjälpte till att hålla fast mig medan Carina klippte mitt hår på bara ena sidan och så nära hårbotten att det började blöda.”

Det var Sofie som stod framför henne.

”Det har gått många år och visst har brännmärkena från cigaretterna bleknat, men som du ser föredrar jag långärmat.”

”Vi var så unga…..jag menar……herregud du vet ju hur det var! De andra tvingade mig. Jag ville inte egentligen. Det var ju Carina som bestämde!”

”Ingen egen vilja? Aldrig några protester?”

”Du vet ingenting om vilket jävla liv det blev när rektorn ringde hem till farsan. Jag fick indragen månadspeng och fick knappt gå utanför huset utom till skolan!”

”Ujujuj, det låter jobbigt. Jag hoppas att du har det lättare nu.”

”Lättare och lättare. Det är inte så jävla kul att sitta i kassan på Liedl, men har man tre ungar, så måste ju pengarna komma nå’n stans ifrån. Du då, vad gör du nu för tiden?”

Sofie vände blicken mot den stora affischen som gjorde reklam för Dramatens premiär av ”Romeo och Julia”.

”Jag gör scenografin.”

Sofie satte på sig solglasögonen. Märket med Coco Chanels initialer blixtrade till i solskenet.

”Hej då, Jeanette.”

Hon vände på klacken och gick där ifrån.

Vi hade Vårat Gäng här igår med anledning av att Pär fyllde år i tisdags. De var som alltid trevliga och finns det någon som kan få mig att skratta tills tårarna rinner, så är det svågern. 

När man inte tycker om sina gäster, så är det en klar fördel att de åker hem igen, men när man inte tycker om sig själv blir det bra mycket knepigare. Jag tycker inte om mig själv som jag var igår. Det tog ett tag innan jag kom på varför jag var missnöjd med gårdagen trots att jag nog hade trevligt. Den felande länken var jag. En mindre angenäm insikt. I botten fanns stress som byggts upp under hela veckan inför middagen blandat med vissheten om den sociala baksmällan dagen efter (idag). Lägg sedan till en spänd stämning mellan Pär och mig p.g.a det jag skrev i fredags. Toppa med en ovilja inför hela tillställningen och resultatet blir en konstlat trevlig käring som var gapig med ett behov av att framföra sin åsikt tills alla verkligen hade uppfattat den farligt nära gränsen till att bli elak. Fy tusan! Jag har träffat den här käringen förut och har alltid skämts över hennes beteende i efterhand. Oftast klarar jag av att hålla henne i schack så pass att megafoneffekten och elakheten inte märks, men igår blev det för mycket och hon tog över.

Min gräns är nådd

Låt mig vara!

Låt mig hantera det här på mitt sätt!

Mitt sätt är inte nödvändigtvis fel sätt bara för att jag inte når de resultat som du tycker att jag borde sträva efter.

Du och jag har inte samma förutsättningar.

Jag borde inte behöva stå ut med dolda pekpinnar från den jag är gift med.

Lägg av!

Håll käften!

Om jag ska behöva ha den här diskussionen en gång till, så kommer jag att bli vansinnig! Jag kommer att gapa och vråla. Testa om du inte tror mig.

Jag vet lika bra som du vad som är bra att äta och inte äta.

Jag har kämpat med det här i tio års tid.

Du har precis börjat med dina fisiga fem onödiga kilon.

Jag har trettio kilon att bli av med.

Det räcker med att du äter mindre, så börjar du gå ned i vikt.

Det är inte lika enkelt för mig.

Min kropp reagerar inte på samma sätt som din.

Tror du inte att jag blir avundsjuk?

Klart som fan att jag blir avundsjuk!

Det är ett mirakel att jag inte ger dig en snyting när du deklarerar att du har blivit av med 1 kg på en vecka bara genom att äta mindre.

Jag klarar inte av att vara glad för din skull, att heja på, att ge dig feedback för att du lyckas med något vid första försöket som jag kämpar mig dödstrött med år efter år.

Du har aldrig gett mig feedback eller agerat hejaklack utan bara hört av dig för att påpeka när jag avviker från den smala stigen och det klarar jag mig utan.

Har du inget stöttande att komma med, så knip käft!

Det känns som att jag är tillbaka där jag var för precis ett år sedan när jag började gå hos LG för det var av precis den här anledningen som jag mådde så satans dåligt.

LG tyckte inte heller om hur du uppförde dig mot mig.

Du och jag hade ett samtal i höstas när jag trodde att jag hade lyckats nå fram till dig, när jag trodde att jag hade lyckats förklara varför mat har blivit så laddat för mig, men det höll inte i sig.

Mycket av det här är mitt problem för det handlar om hur jag väljer att hantera mina reaktioner, men en del av ansvaret ligger hos dig med för, trots allt, lever vi ihop och det är meningen att vi ska hjälpa varandra och ta hänsyn till varandra.

När jag vill handla hem sådant som jag tycker är gott, så gör jag det de gånger jag handlar själv för att slippa höra ”Men sånt där ska ju inte vi äta.”.

När jag blir hungrig på kvällen, så väntar jag med att äta något tills du har lagt dig för att få slippa höra ”Hur kan du vara hungrig igen?”.

När jag umgås med Elin, så kan jag slappna av och äta vad jag känner för. Hon accepterar mig som jag är och jag tror nog att hon bryr sig om min hälsa lika mycket som du säger att du gör. 

Min gräns är nådd på flera olika sätt och nu får det vara nog!

Nu ska vi träna på hur man bygger upp en karaktär och levandegör den.

En övning är att skriva om en minnesvärd person, men jag kunde inte komma på någon, så jag hittade på en läkare.

”Anna Norrström?”

Anna avbröts i sitt nervösa vankande när hon hörde sitt namn. Hon vände sig om och gick läkaren till mötes. Läkaren sträckte fram handen och Anna tog den.

”Jens Lindgren, välkommen och slå dig ned.”

Han hade ett fast handslag som var dröjande samtidigt som han försökte möta hennes blick. Anna mötte den för en sekund innan hon fortsatte in i rummet och satte sig i en av två stolar som stod snett mitt emot varandra framför ett skrivbord. Hon satt rak i ryggen med blicken i golvet medan hon hörde hur Jens Lindgren stängde dörren. När han satte sig i stolen bredvid hennes ryckte hon till. Hon hade tagit för givet att han skulle ta plats på andra sidan bordet som myndighetspersoner har för vana att göra.

”Hur mår du?” frågade han.

Anna ryckte på axlarna till svar. Hon visste inte vad hon skulle säga, hon var inte van vid att prata om hur hon mådde.

”Dåligt” lyckades hon få ur sig.

Hon sneglade på läkaren och såg att han satt framåtlutad med armarna vilande på benen och händerna knäppta.

”Berätta.”

”Jag…..kan inte sova” började hon.

”Det låter jobbigt.”

Hans bekräftelse fick henne att slappna av en aning.

”Varför kan du inte sova?” fortsatte han. ”Har det hänt något?”

Anna skakade på huvudet. Hon önskade att det hade hänt något. Något riktigt hemskt för då skulle det finnas en anledning till att hon mådde så dåligt. Hon hade mått så här i flera månader nu och hade hela tiden hoppats att det skulle gå över, att det skulle kännas bättre nästa dag, men ingenting hade blivit bättre. Tvärtom.

”Hur länge har du mått dåligt?”

”Anna?”

”Vad?”

Det kändes som om hon hade blivit väckt väldigt abrupt och ett kort ögonblick undrade hon om hon hade somnat där hon satt. Det var inte otroligt för det hade hänt tidigare.

”Anna” började läkaren ”jag kan se på dig att du inte alls mår bra och jag vill att du svarar på några frågor. Bara korta svar.”

Anna nickade. Jens Lindgren frågade henne om sömnsvårigheterna hade pågått i mer än två veckor, om hennes aptit hade förändrats, om hon hade upplevt att hon hade svårt att koncentrera sig. Hon svarade jakande på alla frågor. Sedan undrade han om hon fortfarande tyckte om att göra de saker hon vanligtvis hade utbyte av. Anna såg framför sig boken hon hade försökt att läsa, men inte kommit längre än till sidan tio i. Gångstavarna som hade börjat få ett dammlager eftersom hon inte orkade promenera längre. Den bärbara datorn som hon brukade surfa runt på efter tips på böcker och filmer för att inte tala om att hon inte hade skrivit något i sin blogg på hur länge som helst.

”Nej, jag tycker inte att någonting är roligt längre.”

Anna suckade djupt och lutade sig mot ryggstödet. Den hopplöshet hon kände var så intensiv att den kvävde alla andra känslor.

”Har du självmordstankar?” frågade läkaren nu och hans tonfall var ännu allvarligare än det varit dittills.

Plötsligt började ögonen bränna och hon kände hur de fylldes av tårar. Jens Lindgren sträckte sig efter ett paket pappersnäsdukar, drog ut en och räckte den till henne. Hon tog den och tryckte den mot ögonen.

”Vad är det för fel på mig?” frågade hon i stället. ”Varför mår jag så här?”

”Du är deprimerad.”

Anna tittade på honom och mötte hans blick. Något i den lugnade henne. Från det att hon tagit honom i hand hade han ingett henne förtroende. Hon hade alltid tyckt att ett handslag sa mycket om en person. Ett första intryck och Annas första intryck av Jens Lindgren var av värme och stabilitet.

”Deprimerad” upprepade hon. ”Så jag är deprimerad. Finns det något att göra åt det?”

”Absolut! Det finns mycket hjälp att få, men det är ingenting som fungerar på en gång. Det kan ta flera veckor, till och med månader innan du börjar må bättre, men du kommer att må bättre. Jag törs till och med lova det, på heder och samvete.”

Han log ett varmt leende utan minsta retsamhet och Anna kände att det drog i hennes egna mungipor. Läkaren satt upp i stolen och gav intryck av att vara handlingskraftig vilket Anna själv inte hade varit på många veckor. Hon kunde kanske luta sig mot hans handlingskraft? Nu reste sig Jens Lindgren, gick runt skrivbordet och satte sig i myndighetsstolen. Han letade fram Annas journal i datorn och vände sig sedan till henne.

”Det första du behöver hjälp med är att få sova ordentligt, så jag tänker skriva ett recept på Imovane som är en mild insomningstablett och den ska du börja med ikväll. Ta den någon timme innan du lägger dig för natten. Det är oerhört viktigt att du får sova ordentligt, att kroppen får vila från den stress som en depression innebär. ”

”Det skulle vara skönt att få sova” medgav Anna.

”Det är måndag idag, så då vill jag att du kommer tillbaka till mig på fredag, så kan vi diskutera vidare hur du vill göra med övrig medicinering och kanske samtalsterapi. Du ska få fylla i ett skattningsformulär också. Låter det som en bra plan?”

Han tittade upp från skärmen och Anna mötte hans blick och svarade att det lät som en bra plan. För Anna kändes det som en bra plan också. Medan Jens Lindgren skrev upp den nya tiden på en lapp, så passade Anna på att torka ögonen och slänga den fuktiga, knöliga näsduken i en papperskorg. Jens Lindgren reste sig och gick runt skrivbordet med lappen i handen. Anna tog emot lappen, läste snabbt tid och datum och vek sedan ihop den. Hon fick även hans visitkort och han sa att hon kunde ringa honom när som helst om hon mådde sämre eller bara hade frågor dagarna fram till deras nästa möte. 

”Tror du att du klarar dig till på fredag?” frågade han när Anna stod i begrepp att lämna rummet.

”Till på fredag klara jag mig” svarade hon och lade till: ”Tack!”

Annas nervositet var borta. Det kändes som om det kvävande molnet av hopplöshet hade skingrats och släppt in ljuset. ”Du är deprimerad” hördes läkarens ord i hennes huvud följt av hans eftertryckliga och positiva ”Absolut! Det finns mycket hjälp att få.” Hon skulle få hjälp. Hon behövde inte må så här. Hon kände något som hon inte hade känt på länge: hopp.

......för att smita undan från hyllningarna som krävs på mors dag: du hittar en bild av en handskriven lapp som du sparar i din mobil. Sedan visar du den för din mamma och säger följande: "När jag såg den här, så tänkte jag på dig.". Din mamma kommer att smälta som smör i en het stekpanna och du behöver inte bry dig om några presenter, blommor eller ens ömhetsbetygelser på själva mors dag.

Elin gjorde enligt instruktionerna ovan och nu är hon befriad från alla mors dags-krav!

PS. Knepet fungerar nog bara en gång så vida din mamma inte har väldigt dåligt minne..... 

Igår kunde man vara utomhus i bara t-shirt. Idag frös jag om öronen för att det blåste så kallt. Igår sa jag: "Det är faktiskt bara april...." och idag sa jag: "Jaa, det är ju bara april...." Under påskhelgen brakade pollensäsongen igång och igår kändes det som den slog undan benen på mig. Jag var så trött och ögonen sved, näsan var täppt och jag frös, huvudvärk och elände. Jag promenerade idag i stället, men det blev ingen endorfinkick direkt. 55 minuter i mestadels motvind. Det var inte ens 10 grader när jag gick halv 10, men den plötsliga svalkan fick inte allergin att pausa. Blä!

Ålder: 62 år

Bor i: en förtrollad trädgård

Har med sig: blommor

Hemlighet: en gång dödade jag en katt

Holger vaknade med ett ryck. Först kunde han inte förstå vad det var som hade väckt honom. Hade han hört något? Han låg kvar och lyssnade, men kunde inte uppfatta något störande fast med tanke på att han hade hunnit bli 62 år och hörseln inte längre var som när han var 26 år, så var det kanske säkrast att stiga upp och kontrollera. När han hade vikt undan täcket och satt på sängkanten på väg att sätta fötterna i tofflorna, så kom han på varför han hade vaknat. Det var den där drömmen igen, den som hade förföljt honom i så många år ända sedan den där hemska dagen när han…… Han klarade inte ens av att tänka på det. Det hade blivit en hemlighet som han hade burit med sig i många år nu. Nu satte han fötterna i tofflorna och gick ut i köket för att göra sin morgonvälling. Han var egentligen en kaffemänniska, men precis som att hörseln försämras, så gör även magen det och magen ville inte längre ha kaffe på morgonen utan lite senare på dagen. När vällingen var färdig hällde han upp den i sin favoritmugg med stora blommor på och satte sig på trappan ut till trädgården.

”God morgon, Holger!” hördes en liten röst inifrån rododendronbusken. Sedan riste bladen till och en liten gumma kom fram. Hon var inte mer än 35 centimeter, hade sitt långa hår i en fläta på ryggen och var klädd i en solgul overall och med kraftiga kängor på fötterna. Nu klev hon fram med bestämda steg och ställde sig nedanför Holger.

”God morgon, Flora!” sa han. Flora var Holgers trädgårdsmästare. Eftersom trädgården var förtrollad, så krävde den en trädgårdsmästare av samma kaliber. Flora var en blandning av hustomte och alf.

”Jag har hittat graven” sa Flora.

Holger suckade djupt. Han visste att han måste ta sig till graven. Han måste få ett avslut, så att mardrömmarna skulle sluta plåga honom. Han drack den sista vällingslurken och ställde muggen ifrån sig på trappan och sedan lät han Flora leda honom till gravplatsen. Det var 30 år sedan det hade hänt och det skulle kännas skönt att få sätta punkt. Holger hade röjt i trädgården den dagen det hände. Det var småträd som blivit sjuka och därför fälldes för att lämna plats åt friska växter. Det var när ett av träden hade fallit till marken som Holger hade hört ett skrik, men det hade inte varit ett människoskrik, det var ett plågat djurs skrik, ett ljud som Holger hade oerhört svårt att stå ut med. Holger sprang fram till det fällda trädet och under det låg en katt. Den jamade och ögonen var vidöppna av skräck. Holger lyfte bort det fällda trädet och föll på knä vid katten. Den rörde huvudet och frambenen medan bakbenen verkade otäckt orörliga.

”Nej, nej, nej, nej, nej…….” var det enda Holger fick ur sig samtidigt som hans ögon rann över av tårar. Han lade försiktigt en hand på katten och den vände blicken mot honom. En blick som bad om hjälp. Holger tog av sig sin arbetsskjorta och lindade försiktigt in katten i den och lyfte sedan upp den i famnen och började gå mot sitt hus. Hela vägen till huset ropade han Floras namn med jämna mellanrum. Hon väntade på honom vid huset och de hjälptes åt med att få katten på plats på Holgers matbord.

”Åh, gud, vad ska jag göra, Flora, vad ska jag göra? Jag har gjort illa ett djur! Jag har skadat en katt!! Åh, gud vad ska jag göra?!”

Flora svarade inte på Holgers retoriska klagovisa utan undersökte katten.

”Holger” sa hon sedan ”kattens rygg är bruten och den kommer inte att kunna gå själv igen”.

Tårarna rann nedför Holgers kinder.

”Har den ont?” frågade han och bävade för svaret.

”Den har ont” bekräftade Flora. ”Jag vet var det finns belladonna som jag kan ge den, så att den får somna in och slippa plågas.” Hon stod kvar med ett frågande uttryck i ansiktet i väntan på att Holger skulle ge klartecken.

”Hämta belladonnan, är du snäll.”

Medan Flora gick efter växten, så satt Holger hos katten och strök den över huvudet medan han viskade ”Förlåt” om och om igen. Flora kom tillbaka med växten och började genast tillreda den för att de sedan skulle kunna ge katten det kraftiga sömnmedlet. Holger tvingade sig att sitta kvar hos katten tills han visste att den hade somnat in helt och fullt, men sedan orkade han inte mer. Han flydde in i sitt sovrum och det blev Juniper, en av samma sort som Flora, som fick ordna med begravningen. Holger hade inte vetat var gravplatsen låg förrän nu när Flora meddelade att hon hade hittat den.

Flora gick först med Holger några meter efter. De fick gå en bra bit från huset och stigen vindlade mellan små träd och buskar som bar både blommor och bär. Fåglar i klara färger samsades om bären med knubbiga humlor. De kom fram till en liten glänta där solens strålar silade genom lövverket och gav platsen en känsla av frid. Själva graven var en liten gräsklädd kulle med ett litet vitt kors.

”Blommor!” utbrast Holger och försvann längre in i grönskan. Han kom tillbaka efter en kort stund och med sig hade han en bukett av svagt honungsfärgade förlåtelseblommor som han nu lade på gravplatsen. Han föll på knä och bad åter om förlåtelse så som han hade gjort då för 30 år sedan.

När han sedan reste sig var det med en känsla av avslut. Han kunde inte göra mer nu. Han hade dessutom fått förlåtelse för han hade hört ett svagt mjau följt av ett spinnande, så nu visste han att katten inte hade ont. Han gick tillbaka till sitt hus och kände sig lättare om hjärtat. Den natten sov han utan mardrömmar.