Seroquel heter den nya medicinen. Den bara MÅSTE fungera för jag orkar inte mycket mer! Eftersom mitt närminne är uselt när jag mår så här dåligt, så fick jag skrivna instruktioner för hur jag ska trappa upp Seroquel samtidigt som jag trappar ned både Tryptizol och Fluanxol. Igår fanns inte Seroquel inne utan fick beställas till idag och Pär hämtade ut den på vägen hem från arbetet, så jag börjar först idag. Ny medicin. Igen. Jag började trappa ned Tryptizol igår kväll och faktum är att jag upplever en viss lättnad redan idag. Tryptizol har definitivt inte fungerat för mig och jag känner mig allmänt konstig av den - förutom att den inte fungerar, så har den snarare fått mig att må sämre.

* Jag känner en konstant panik över att hela tiden hitta på något att göra för att få tiden att gå - jag känner mig inte avslappnad för ett öre utom möjligen på kvällen strax innan jag ska lägga mig och jag vet att jag har överlevt ännu en dag för det är det det handlar om - överlevnad.

* Jag är gråtfärdig en stor del av dagen och när jag ser något känslosamt eller hör (för mig) känslosam musik, så sticker det i ögonen av tårar som trycker på och jag är på väg att bli lika lipig som mamma som alltid grät till "Lilla huset på prärien".

* Jag är rädd. Rädd att Pär ska tröttna en gång för alla och faktiskt lämna mig. Rädd att det ska hända honom något så att jag blir ensam. Rädd för att bli så sjuk att jag måste ligga inne på sjukhus. Rädd för att bli gammal och inte kunna ta hand om mig själv. Rädd för att t.ex trampa fel på väg nerför en trappa och slå mig halvt fördärvad och - förutom all annan skit - bli bunden till lägenheten. Rädd för att inte få permanent ersättning beviljad utan bli tvungen att börja sjukskriva mig igen. Rädd, rädd, rädd.

Just nu orkar jag knappt läsa några bloggar och än mindre kommentera, men jag hoppas att det blir bättre snart.

O-fridens.