Vi provade en ny variant för att bekämpa ångesten: halv 6 i morse kom Pär in med juice innehållande en massa Theralen och så tog jag mina mediciner inklusive O.xascand och den första Lyrican. Det tog ungefär 1 timme innan jag märkte någon förändring. Sedan somnade jag och sov i omgångar till klockan 11 då jag blev väckt av telefonen - en försäljare. Jag gick upp då och är fortfarande groggy. Jag känner att ångesten är på väg igen, så jag tog precis 1 Oxascand och Theralen. Det känns hopplöst!

Jag är så fruktansvärt rädd att det ska hända Pär något!!! Att jag ska bli ensam kvar med Elin. Att jag ska bli ensam kvar utan vare sig arbete eller inkomst. Att jag ska bli ensam kvar och behöva flytta från mitt Paradis. Så fort han är ute och kör, så är jag på helspänn och blir inte lugn förrän jag hör av honom eller att han kommer hem igen. De gånger som Pär och Elin övningskör, så går jag omkring med en knut i magen och mår nästan illa. Var kommer den här rädslan ifrån?! Har den enbart med ångesten att göra? Jag avskyr att vara ensam hemma och det känns väldigt främmande mot att jag brukade älska att vara ensam till och med i flera dagar. Just idag kom Elin hem vid halv 12 för att hålla mig sällskap och hon hade pratat med sin mentor om vår nuvarande familjesituation och blivit uppmuntrad att gå hem. Jag känner mig hemsk som ställer till det så här!!!! Från självständig till gråtande klängranka - fy fan!

Jag hade överdrivet optimistiska planer på att åka till SATS, att inte bryta träningsflytet, men insåg att det inte var rimliga planer. Då kan jag ju alltid promenera, men så blev det inte heller eftersom jag inte vaknade förrän 11 och dessutom var alldeles groggy. Jag får kanske lägga träningen på hyllan ett tag vilket inte känns bra. Inte alls.

O-fridens.