Igår eftermiddag, efter att jag hade städat buren och Pär kommit hem från arbetet, så fick jag med mig Pär på en promenad i skymningen. Vi gick runt Flaten och det tar 1 timme. Det var vingligt för mig eftersom jag blir lätt yr av Oxascand, så det var bra att jag hade någon att hålla i handen. Det var första gången jag var utomhus sedan i lördax och det kändes stort.

Jag gjorde likadant i morse att jag tog mediciner inklusive Oxascand tidigt och sedan lade mig igen. Jag sov till efter 11.

Efter lunchen satte ångesten in igen och jag tog en tredje Oxascand och gick ut, samma runda som igår.

Nu när ångesten har dämpats (jämfört med hur den var förra veckan), så kommer depressionen fram på ett annat sätt och det känns fruktansvärt tungt. En oerhörd meningslöshet och hopplöshet. Jag vill inte leva så här.

O-fridens.