............att jag skulle hamna i en situation där det kan gå flera dagar utan att jag bloggar, men så är det nu i alla fall. Det känns sorgligt. Hela min tillvaro känns sorglig och då är det svårt att hitta saker att skriva om. Jag undrar hur länge jag ska behöva ha det så här? Det känns tröstlöst. Nu har jag trappat ned och trappat upp färdigt vilket innebär att jag tar endast Seroquel, men den fungerar inte så bra mot morgon-ångesten som slår klorna i mig, så fort jag vaknar. Varje dag.

Igår gick Pär och jag en långpromenad på 95 minuter och han hade GPS:en med sig, så vi fick veta att just den promenaden är nästan 8 km. Jag har en andra runda som tar lika lång tid att gå och då förmodar jag att den är ungefär lika lång. Det är inte så illa.

Idag har vi gjort en insats på övervåningen som innebär att det är fullt möjligt att bjuda hem Vårat Gäng på middag där uppe utan att skämmas alltför mycket.

Fridens.