Jag promenerade tur och retur Salem idag för att hämta ut mediciner. Det var skönt trots att jag fortfarande är mörbultad, men idag kan jag lyfta armarna utan att kvida. Det blåser kalla vindar nu. Solen skiner, men sensommarvärmen är borta. Det blåste som 17 igår vilket var ett tydligt tecken på att vindarna har vänt och hösten har fått ordentligt fäste.

Jag skulle ha åkt till Arbetsförmedlingen i morgon, torsdag, men eftersom jag lyckades få en återbudstid (på exakt samma tid: 9.15) hos den svårfångade idiot-läkaren, så fick Af flytta på sig och jag ska dit om en vecka i stället.

Jag mår inte bra och det kommer jag att ta upp med AH i morgon. Varje dag är en ren kamp från uppstigning till sänggående. En kamp att hålla ångesten stången. En kamp att hålla meningslösheten stången. En kamp att få dagen att gå över huvud taget. Jag känner mig konstant gråtfärdig. En ökning av Tryptizol? När Pär ringde och tjôtade igår, så fick han veta att AH förmodligen inte kommer att arbeta kvar, men trots det, så har jag inte fått någon tid hos henne före den sista oktober! Som jag skrev igår: jag kommer inte att lämna hennes mottagning utan ett läkarutlåtande! Värdelösa förbannade skit!!!!!

O-fridens.