Psykologen och jag pratade en del om att tränga undan känslor och att känslorna förr eller senare kommer tillbaka och då förmodligen förstärkta.

Han nämnde en metod som man kan arbeta med när man är djupt deprimerad. Jag minns inte vad psykologen som uppfunnit denna metod heter, men jag det går ut på följande (om jag minns rätt): ens liv består av olika fält t.ex familj, arbete och intressen. När man är djupt deprimerad, så krymper dessa fält, så till vida att man inte orkar delta i familjelivet som vanligt, man orkar inte arbeta och ens intressen är inte lika intressanta längre; fälten krymper. Enligt denna metod, så kan man bestämma sig för att "ignorera" depressionen genom att delta i familjelivet en kort stund eller arbeta en kort period. På det här viset kan man arbeta sig upp ur depressionen. Medan han beskrev detta, så reagerade jag inte så mycket, men nu, medan jag skriver, så inser jag hur fel det är att motarbeta sig själv på det viset! Han frågade om jag kände igen metoden och jag svarade att det jag kom att tänka på var hur man kan ändra sina känslor (inför något) genom att ändra sitt sätt att tänka och det är ju vad KBT i grunden går ut på. Om KBT tycker jag inte!

Jag är säker på att KBT fungerar i vissa, isolerade situationer t.ex flygrädsla eller inställning till mat och ätande, men att praktisera det generellt är farligt. Att hela tiden ändra sitt sätt att tänka i syfte att känna annorlunda kan leda till att man inte tillåter de jobbiga, tunga, besvärliga eller negativa tankarna att få sin rättmätiga plats. Att hela tiden ändra sitt sätt att tänka i syfte att bli mer positiv kan få en motsatt, negativ effekt. Om man konsekvent skjuter allt jobbigt ifrån sig, så kommer det tillbaka och det är då mångdubblat! Negativ positivitet. Människan består av både positivt och negativt.

Jag tror till viss del på positivt tänkande, men som med så mycket annat, så har det blivit snedvridet. Om man är sjuk, så ska man tänka positivt för ett snabbare tillfrisknande. Om man är arbetslös, så ska man tänka positivt för då ser arbetsgivaren positivt på en. Om man ligger förlamad från nacken, så ska man tänka positivt för trots allt, så är man vid liv. Förstår ni vad jag menar? Jag anser att om man är sjuk eller arbetslös eller förlamad, så måste man få må dåligt, man måste få vara förtvivlad, bitter och negativ, men det som är viktigt är att inte fastna i det! Jag är misstänksam mot människor som är konstant positiva och optimistiska eftersom det inte är naturligt.

Det finns människor som konstant gnäller och klagar och hittar fel utan att egentligen har varit med om något riktigt tungt, livsomvälvande. Den sortens människor kan ha användning av positivt tänkande! Sedan finns det den andra sorten som aldrig gnäller eller klagar trots att de har varit tur och retur till helvetet. De har fömodligen förmågan att se det positiva i de små, vardagliga sakerna och har lärt sig det den hårda vägen.

Kan man födas som optimist/pessimist eller är det ett nedärvt beteende?  Inget dera kanske? Min mamma var en pessimistisk mussla som inte uppmuntrade till frågor om hur hennes liv hade sett ut innan hon gifte sig och fick 6 barn. Jag minns henne som bitter, pessimistisk och ständigt klagande. Det är det som får mig att undra om man kan födas som pessimist? Hon hade nog haft användning av positivt tänkande, men hon hade förmodligen fnyst något om "...nymodigheter mutter mutter...". Jag hade kunnat bli lika bitter och negativ själv om jag inte hade tröttnat så på det. Att konstant gnälla och klaga utan att göra något åt sin situation (de gånger det är möjligt att göra så) är numera något som får mig att se rött. Man har alltid ett val! Dessutom kan man välja att se det positiva i de små, vardagliga sakerna och det har hjälpt mig mycket!

Gnäll inte över det du inte har utan lär dig att uppskatta det du har.

 eller

Sluta gnälla över allt som är fel (om du inte har möjlighet att ändra på det) och lär dig att se allt som, trots allt, är rätt.

Fridens.   

 

Nannis

24 november 2010 17:24

Jag förstår vad du menar, och tycker din diskussion är klarsynt och intressant. Till stor del håller jag med dig.

Personligen försöker jag att vara positiv i min "grund", men när jag går över gränsen så att det skulle innebära att jag för "avkall" på mina känslor för något som är negativt - kanske det du kallar negativ positivitet - så tar det emot till slut. För jag håller verkligen med dig i det att vi måste ta våra känslor på allvar, vilket innebär att även våga känna de jobbiga och "dåliga". Hur ska vi kunna växa, om vi inte gör det? Om vi ständigt ignorerar vad vi verkligen känner och tycker? Det handlar inte om att gnälla utan att bejaka hela känsloregistret.

Men att stanna i de negativa känslorna är förstås inte bra, risken för en negativ sprial och till slut är allt svart. Men det är väl där styrkan i de små positiva sakerna som du skriver, kommer in. Precis som dig försöker jag också uppskatta dessa :)

Ha det gott, kram

http://nannis.blogg.se

Ewa

24 november 2010 17:39

Eftersom du har litet livs-bagage och erfarenhet, så förstår du det där med negativ/onaturlig positivitet.

 

Vikki

24 november 2010 20:24

Jag tror att KBT är bra, men du måste vara ganska frisk för att få det att fungera. Sitter man instängd i sitt eget privata lilla helveteshål, är det ingenting det går att ta in.

http://vickileh.bloggagratis.se

Ewa

25 november 2010 12:37

Hur mycket har beteende med depression att göra?

 

Budda med bagaget

24 november 2010 20:43

Har läst senaste inläggen och det ligger inom mitt intresse- o c h under senare år yrkesområde (arbetsinriktad rehabilitering).
Till skillnad från dig gillar jag (som du vet) KBT och arbetar på så sätt.

Ewa

25 november 2010 12:37

Det är tur att alla inte är lika....

 

Gröngöling

25 november 2010 14:07

Jag skrev ett svar igår men det försvann:(

Håller med dig i mycket här. KBT kan säkert fungera ibland. Men för vissa problem hjälper dynamisk psykoterapi bättre, det är jag övertygad om. Men den kostar för mycket för den tar längre tid.
KBT är ett snabbare alternativ och det är så praktiskt för att om det inte fungerar så är det mitt eget fel för att jag inte sätter igång och tänkter positivt (drypande sarkasm).
Vad hände med vanlig medkänsla? kan jag fråga mig ibland. Det kommer man väldigt långt med.
Varför är man så rädd för de svåra känslorna, så rädd att man rationaliserar bort att de finns och kallar dem för "negativt tänkande".
Ingen människa vill vara pessimistisk eller negativ och må dåligt!
Lite osorterade tankar från mig idag.
Kram.

http://grongoling.bloggplatsen.se

Ewa

25 november 2010 15:02

Du tycker som jag och det är aldrig fel. ;-)

 

Marianne

25 november 2010 23:57

Allt är inte negativt eller positivt, den vanliga grå vardagen är underskattad av psykologer mm. Mår man dåligt så gör man det och alla ska få den tid de behöver för att kunna leva ett drägligt liv, oavsett hur lång tid det tar. Och vilken metod som passar bäst, det kan man själv bara avgöra.Jag hoppas du får den hjälp och tid, du själv önskar och känner att du mår bra av.
kram

http://www.ekoxenskennel.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...