...blev jag besviken på min dotter och sedan arg. Så arg. Det var mitt behov av ensamhet som spökade. Min omvända sällskapssjuka. Vid det laget hade hon varit hemma 24/7 i 2 veckor, hon hade varit sjuk hela tiden och dessutom smittat mig. Vid middagen pratade vi om Pärs förestående tripp till Öland och jag såg oerhört mycket fram emot att få vara ensam, helt ensam i nästan 5 dagar. Den här Ölandstrippen var planerad sedan flera veckor och 6 veckor tidigare hade jag sagt till Elin: "Sista helgen i november åker Pär till Öland och då vill jag vara ensam. Jag behöver vara ensam, så du får ta med dig Selma och åka till Robin! Tala om det för honom direkt, så får han tid att vänja sig." Jag trodde faktiskt att hon skulle göra det, men hon känner Robin bättre än jag och vet att det inte är någon idé att förbereda en så'n här sak. Han fungerar inte så. Vid middagen i lördags fick jag veta att hon inte hade sagt något och att hon inte ville ha Selma där eftersom han inte vill ha en kanin i sin lägenhet och förresten måste hon tenta-plugga och det gör hon bättre här än hos Robin. Elin, i sin tur, var sur på Robin eftersom han knappt hört av sig medan hon varit här och hostat lungorna ur sig. Då blev jag besviken. Då blev jag arg. Gråtfärdig. "Det verkar som att det är jag som får hoppa på bussen till Öland om jag vill vara ensam.", sa jag. Just då var jag oerhört frestad att göra det. Problemet är att jag vantrivs där. Jag fick nöja mig med att stampa iväg till vardagsrummet och stänga dörren hårt. Jag pratade inte mer med Elin den kvällen och hon spenderade natten hos Robin. På söndag morgon bad jag om förlåtelse via sms för att jag hade varit så arg. Frid och fröjd. När jag blir besviken måste jag få bli det hela vägen, så att säga. Det måste få ta sin tid. Jag behöver gå igenom alla stadier innan jag kan försöka se något positivt i de förändrade förhållandena. Idag åkte Pär och om en stund åker Elin till Robin över natten och jag får vara ensam några timmar. Jag får nöja mig med det lilla.