Idag åkte Elin och Robin till Umeå för att hälsa på hans bror med familj som bor där. De åkte bil och har kommit fram ordentligt och åker hem på söndag. Selma följer inte med, så nu är jag barnvakt. Hon fyllde 1 år för en vecka sedan och är fortfarande fullkomligt bedårande! Hon blir tuffare oxå har har precis upptäckt trappan till övervåningen. Övervåningen som helt enkelt kryllar av dammiga krypin, massor av gnagbara prylar och sladdar, sladdar, sladdar. Jag har barrikaderat trappan med diverse träbryggor som marsvinen brukade ha, men innan jag gjorde det, så tog Pär den här bilden när Selma förmodligen var på väg uppåt, men hade stannat till för att gnaga på Elins skor.

Medeltidsmuséet är fint, det är lagom stort och intressant och en dag som idag när det har varit 26 grader, så är det dessutom behagligt mörkt och svalt. Pär och jag var där idag. Jag har alltid varit intresserad av historia och på senare år har jag läst många historiska romaner dvs. den sorten som blandar fiktion med fakta och de är, banne mig, lärorika för det är inte längre lika mycket som är helt nytt för mig utan mer och mer som jag redan känner till. Det går alltså att lära sig utan att behöva traggla fakta.

Visste ni att man kunde bli dömd till att bli levande begravd? Fy, tusan! 

Vi shoppade lite före museibesöket, de öppnade inte förrän 12   . Det kändes som lyx-shopping för mig för jag handlade på Body Shop (dyrt), KappAhl (trots att 2 av 4 toppar var på rea, så blev den en del pengar....) och en ask från Pralinhuset.

Apropå historia, så lyssnar jag på "Schackmaskinen" som bygger på verkliga händelser. Det är andra gången jag lyssnar på den och den är riktigt bra, men det är inte så jag minns den. Förmodligen hade jag fått en uppfattning om boken som inte stämde överens med det jag hörde och då är det alltid en idé att lyssna en gång till. Dessutom är Helge Skoog en mycket bra uppläsare, behaglig röst.

PS. På väg till muséet, så kom den kungliga vaktparaden passerande på väg tillbaka till slottet. Oooo, aj lajk it!!

Bilden är från 2007, men de ser ut så här år med.

Jag orkade med skolan, både grund- och gymnasieskolan och jag var inte mer sjuk än någon annan.

I samband med att jag flyttade hemifrån och fick mitt första arbete, så började orken tryta.

Det var sällan, väldigt sällan som jag orkade arbeta samtliga arbetsdagar under en månad.

Ångest och depressioner förutom vanliga förkylningar och magsjukor.

Till mitt senaste och sista arbete hade jag drygt 1,5 timmes resväg dörr till dörr och det förbättrade knappast något.

Resorna var slitsamma.

Interaktionerna med arbetskamrater var påfrestande.

Jag fungerade bäst när jag fick pula med mina uppgifter i avskildhet.

Sjukskrivningarna blev fler och längre.

Jag var inte så uppskattad trots att jag gjorde bra ifrån mig när jag väl var där.

Jag fick dåligt samvete.

Nu är det 13 år sedan jag blev sjukskriven en gång för alla.

Depressionerna och ångesten har inte blivit bättre, båda är här för att stanna.

Orken och uthålligheten har inte heller blivit bättre.

Jag drar mig undan och skyggar mer och mer.

Jag begränsar mig mer och mer.

Jag är fullt medveten om detta.

I det stora hela mår jag inte dåligt av min allt trängre värld för jag har inga svårigheter att fungera när jag måste t.ex. handla, åka till läkaren, ringa telefonsamtal - jag lider inte av social fobi vilket jag ofta har fått höra.

Jag väljer bort.

Det som får mig att må dåligt är mitt samvete.

Eftersom jag inte orkar lika mycket som jag skulle vilja, lika mycket som dem jag umgås med gör, så känner jag mig som en glädjedödare, en stoppkloss, en gnällspik.

Jag är trött på mig själv och mina städniga invändningar, protester och ursäkter.

Jag väger för mycket, men det är inte det huvudsakliga hindret.

Det är inte det.

Jag har slutat tro att jag kommer att bli lycklig och problemfri bara jag går ned i vikt.

Om jag blev av med de överflödiga 30 kilona, så skulle jag orka mer rent fysiskt, men jag skulle fortfarande bli trött på det där förlamande och depressionsframkallande och ångestladdade sättet som jag blev igår.

Det här är ju inget nytt för mig när jag tänker efter, när jag tänker tillbaka.

Jag har förmåga att sätta ord på det nu, jag har fått förklaringar, jag har fått diagnoser.

Jag har svårt att kompromissa, så om jag följer med på en middagsbjudning eller på en utflykt, så vill jag inte göra en halvhjärtad insats för då låter jag hellre bli och det här leder till att jag får ta i, jag får koncentrera mig och jag spänner mig vilket sedan resulterar i en härdsmälta som igår.

"Gör det för min skull."

"Du kan väl anstränga dig nu när du ändå följde med. "

Jag anser inte att min person och mitt sällskap har sån avgörande betydelse att jag kan dyka upp och hänga med och alla kommer att vara tacksamma för att jag över huvud taget är en i sällskapet.

(Det fungerar omvänt oxå: jag övertalar sällan någon att dyka upp eller hänga med bara för att få sällskap, då gör jag det hellre ensam, jag blir inte taxam för att någon kommer hit trots rinnande näsa och idiothosta.)

För mig har det blivit ett ständigt vägande av för- och nackdelar där fördelarna utgörs av det rena nöjet och nackdelarna av den förlamande tröttheten.

Varje gång känner jag att jag måste överväga om jag tycker att det hela kan vara värt den kommande tröttheten.

Oftast vågar jag inte chansa.

Tiden för återhämtning blir för alldeles för lång, inte proportionerlig.

Igår chansade jag eftersom vi egentligen inte skulle promenera speciellt mycket, men då glömde jag de andra faktorerna, de mentala faktorerna och när vi kom hem, så kraschade jag.

Idag har jag haft en överdjävlig nack- och huvudvärk, jag har slumrat sittande i soffan och jag har tillbringat 3 timmar liggande i soffan, jag har varit lättirriterad och haft lätt ångest.

Var gårdagens utflykt värt det?

Mitt samvete är lugnare och Pär hade trevligt, så svar ja.

Tror jag.

Pär och jag åkte på en lunchkryssning ända ut till Waxholm och tillbaka vilket tog 2,5 timme. Jag älskar att åka båt! Jag tycker om att ha nära till vatten. Kan det bero på att jag är en fisk? Vi åkte med en k-märkt båt som heter M/S Östanå I, den byggdes 1906 och var från början en ångbåt, men går numera på diesel. När vi bokade biljetterna, så valde vi oxå vad vi ville äta och det blev cesarsallad med kyckling och det var riktigt gott, kryddigt utan att vara starkt.

Vädret var makalöst och Stockholm visade sig från sin allra vackraste sommarsida. Båtturen var guidad och det var en duktig guide, han pratade inte hela tiden utan berättade lite om sevärdheter som vi passerade bl.a Prins Eugens Waldermarsudde som numera är ett konstmuseum.

Att sitta inne i salongen och äta samtidigt som jag ena gången tittade ut på "båtens högra sida" och sedan på "båtens vänstra sida" var rena dödsstöten för nacken och jag hade så satans ont efter ett tag. En bra bit ut i skärgården ligger det några små öar som har fått namn efter veckodagarna, Ön måndagen, Ön tisdagen osv. och det har att göra med bönder som lät sina kor beta där, men för att inte gräset skulle ta slut helt, så fick de flytta korna med båt varje dag. Till slut var det en bonde som tröttnade och bestämde sig för att lära sina kor att simma. Kor kan simma och de kan simma bra och bondens kor simmade efter båten. Kor är smarta oxå för när bonden kom tillbaka samma kväll för att flytta de till nästa ö, så var korna borta. De hade simmat vidare på eget bevåg. Jag älskar den sortens små berättelser!

Efter att ha vänt utåt Waxholm och vi åter närmade oss Stockholm och kajplatsen vid Strandvägen, så passerade vi platsen där skeppet Wasa så nesligt sjönk på sin jungfrutur. Guiden berättade att masterna stack upp ur vattnet och att de helt sonika sågades av i hopp om att hela den pinsamma händelsen skulle falla i glömska, men det vet vi ju att den inte gjorde. Nedanför Gröna Lund ligger en mindre hamn som jag har glömt namnet på, men där står en lyftkran som har piffats till och ser ut som en giraff. Det brukade vara flera stycken likadana, 4 tror jag, men nu står bara 1 kvar. Jag har alltid gillat dem!

Strandvägen i högsommartid med alla dessa båtar är en av mina favoritvyer. Sommarstockholm är vackert!

Det är Pär som har fotat vilket syns på skärpan om inte annat (inget mobilkamerasudd här inte), men bilderna är nog ganska stora om du klickar på dem för jag orkade inte fixa till storleken.       

Jag hade det väldigt trevligt idag, inte tu tal om saken. Det var en lyckad utflykt, men jag fick ONT och jag blev trött. Hälsporren gjorde att jag inte kunde gå ordentligt, jag fixade inte att ta ut stegen som jag brukar vilket gjorde att knäna fick ta smällen och sedan höfterna och så ryggen. Jag höll humöret uppe hela dagen, hela vägen hem, men när jag satte nyckeln i låset, så brast det. Jag orkade inte hålla emot. Paniken kom och jag var så varm och äcklig och kunde inte få av mig kläderna fort nog. Jag öppnade fönster på vid gavel för att få sval och cirkulerande luft. Jag hade inte drukit tillräckligt heller. Hur kan jag bli så in i h-vete slutkörd av den här sortens aktivitet??? Jag är så besviken och jag känner att det ska mycket till för att jag ska lämna hemmets trygga och vilsamman vrå igen. Jag känner mig så misslyckad. Jag grät för första gången på.....jag vet inte när. När jag tog kvällsdosen med Lyrica, så lade jag till 2 Ipren och 1 Oxascand, sedan snabbduschade jag och efter det lade jag mig raklång i soffan. 

Stötvågsbehandling känns, den känns ordentligt och det är meningen att det vara på gränsen till smärtsamt. Det var skönt. Först strök hon på gel och använde sedan stötvågsmollijoxen över hela fotsulan, fram och tillbaka i små cirklar i ca 5 minuter. Det gjorde riktigt ont när hon kom åt vissa delar, en skärande smärta, men hela tiden uthärdlig. Sjukgymnasten J, sa att jag kan få ont det närmaste dygnet, men jag känner inget sånt, snarare tvärtom. Diklofenaken kan påverka, om än i liiiiiten usträckning, den läkningsprocess som stötvågen drar igång, så jag slutar med den nu, men nacken är ändå så pass mycket bättre att jag klarar mig. Till skillnad från sjukgymnast EB, så tycker inte J att man ska undvika promenader pga hälsporre för det är bättre att vara i rörelse, att få igång blodcirkulationen och hjälpa läkningen. Det beskedet tyckte jag bättre om och när jag tänker efter, så är det mer logiskt.

Värken i nacken är rent muskulär och kommer att gå över. J sa att jag skulle behöva få en ordentlig genomgång i stil med massage, men det framgick inte om jag skulle få det hos henne. Hon klämde, kände och drog och det kändes bara bra efteråt, varmt och uppmjukat. Massagebra? Jag har fått en övning för nacken oxå för jag har en tendens att låta huvudet falla framåt/skjuta huvudet framåt vilket gör att musklerna i nacken blir ansträngda och då kan en så liten grej som att vända sig i sängen göra att allt låser sig. Musklerna måste stärkas.

Hötorgets t-baneuppgång är ett av mina hatobjekt. Idag gick jag av där enligt anvisningen från Fysioterapiteamet. "Uppgång Olof Palmes gata". Baggis, tänkte jag, för jag vet att den uppgången ligger i mitten av perrongen. När jag kommer uppför rulltrappan visar det sig att det finns 4 olika utgångar att välja på som alla ligger i anslutning till O P:s gata och jag valde fel. Jag väljer alltid fel. Jag lyckas aldrig få koll på vilken utgång som leder vart. Aldrig! Eller förresten, jag har valt rätt 1 gång. En enda gång. Nu har jag grunnat mig vindögd på vilken av de övriga 3 som är den rätta utgången och jag tror att jag har överlistat dem. På fredag får jag se. På fredag ska jag välja rätt. Spännande fortsättning följer!

När man arbetar med människor, när man har patienter som är människor eller djur, så är det inte alltid lätt att hålla tiderna, det fungerar inte alltid med schemaläggning. Jag inser det och jag intalar mig det. Idag var J 20 minuter sen och hon bad om ursäkt vilket jag uppskattade. Ändå kan jag inte låta bli att undra varför jag vid 9 tillfällen av 10 inte får komma in på utsatt tid? Är jag någon sorts magnet för försenade läkare och sjukgymnaster och tandläkare och gudvetvad?

Efter stötvågsbehandlingen gick jag till tebutiken och köpte 6 hg Russian Earl Grey. Sedan köpte jag 2 påsar med Viva Lakrits ädelstenar.

Pär kom hem idag, så nu behöver jag inte stiga upp i ottan för att utfodra tjoande marsvin.

Vi såg en riktigt bra film nu ikväll, "The beaver", en rolig film, men jag satte skrattet i halsen. Om han hade lidit av cancer under 2 år i stället för depression, hade hans fru förlorat tålamodet på samma sätt och slängt ut honom?

Diklofenak is da shit! Jag kan röra på huvudet igen - skruvstädet har släppt. Jag har inte full rörlighet än och jag har huvudvärk varje dag, hela dagen, men det verkar ändå gå åt rätt håll.

Jag har promenerat idag, en riktig promenad som inte var i syfte att förflytta mig från a till b utan bara med målet att så småningom komma hem igen. Det gick bra och det var skönt och det var varmt (då, vid 11, var det 24 grader, nu är det 26). Dessutom kände jag att orken nog är på väg tillbaka för jag blev inte helt färdig och med känslan av att balansera på gravens rand, så det går åt rätt håll där med.

Risifrutti-dillet avtar och har ersatts av Cornetto-dille, men det ska vara Cornett original, ingen annan, inte jordgubb och absolut inte någon skum popcorn-variant.

Jag har haft flera bilder på Flaten i snöskrud och tänkte att jag vill visa Flaten i sommarskrud med lummiga träd och näckrosblad. Titta!

Att veckohandla utan gubbe eller bil kan bli tungt. Elin och jag handlade på Konsum. Morötter, ett halvt vitkålshuvud, youghurt, mjölk och socker - heavy stuff. Jag lastade det tunga i en ryggsäck och när vi kom hem vägde jag den för skojs skull och vågen visade 11,2 kg. Det är tur att ryggsäcken finns för annars hade jag inte fixat det!

Nacken är helt paj, den blir värre för varje dag. När jag försöker vrida huvudet, så gör det inte bara ont, det tar helt enkelt stopp, jag kan inte titta åt höger eller vänster utan att vrida hela kroppen. En känsla av desperation smyger sig på mig. Idag har jag tagit 2 Ipren utan någon som helst effekt, det kunde lika gärna har varit sockerpiller. Algesal-salvan är blaha. En mjuk halsduk runt halsen för värmens skull i flera timmar gör varken till eller ifrån. I medicinskåpet hittade jag några kartor med Diklofenak som Pär fick utskrivet när han hade problem med handen i höstas och nu provar jag dem, jag ska ta en andra tablett senare ikväll. Jag gick in på Vårdguiden för att beställa tid hos en läkare och jag var inställd på att ta en tidig morgontid med vilken läkare som helst bara jag får hjälp genast, men nu har de gjort om bokningssystemet igen! Nu finns det inte längre de där 20-minutersbesöken som jag skulle ha behövt den här gången utan endast möjlighet att boka tid som kan ligga flera veckor framåt i tiden. Jag blir galen på det där!!! Nu är det bara 2 dagar kvar tills jag ska träffa sjukgymnasten, så jag får härda ut. Nu får jag påminna mig själv om att det är pga hälsporren jag ska dit och inte pga nacken.

Jag har styrketränat idag även om jag tvekade in i det längsta. Det gick faktiskt bra och det gjorde inte ont. Jag hoppade över sit-upsen (oj, vad jag sörjer! Not!) och nack-stretchingen för nackens skull. Det kändes som om det är dags att öka på antalet repitioner.

"Orlando" av Virginia Wolf. Det kan vara bra att ha dåligt minne för när jag gick igenom de ljudböcker som står i hyllan på övervåningen, så blev jag väldigt förvånad över att hitta "Orlando" där. Jag har inget som helst minne av att jag hade den, än mindre av att jag har lyssnat på den och det kan väl ha sin förklaring för jag tycker att den är knepig. Handlingen är intressant och ibland var den till och med rolig, men till 60% består den av inre monologer och ändlösa beskrivningar och det har jag så svårt för! Hur man lyckades göra en 90 minuter lång film av boken är mig en gåta. Är jag ointelligent eller rätt och slätt dum i huv'et som inte har förmåga att uppskatta eller ta till mig många av de böcker som anses vara klassiker???

En bok som jag faktiskt begriper mig på och som jag har lyssnat på 3-4 gånger vid det här laget är "Det femte barnet" av Doris Lessing. De första gångerna jag lyssnade hörde jag en berättelse om att det inte alltid är så underbart att vara gravid eller att lyckan av ett nytt barn kan utebli. Sedan hörde jag de fördomar som fanns (finns?) inför barn som inte är som andra, att man dolde barn med downs syndrom under filtar för att inte omgivningen skulle bli upprörd. Den senaste gången jag lyssnade (för några dagar sedan) kunde jag inte begripa hur ansvarslös man kan vara när man köper ett enormt hus och skaffar det ena barnet efter det andra med endast en inkomst, som dessutom är allt annat än hög, i syfte att uppfylla sin dröm om en stor familj. Det finns något nytt att upptäcka varje gång.