Vid ett tillfälle, tidigt i morse, så vände jag mig i sängen (attackvändning, Elins ord) och kände hur något sträckte till i nacken. AJ! Resten av dagen har jag haft grymt ont och har svårt att vrida huvudet och jag försöker verkligen att inte stelna till och förvandla det hela till spänningsvärk, men det är lättare att undvika att röra mig än att göra det. Vi handlade på Coop i Södertälje och det blev en mindre plåga pga nacken.

Vår del av världen blir allt mer snedvriden och sjuk och ett av påhitten som visserligen inte är något nytt är ju ät-tävlingar. Att kunna trycka i sig 69 korvar på 10 minuter är väl för h-vete inget att skryta med! Det är ett hån mot de som inte ens har mat för dagen och behöver jag ens nämna hur motsägelsefullt det blir med den mat- och viktfixering som råder?

Idag läste jag ut en bra bok, en sann berättelse om hur det är att sitta inspärrad på Bangkok Hilton, "Den senila skalbaggens tröst" Jens Månvinge. Författaren, berättelsens jag, frågar sig hur man kan ha dödsstraff i ett buddhistiskt land. Jag är kluven till döden som straff, men jag tycker att om man hamnar i fängelse, så ska betoningen ligga på straff och inte på vård. Förmodligen finns det inget land som har ett perfekt rätssväsende med straffsatser helt i proportion till straffet, men svenska fångar har i alla fall kvar sitt människorvärde. Fy, tusan vilka förhållanden som råder i boken! Att sitta fastkedjad i en isoleringscell i absolut mörker i 2 månader med mat (ofta med maggotmaskar i) endast 1 gång om dagen och påfyllning av vatten 1 gång i veckan. Att gå med fotkedjor i 2 års tid som gör att höft- och knäleder förstörs. Att bo tillsammans med 74 andra fångar i en enda cell. Jag skulle hellre ta dödsstraffet än att leva under så'na förhållanden för även om man, som J Månvinge, kommer ut därifrån, så bär man med sig det hela livet och som så ofta när jag läser den här sortens böcker, så vill jag veta hur han klarar av livet i Sverige efteråt. Pär har "Diplomatdottern" någonstans bland böckerna på övervåningen och jag ska nog läsa den, så jag får en inblick i den kvinnliga delen av Bangkok Hilton.

.....med att döma ut något. Jag har precis lyssnat färdigt på "Emma" och har ändrat mig angående A Ekmanners uppläsning. Jag tyckte om den! Hon låter lite som en mormor, tycker jag och lyckas faktiskt med konststycket att få fram den ironi som J Austen uttryckte. Vilken tur att man får ändra sig!

Köksfönstret är öppet och jag hör lekande barn eller snarare gapande och skrikande barn och kom att tänka på "Turistens klagan" med Cornelis Wreswijk där man kan höra bubblande barnskratt. Varför skrattar inte dagens barn när de leker? Varför skriker de som om någon stack kniven i dem?

Veckans samtal med LG var si så där, jag kom på mig själv med en viss otålighet för jag hade ingen lust att analysera och ifrågasätta, att psykoligisera som jag kallar det, inte idag. Han frågade hur det hade gått med det jag-forumlerade samtalet och jag svarade att jag inte ens hade försökt, men jag undvek uttrycket Flum & Ludd som jag använde i inlägget. Jag har helt enkelt inte behov av att hävda mig själv på det viset, inte just nu i alla fall. Vi pratade en del om träning eller snarare bristen på sådan pga fysiska krämpor och jag nämnde orkes-provet som jag utsatte mig själv för i början av året och som han såg som en sorts utmaning. Bassängträning som är skonsam mot lederna är ju en alternativ träningsform förutom det att jag måste vara bland andra människor iklädd baddräkt...... Det skulle oxå kunna vara en utmaning för mig i syfte att börja acceptera mig själv och min gräsliga kropp. Jag har fått i läxa att hitta på en ny utmaning varje vecka. Det nappar jag på, men hittills har jag inte kunnat komma på en enda. Man kan utnyttja utmaningar som ett sätt att öka på sin dagliga ork. Jag har väldigt många rutiner som hjälper mig att fungera dagligen, ju sämre jag mår desto viktigare blir dem och jag mår inte bra när de ruckas, men om jag utmanar mig själv kan det få positiv effekt. Kanske ska jag inte se det som utmaningar eftersom jag har inget till övers för så'na.

När jag kom ned till tåget på väg till LG, så kom ett tåg mot Södertälje in på stationen, men på fel spår och blev stående där och alla klev av. "Vad är det nu för satans SL-krångel?!" tänkte jag. När jag kom inom hörhåll för att kunna uppfatta meddelandet i högtalarna, så förklarades det hela med broöppning i Södertälje och tåget skulle köra tillbaka mot Stockholm direkt. Mitt tåg gick som beräknat och när jag var framme i Södertälje och gick över slussbron (det var dock inte den bron som stoppade tåget utan en större) si så där 25 minuter senare, så kunde jag se aktern på ett STORT fartyg som långsamt stävade norrut i kanalen. När jag gick åt andra hållet och hade hunnit fram till stationen, så hördes ding-ding-ding-ding vilket innebar en ny broöppning, men då var det endast segelbåtar - semestertrafik. 

Bilden lånad från nätet.

Till vänster, men syns ej, finns den gångväg som jag tar när jag ska till LG.

Jag har ont, ont, ont i foten och på eftermiddagen fick en satans huvudvärk. Dessutom har även vänster häl börjat ömma.

PS. Radarparet Humlan & Mimmi körde alltid en eftersom-ni-har-ätit-färdigt-er-middag-så-kan-väl-vi-få-resten-av-salladen-rusning. De snodde runt fötterna på Pär medan han gjorde matlåda och de blev ivrigt påhejade av Maja i överburen som stod med tassarna på kanten och tjoade för allt vad hon var värd. Sedan dog Humlan och Mimmi tappade lusten. Ingen rusning på flera veckor tills idag. Kanske mådde Mimmi dåligt av den lilla tumören plus att hon saknade sin kompis, men nu är hon tillbaka. Hon är pigg och mår oförskämt bra och nu får hon lära upp Kajsa så hon får sälle på sina rusningar.

......i hälen gjorde att jag fick prova lite nytt under veckans styrkepass. Trots den mjuka yogamattan, så gjorde det duktigt ont i hälen och jag trivs inte med att ha skor på mig. Jag kom på att vissa av övningarna och en del av stretchingen kunde jag faktiskt göra sittande på bordet. I övrigt gick det minst lika bra som förra gången. Från uppvärmining till stretch tar det 1 timme och 20 minuter och jag blir både svettig och trött, men det är ju så skönt!

Eftersom månadsvägningen slog mig med positiv häpnad, så skriver jag om den: 101,3 kg vilket innebär att 0,8 kg har försvunnit  och inte tillkommit under den senaste månaden. Jag har slängt nästan allt vad kosttänkande heter över bord och jag har inte kunnat promenera pga hälsporren och ändå är nästan 1 kg bort. Inte mycket, jag vet, men betänk att jag inte har gjort några försök att gå ned i vikt. Det är inget mindre än en mystifiktation! Ett mirakel! Ett vetenskapligt under! Jag fattar noll. Jag har inte frossat i kolhydrater eller socker, men jag har heller gjort allt för att inte få i mig det, jag har t.ex ätit en hel del pasta och mitt senaste dille som är risifrutti. Sedan jag bestämde mig för att strunta i om jag går upp i vikt eller ej och har tillåtit mig själv att äta det jag har velat äta, så har jag känt mig mindre stressad och magen knyter sig inte längre i ren ångest över att jag måste, måste, måste äta mig mätt jämt. Kanske är den lilla viktminskningen av psykologisk art, så till vida att jag känner mig mindre stressad? Den tunga känslan och flåsigheten som jag kände av när jag städade i lördax har helt enkelt att göra med att jag är i urdålig form med en kondis på minussidan.

Det är tufft att vara en medveten konsument! Man ska vara uppmärksam på att morötterna inte har rest över halva jordklotet och att köttet kommer från djur som springer fritt. Man ska undvika konserveringsmedel och socker. Man bör hålla koll på bäst-före-datum. Ofta blir det något som glöms bort och när vi handlade förra veckan, så köpte vi rostbiff av lammkött (som var väldigt mört och fint) som Pär, när vi kommit hem, såg hade ett förbrukningsdatum som inföll just den dagen och eftersom vi inte hade planerat lamm till middag den kvällen, så fick köttet frysas i väntan på lördagen. Det händer att priset på kött är sänkt just för att datumet är "kort", men inte den gången. När jag pysslade med mina mediciner i söndax, så såg jag att de Hemofertabletter som jag hade köpt via Apoekets hemsida för någon månad sedan hade gått ut i december 2011. Inte förra året, 2012 utan 2011.

Jag har precis övergått till en multivitamin vilket gör att jag inte behöver Hemofer längre för då hade jag absolut uppmärksammat Apoeket på detta.

Jag fick syn på den här burken på en av Konsums hyllor. "Marshmallow fluff". Så'nt man gör marshmallows av. Nyfikenheten fick mig att ta en närmare titt och på etiketten fanns ett recept på en riktigt smaskig macka: marshmallow-fluff tillsammans med jordnötssmör. Fy, så vidrigt!! Jordnötssmör är inte gott, det är inte det och marshmallows är bland det sötsliskigaste jag vet och så kombinera de 2.......  Amerikanerna är experter på äckelsöta saker. 

"The air that I breathe" med The Hollies finns med i filmen "Seeking a friend for the end of the world". Jag gillar det svulstiga arrangemanget. Filmen såg jag för andra gången idag och den bra, riktigt bra och om man vill se en film som är originell utan att vara obegriplig och som är befriad från många klyschor och som har ett bra slut, så ska man se den.