Akt 1: förmiddag, eftermiddag och förkväll.

Usch, vad jag var pirrig och rastlös igår förmiddag! Elin och jag åt lunch tillsammans och jag fick i mig lite äggröra och 2 muggar med te. Ute öste regnet ned och det blåste som 17, men Vädergudarna fick inte hindra mig denna dag (om det hade handlat om snö, så hade jag nog inte varit fullt så morsk...), så vid halv 15 tog jag på mig min underbara lila ullkappa och handskar och beväpnade mig med ett paraply (som jag fick hålla vågrätt ut från kroppen pga vindarna) och gick ned till tåget. Jag satt och läste "Fatta eld" (andra delen i Hungerspelstrilogin) hela vägen och det gick bra med koncentrationen.

På vägen mot den stora enrén till Åhléns, där jag skulle möta Annie, passerade jag de stora skyltfönsterna. "Välkommen in till julen!" stod det och jag ryste av obehag. Inte redan!! Jag tycker att 1 december borde vara någon sorts gräns för allt vad julskyltning och julprat heter. Jag kände igen Annie direkt trots att det är 1,5 år sedan vi sågs. Lilla Annie.... Vi gick till Taco-baren för att äta och där var det mitt-emellan-lunch-och-middag-lugn. Jag åt en dip-tallrik; nachos med 3 olika dipsåser och det passade perfekt för mitt nervösa jag som hade en pirrig knut i magen. Gott! Vi åt och pratade och skrattade och hade det himla mysigt.

När klockan började dra sig mot 17, så bröt vi upp och gick i stället till närmaste Wayne's Coffee för en snabb fika (dindingding!! nytt för mig! jag har aldrig varit på ett så'nt kaffeställe förut!). Annie bjöd mig på en generös mugg med varm choklad + vispgrädde vilket passade ypperligt efter god mat och med ruggväder utanför. Annie, däremot, var inte nöjd med sitt blaskiga kaffe och jag hetsade peppade henne till att be om nytt och till slut gick hon fram och bad om nytt kaffe vilket hon fick utan slagsmål eller ens argumentation! Vi blev kvar där en dryg halvtimme och sedan var det då äntligen dax att gå mot pendeln till Upplands Väsby. (dingdingding!! nytt för mig! jag har aldrig åkt pendeltåg norr om Centralen!) Det tog dryg 20 minuter att åka och eftersom det var i rusningstid, så var tåget smockfullt. Jag saknar inte jobb-pendlandet och trängseln.... Isch! Framme i Upplands Väsby (dingdingding!! nytt för mig! jag har aldrig varit i UV!), så tog Annie fram den karta som hon hade fått tillsammans med biljetterna och vi letade oss fram till Kulturhuset utan problem. Vi tyckte att vi var ute i god tid som kom dit strax före 18 när seansen skulle börja klockan 19, men det finns alltid de som ska vara värre.....

Akt 2: seansen och sen kväll.

Lokalen var som en medelstor bio-salong med plats för ca 300 pers och det var utsålt. Alla möjliga sorters människor i alla åldrar utom barn. Det syns inte utanpå när man är intresserad av andevärlden, om jag säger så. Vi satt och pratade i väntan på att det hela skulle starta och med facit i hand, så kan jag säga att det som Annie hade att berätta om sitt gamla hus med tillhörande spöken faktiskt var intressantare än vad senasen visade sig bli.

Terry Evans klev upp på scenen tillsammans med sin tolk Viktoria och efter att tolken hade presenterat honom och gett oss några förhållningsregler, så var andevärlden snabbt på plats. Terry vände sig direkt till en kvinna några rader framför oss som hade förlorat sin partner. Efter ett tag kom det fram att partnerns dotter satt bredvid henne, så båda 2 fick var sitt budskap från den döde. På scenen stod ett bord med vattenflaskor och glas och en vas med rosor. Efter varje budskap från andevärlden, så tog Terry en ros och gav den till den person som fått budskapet. "With love..." sa han varje gång.

Terry Evans är van att prata med hjälp av tolk och tolken Viktoria gjorde ett bra arbete (även om jag personligen hade valt att översätta annorlunda ibland). Jag trodde inte att det skulle flyta så bra som det gjorde.

En kvinna hade förlorat sin vän/pojkvän. Denne pojkvän fanns hos Terry för att lämna budskap och för att bevisa hur nära han faktiskt är hela tiden. "Var snäll och köp en ny soffa tills nästa gång du ska se 'Det okända' för jag får ont i rumpan av att sitta i den du har nu". Det var en del av vad vännen/pojkvännen ville förmedla. Han hade dessutom med sig sin hund som hade dött för flera år sedan och Terry frågade kvinnan om hon ville höra hundens budskap oxå? Det ville hon förstås. "Voff!" var budskapet. Kort och koncist.

Innan seansen drog igång, så frågade Terry om vi godkände att andarna använde sitt sinne för humor. Självklart gjorde vi det! Det blev många skratt och det var ofta skratt blandat med tårar. Jag trodde att jag skulle gråta mer, men den enda gången som jag blev riktigt påverkad var när en kvinna fick ett budskap från 2 döttrar som hon har mist. De sa att de mådde bra nu och att hon skulle sluta att anklaga sig själv eftersom hon hade gjort allt hon kunnat göra. "Mamma, du måste lova att den här julen blir bättre för dig än vad förra julen var".

Jag har egentligen inte tvivlat på andevärlden, att det finns spöken och jag har aldrig trott att den här sortens seanser är bluff på något vis. Ändå kändes det bra att se det hela på riktigt. Jag iakttog Terry Evans noga hela tiden av fascination. En del av andarna hade mer än bara ett budskap, de hade även gester som den som fick budskapet förstod och kände igen. Rysigt.... Det bästa var nog när det visade sig att han hade budskap från andevärlden till några av åhörarna som tillhör de som tvivlar. Jag tror inte att de tvivlar längre.

Det blev en halv timmes paus för fika (himla synd tycker jag för stämningen bröts helt!) och efter det fick publiken möjlighet att ställa frågor om Terry Evans och hans arbete. Jag önskar att jag hade haft en fråga för de som fick tillfälle att fråga fick ofta även ett budskap från någon på andra sidan. Det hade inte varit dumt att höra av mamma och/eller pappa....

Kvart i 22 var det slut och vi trängde oss ut, ut, ut i den kalla och friska luften. Då försvann anspänningarna och jag började gäspa. Jag blev sååååå trött! Vi fick vänta en kvart på tåget och jag märkte att jag pratade mindre och mindre. Jag hoppas inte att Annie tyckte att jag var oartig eller tråkig för jag var bara såååå trött och när jag är trött, så blir jag tyst. Annie och jag kramade om varandra när det var dax för henne att kliva av i Älvsjö och sedan åkte jag vidare i sällskap av min bok och endast ett fåtal personer i vagnen. På vägen från stationen såg jag en långbent hare skutta förbi. I övrigt var det bara en hundägare som gick dagens sista runda med sin fyrbening; en liten lurvig sak som försökte visa sig tuff genom att morra åt mig. Morra åt mig - jag som är fullständigt harmlös! Förresten.....tänk om det var så att jag hade sällskap av någon som jag inte kunde se, men som hunden kände av.....

Väl hemma, så sov Elin och Pär var halvvaken. Jag plockade undan mina saker och bytte snabbt om till pyjamas innan jag satte mig i köket för att äta lite innan jag stöp i säng. Klockan midnatt gick ögonen i kors och kroppen var urtrött på att sitta, så det var väldigt skönt att få sträcka ut mig i sängen.

Fridens.

 

Gröngöling

16 november 2010 17:48

Wow alltså!
Jag känner mig ännu mer "troende" på detta nu, efter din berättelse.
Synd att inte ni blev tilltalade.
Tack för en fin berättelse om detta spännande ämne!

Kram från mig

http://grongoling.bloggplatsen.se

Ewa

16 november 2010 21:08

Vad kul att du tyckte om att läsa!

 

Annie

16 november 2010 19:34

Sötaste Ewa. Åh vilken härlig kväll vi hade :-) Tack vännen!!

http://www.peek-a-boos.bloggplatsen.se

 

Ann-Christine

16 november 2010 21:15

Har liksom helt glömt bort det här med bloggar länge nu.
Blev dock glatt överraskad när jag förstod att det va r dig som Annie var med igår kväll.
Min intelligensnivå måste ha sjunkit något katastrofalt under det senaste året, suck.
Jättekul att få läsa om hur er kväll varit, hade mer än gärna varit med själv.
Kram Ann-Christine

Ewa

16 november 2010 21:16

Tack!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...