Träning: promenad 60 minuter. Genomgåenade bra tempo och bitvis ännu snabbare. Vansinnigt blå himmel med strålande sol, men kalla vindar. Det var skönt.

För femton år sedan, torsdagen den 4 mars 1993 klockan 16.08 föddes vår snorpa. FEMTON ÅR SEDAN! Jag var på min sista BVC-kontroll dagen innan när det visade sig att jag hade havandeskapsförgiftning, så i stället för att åka hem igen fick vi åka till Huddinge sjukhus (vi bodde i Södertälje, men hade fått ett bättre intryck av Huddinges BB och valet var vårt). Dagen därpå sattes förlossningen igång mitt på dagen och fyra timmar senare kom hon. Det gick så fort att personalen hade svårt att hinna med och själv fick jag klara mig på endast lustgas. Samma eftermiddag och kväll föddes 16 andra barn på Huddinge BB, så det var närapå kaos och uppe på avdelningen var vi minst tre i en sal för två. Jag mådde fruktansvärt dåligt och kände noll glädje över Elin. Jag insisterade på att åka hem redan på lördagen för det fanns inga som helst möjligheter till återhämtning, vila eller mycket hjälp som situtionen var då. För att göra en femtonårig historia rimligt kort och läsbar, så var Elins tre första år fruktansvärt jobbiga för mig, men även för Pär. Förlossningsdepression de Luxe och den höll i sig. Med facit i hand, så är det ett under att vi fortfarande håller ihop och att Elin är en så bra tjej som hon är för vi fick aldrig någon hjälp som egentligen var något att ha. På BVC:n stod de handfallna när jag aldrig började må bättre. De tolkade Elins välmående som tecken på att även jag mådde bra. Jag kan fortfarande bli vansinnig när jag tänker på det - att de inte kunde se längre än så! Innan Elin kom, så var vi övertygade om att vi skulle ha plural i barn, men vi ändrade oss ganska snart. Medan åren gick, så ändrade vi oss inte; vi varken ville eller vågade chansa med ett till barn. Det fanns inga som helst garantier för att jag skulle må bättre under nästa graviditet (jag mådde illa varje dag i 9 månader....) eller att vi skulle orka ta oss igenom ännu en period av småbarnsår. Trots allt som var tungt, så har Elin alltid varit en glad unge, inga sjukdomar utöver de vanliga och tänk då om nästa barn skulle visa sig ha kolik eller öroninfektioner eller annat. Det var tillräckligt överväldigande med ett barn som var fullt friskt! Vi har aldrig ångrat oss och Elin har ALDRIG önskat sig syskon. När hon har varit hemma hos någon kompis som har syskon, så tycker hon alltid att det är himla skönt att få vara ensam. Omgivningen, utom den allra närmaste, har inte varit så förstående och Elin hade knappt skolats in på dagis förrän Omgivningen tyckte att hon "naturligtvis borde få ett syskon". Min okäre bror ( fyra barn varav två tvillingtjejer) kunde inte låta bli att upplysa oss om att ensambarn ofta blir osociala. Elin är och har alltid varit raka motsatsen till osocial. Allt negativt har ändå fört med sig det positiva att Elin har ett väldigt nära förhållande till Pär eftersom han tillbringade mycket tid med henne när jag inte orkade. Han är faktiskt mer av en hönsmamma än vad jag är! Jag ångrar inte att vi skaffade barn för jag tycker bättre om mig själv som förälder än som barnfri. Ju äldre Elin har blivit, desto större blir utbytet av hennes sällskap - hon är faktiskt en riktig människa som jag både kan och VILL umgås med! Knubbiga blöjnissar med tandlösa leenden i all ära, men det är min 15-åriga snorpa som är bäst! :-D

Födelsedagsbarnet fick frukost på sängen klockan 6.40 (Pär hade tagit på sig det) och jag var med även om jag inte var vaken. Hon ville ha en present på morgonen och hon fick en ny platt-tång som hon, listigt uträknat, kunde använda direkt. Hon får välja middagen idag vilket gjorde att vi äter tacos. Efter maten vill hon ha de övriga presenterna. På måndag fyller JAG år (jag fick nästan snorpan i födelsedagspresent!) och på söndag har vi vårt traditionsenliga dubbel-kalas när farmor, farfar, Lasse, Maria och kusinerna kommer. På vägen hem från promenaden, så var jag in på vårt konditori för att beställa tårta. Elin och jag hade enats om att det inte skulle bli vare sig Princess-tårta eller Schwarzwald i år, så jag fick stå och läsa på en lista över tårtutbudet. Två små tårtor: päron och gräddtryffel. Låter himla smaskiga! Det är tur att jag är ett av föremålen för firandet för då kan jag ta större bit än gästerna! *fniss*

Och nu till något helt annat!

Igår lyssnade jag färdigt på "Orlando" och jag vet inte vad jag ska tycka mer än det jag skrev i söndags. Det är en märklig berättelse, men jag vet inte om den är bra. Skrutt samma - nu har jag endast en ljudbok kvar och det är "En helt annan historia" av Håkan Nesser. Jag har läst den första fristående delen, "Människa utan hund" och den tyckte jag om.

Fridens.

Här är Elin några veckor gammal och ligger uppallad i vår säng. Hon verkar otroligt tillfreds, eller hur? 46 cm lång och knappt 3 kilo tung och till och med prematurdressen var för stor - lilla skrutten.

Pyjamas, tända lampor och ljus.

Det snöar, men det är så fisigt att jag inte orkar glädja mig åt det.

Maggan verkar vara bättre i benet, men får tillbringa en dag till inlåst med Nåna.

"Orlando" är en fruktansvärt ordrik berättelse och passar utmärkt som ljud-bok för jag skulle aldrig orka läsa den själv. Det hörs på Ewa Fröling att hon blir torr i munnen emellanåt.... Den har filmatiserats, men HUR gör man en film som är så fullständigt befriad från all diaglog???

Medan jag lyssnade arbetade jag med ett litet teckningsuppdrag från Pär. Det var snabbt gjort och sedan försökte jag hitta på något själv och det gick inte. Det resulterade bara i samma gamla kludd i samma gamla stil och jag insåg: "Det här är inte roligt längre! Det är helt enkelt inte roligt att teckna längre!". Jag känner sorg. Jag lutar åt att ställa undan all utrustning utom synhåll för att slippa dåligt samvete varje gång jag dammtorkar mitt bord och konstaterar att tjockleken på dammlagret är ett tydligt tecken på att det kreativiteten har tynat bort. Förutom den grundläggande glädjen i att själv skapa bilder, så har jag alltid föredragit just teckning för att det är så få prylar som behövs; det är lätt att ta fram och det är lätt att ha med sig. Akvareller eller olja faller bort av just den anledningen. En period höll jag på med mosaik och gjorde grytunderlägg, men det tar plats och det är ganska tungt och det är alldeles för mycket utrustning. Se'n är det ju handen som inte orkar så länge som jag brukar vilja....

Apropå Vasaloppet: för 15 år sedan gick det loppet söndagen den 7 mars. Det minns jag för då var farmor och farfar på besök (de bodde i Luleå då) och fick hålla sitt första barnbarn, Elin som var tre dagar gammal.

Fridens.

Elin är 4 månader, nymatad och på ett strålande humör. Hon hade mörkt bruna ögon från start.

Regnet ÖSER ner och det blåser.

Varför kliva ur sängen över huvud taget?

För att undvika liggsår och för att det inte är mysigt att kissa i sängen.

Pyjamasen får bli dagens klädsel. Just idag tänker jag inte ens försöka spara energi utan har så många lampor som möjligt tända för att hålla halv-dagern stången. Lampor och tända ljus.

"Borkmanns punkt" var tråkig, så nu läser jag "Vi måste prata om Kevin" av Lionel Shriver som handlar om en 16-årig pojke som skjuter ihjäl flera klasskamrater. En alltför vanlig företeelse i dagens USA.

CD-boken "Bäddat för mord" var definitivt ingen höjdare, men den fungerade bra som uppvärmning. Idag ska jag börja lyssna på "Orlando" av Virginia Wolf med Ewa Fröling som uppläsare.

Jag är inte lika trött idag, men jag kommer inte att göra något mer ansträngande än att hasa från rum till rum. Jag ska fundera en gång extra om det visar sig att jag måste upp till övervåningen....  ;-)

Marsvinet Maggan har gjort illa vänster bakben, förmodligen en sträckning och har fått medicin och sitter nu tillsammans med sin sambo Nåna i överburen.

Slördag (slö + lördag).

Fridens.