Jag har lyssnat på mer av Marian Keyes, "Hemligheten på Mercy Close" och jag tyckte om den. Jag blev ledsen i ögat när den tog slut..... Nu när jag går författarkursen läser jag böcker på ett annat sätt och jag lyssnar på ett annat sätt. Meningsbyggnad. Ordförråd. Längden på meningarna. Vad är det som gör att hennes dialoger fungerar? Miljöer och personbeskrivningar. När det gäller ordförrådet, så hänger det mycket på översättaren när författaren inte är svensk och de här 2 böckerna av MK har varit riktigt bra översatta (som jämförelse: de UFO:n som har översatt Dallas tycker jag inte kan tituleras översättare). Jag vill kunna skriva så! Hon är rolig och hon skriver överraskande bra om depressioner och när man gör det får man automatiskt en guldstjärna av mig. I och med "Hemligheten på..." har jag hittat en ny, bra uppläsare: Anja Lundqvist. Då ökar utbudet av ljudböcker lite till. Hennes namn sa mig ingenting och efter att jag kollade upp henne, så förblev jag ett levande frågetecken. Jag har inte sett henne i någonting och hon är inte någon gröngöling.

Nu lyssnar jag på "Tillsammans är man mindre ensam" av Anna Gavalda med Eva Röse som uppläsare. När jag såg filmen hade det gått flera år sedan jag läste boken och jag tyckte mycket om båda versionerna. Nu när jag lyssnar på boken märker jag hur mycket som saknas i filmen. Som vanligt. Eva Röse läser bra, men själva inspelningen är rätt medioker. Det småknastrar och volymen på inläsningen ändras ganska ofta vilket gör att jag måste fiffla med mobilens volym.

När jag kom in i köket vid 20 i 9, så var det 22 grader i skuggan. När jag gick 1 timme senare hade temperaturen stigit till 23 och när jag kom hem klockan 11, så var det 27 grader. I skuggan. Blä! Jag hade tänkt att gå långa rundan, men ändrade mig vid ett avgörande vägskäl och nöjde mig med en Flatenrunda och det var för väl! När solen låg på och det inte fläktade, så var det hett och måndagens fotbad var svalt och skönt i jämförelse med dagens fotkok. Jag hade vatten med mig. 65 minuter i de nya skorna och de är väl ok. Jag har inte riktigt återhämtat mig efter promenaden. Trött och huvevärk och stel i benen. Jag är förresten ensam hemma igen eftersom Pär har dragit iväg på den årliga turen till Gotska sandön och det blir, som jag skrev tidigare, ingen direkt semester för mig......

När jag gick i gymnasiet införde jag på eget bevåg att göra alla läxor direkt jag kom hem för att sedan vara ledig från klockan 18 varje vardag. De helger jag behövde plugga, så gällde samma tidsgräns. Det fungerade utmärkt för när klockan blev 18, så visste jag att jag hade gjort mitt och jag behövde inte känna att tv:n distraherade mig för annars var det ju en klassiker att titta på allt från barnprogram till politisk debatt bara för att slippa plugga. När jag bodde ensam bokade jag tvättid var tredje vecka och då tvättade jag allt (men det blir inte så mycket som ensamstående) och städade lägenheten. En hållpunkt. Det var när Elin var nyfödd och alla småbarnsåren som rutinerna blev min livlina. Jag åkte på en förlossningsdepression de luxe som bidrog till att jag avskydde att vara föräldraledig. Elin var krävande så till vida att hon inte sov mer än 2 x 30 minuter om dagarna (i gengäld sov hela nätter), så det där tipset om att vila när barnet sover var inte värt ett vitten. 2 gånger i veckan gick jag hela vägen från Fornbacken in till Södertälje för att delta i en spädbarnsgrupp. Jävlar vad jag promenerade när Elin var liten! Ångest i kombination med barnvagnsdragande gjorde att jag aldrig har varit så smal som jag var då. Pär gav Elin morgonvällingen vid 5-tiden innan han åkte till arbetet och sedan sov hon ett par timmar till innan det var dax för vår dag att börja. Morgontvätt, frukost, promenad, lunch, sova middag och så vänta tills Pär kom hem från arbetet och kunde ta över. Dag efter dag efter dag. Om jag hade varit tvungen att fundera ut hur jag skulle få varje enskild dag att gå, så hade allt låst sig och jag hade inte fått något gjort. Det var oxå alla dessa rutiner som gjorde att ingen fattade i hur dåligt skick jag var eftersom Elin frodades och utvecklades som hon skulle.  

Sedan dess har jag fortsatt med rutiner av olika slag och eftersom depressionerna kommer och går blir rutinerna viktiga. De håller jag fast vid när jag inte kan ta egna initiativ och när ångesten gör att jag inte kan sitta stilla. De skingrar tankarna och gör att jag känner mig mer som alla andra och lite mindre som sjukpensionär. Ibland kan jag känna mig låst av rutinerna och jag kan göra avsteg från dem, men det är sällan värt biverkningarna. Alla som äter medicin av något slag vet att man kan hoppa över en dos utan att det märks direkt. Alla som försöker gå ned i vikt vet att man kan avvika från kosten enstaka gånger utan att gå upp alla kilon igen. Alla som tränar vet att man kan ligga kvar i sängen ibland utan att bli en soffpotatis. De gånger jag avviker från rutinerna kan jag känna mig otrygg. En känsla av förvirring eftersom jag vet att jag ju brukar göra något helt annat just den dagen eller den tiden. Det fungerar, som sagt, ibland, men mitt problem är att jag har svårt att kompromissa. Antingen kör jag enligt rutinen eller inte alls. Att göra enstaka avsteg är som att fönstershoppa: en fullständigt onödig frestelse som endast gör mig medveten om vad jag inte har/kan/bör avstå ifrån. Rutiner kan kräva disciplin, men oftast är de en livlina.

......tycka om att shoppa? Jag vet inte. Det har smugit sig på mig. Visst har det ett samband med att jag har gått upp i vikt för kläder i min storlek är inte roliga. Så är det bara! Men jag har tappat lusten att shoppa annat oxå. Varför ska jag ta mig ned till pendeltåget, försöka förstå mig på SL:s helidiotiska reskassesystem, åka en halv timme och sedan utsättas för pöbel och oljud, fula miljöer och tiggare för att sedan släpa runt på kassar tills det är dax att göra samma resa hem och dessutom behöva släpa inköpen i uppförsbackar och trappor, bli äckeltrött och få ont? Varför utsätta mig för allt detta när det mesta finns på nätet? Det finns 2 hållbara anledningar och de är att jag 1) får tillbringa några timmar med min urtrevliga dotter och 2) det är enklare att prova skor direkt i stället för att chansa på nätet och sedan behöva besväret med att returnera.

Varför gnäller jag plötsligt om shoppandets vedermödor? För att jag har utsatt mig för allt detta idag. Det var dax helt enkelt. Minst en gång om året behöver jag utsätta mig för allt detta och om det blir en lyckad tur, som det blev idag, så är det inte lika jobbigt att komma hem med ont i foten, ryggen och armbågarna. Jag fick små vinkar om att det nog var meningen att jag skulle gå i affärer just idag för på KappAhl var det 25% på hela XLNT-sortimentet och de byxor jag köpte var dessutom nedsatta med en hundring. Jag använde 2 presentkort som jag fick när jag fyllde år och tack vare dem blev slutsumman knappt 500 kr trots att det var 2 byxor, 2 toppar, 5-pack strumpor och en tröja till Elin. Jag provar aldrig överdelar, men byxor kräver provning. Provrummet var rymligt och det underlättade ju, men jag gick inte magiskt ned i vikt och jag blev inte vältranad av att kliva in där vilket ledde till att jag helt sonika täckte för de bägge speglarna. Jag behöver inte se i spegeln hur illa allt sitter på mig, jag behöver bara känna att jag får ihop byxorna utan att behöva hålla andan. Elin däremot klär i allt, precis allt. Hon är......nätt. Petite på franska. Om hon inte hade varit min dotter, så hade jag varit konstant avudnsjuk och aldrig shoppat kläder tillsammans med henne. Hon såg så sval och fräsch ut i sina tajta jeans med uppvikta ben, svarta ballerinaskor, ett blommit linne och en ljusrosa kofta. Jag kände mig som en svettig valross i min jeans och gympaskor, top och jenasskjorta. Som sagt: det är tur att hon är min dotter...... Om jag ska vara lite allvarlig, så är jag oerhört taxam för att hon verkar ha ärvt sin pappas kroppskonstitution och att hon slipper min släkts hopplösa övervikt. 

Skor. Efter måndagens otrevliga fotbad inpsekterade jag gympaskorna ordentligt. De är slitna och jag vet inte hur länge jag har haft dem. Kanske 5 år? Jag köpte dem för inomhusbruk på SATS. Nu har sulan förlorat en hel del av sin elasticitet och det är en flera sprickor både ovanpå tådelen och i skarven mellan sko och sula. Ergo: fotbad vid kraftigt regn. Jag drog med mig Elin till Stadium för personelan är alltid så hjälpsam där och idag var inget undantag. Det var en tjej som hjälpte oss båda och hon var väldigt pratglad och vi täckte ämnen från skor till monsterfilmer. Monsterfilmerna kom på tal när jag sa att inget kan få mig att springa. Inget. "Kanske Godzilla?" sa hon då för hon hade sett en nyinspelning om nämnda monster. Gud i himlens höga höjder vilka fula skor det finns!! Dagens mode vad gäller sportskor är den ena självlysande färgen efter den andra. Neonrosa, neongrönt, neongult, lila, vitt och sedan en obehaglig kombination av alla färger. Den trevliga tjejen blev lite förvånad när jag sa att jag föredrog mindre knalliga färger på mina fötter. "Du som alltid gillar färg annars?" blev Elins bidrag till det meningsutbytet. Ja, jag gillar färg, men inte på skor. Jag hittade ett par svarta Solomon med diskret ljusblå detaljer. "Det står 999 på kartongen" sa tjejen "men det är fel, de kostar 799." När jag kom fram till kassan hade priset gått ned till 500 kr. Häpp! 

Jag köpte nagellack, badsvampar och te oxå och vi avslutade hela prövningen på Sandys. Rostbiffsmackan var inte lika god som förra gången, men fullt tillfredsställande och den varma chokladen funkade överraskande bra till. Det var första gången som Elin inte åkte hem med mig efter en shoppingrunda. Hon åkte hem till Robin och Selma och jag fick vingla vidare med mina påsar. Ensam, övergiven, trött, svettig och pank. 

Gestaltning/språklek och förvandling. Med hjälp av en "förvandlingskortlek" som har väldigt speciella och oerhört läckra motiv, så kan man trigga sin fantasi. Tänka utanför sina vanliga ramar.

Ett kort med motiv av en spindel och en fjäril.

Spindeln ser väldigt belåten ut. Den närmar sig bytet medan den nynnar för sig själv. ”Imse vimse spindel, klättrar uppför trån”. Benen rör sig hemtamt över nätet. Bytet är en fjäril, vackert midnattsblå. Den känner spindelns närvaro. Den fladdrar med vingarna och försöker slita sig loss från de klibbiga trådarna. Galen av skräck. Nynnandet kommer närmare. Fjärilen fladdrar, rycker och drar. Plötsligt tar nynnandet slut. Spindeln är över fjärilen som nu inte hoppas på annat än att det ska gå fort. 

Ett kort med motiv av en hund som hoppar över en tändsticksask.

Ludde tog sats och hoppade, landade på andra sidan, vände tog sats och hoppade en gång till. Han och hans husse hade övat på det här hur länge som helst. Det började bli tjatigt för dem båda två. Vad skulle det tjäna till? Han hade hoppat över hindret sju miljoner gånger. Han var trött. De korta benen trummade på medan han satsade för den sjumiljonteförsta gången, han svävade över och landade. Nu fick det räcka! Ludde vände sig mot sin husse för att försöka skicka ett mentalt meddelande om att de väl hade jobbat klart. Det fungerade! Husse lockade honom till sig, berömde honom och gav honom godis. När Ludde hade tuggat och svalt och druckit en slurk vatten tittade han upp på husse igen. Han höll en kamera i händerna och mumlade för sig själv något som lät som: ”Den här bilden blev kanonbra. Den kan vi nog använda.”

Ett kort med motiv av en grå trädörr.

Hedvig närmade sig dörren. Den bara stod där. Mitt i skogen. Huslös. Hon lade handen mot den för att försäkra sig om att hon inte hallucinerade. Solitt trä. Hon gick till höger och kikade runt kanten. Vad hade hon väntat sig? En helt annan värld? Hon såg bara andra sidan av dörren. Hedvig fortsatte runt ett helt varv. Hur tusan kunde dörren bara stå där? Hon tryckte sig mot den, men den stod hur stadigt som helst. Sedan tog hon tag i handtaget, tryckte ned det och dörren gick upp. Förvånat släppte hon taget. Skulle hon våga gå in? Hon andades djupt, knuffade upp dörren och klev över tröskeln. Det var svart som i en kolsäck. Bakom sig kunde hon se skogen. Framför sig såg hon inget. När hon stängde dörren tändes en fackla. Den satt på en vägg. Hon trevade sig framåt och allt eftersom hon rörde sig tändes den ena facklan efter den andra. Mörkret gav vika lite i taget och avslöjade väggar av sten. Stora stenblock som fogats samman med stor precision. Även golvet var av sten. Kallt och så slätt att det verkade polerat. En annan dörr skymtade och blev allt tydligare ju närmare hon kom. Den var precis likadan som den hon lämnat bakom sig. Den gick att öppna och Hedvig klev över tröskeln och ut i skogen. Det skarpa solljuset fick henne att blunda. Dörren slog igen efter henne med en smäll som fick henne att snubbla några steg framåt. Hon vände sig om och där stod dörren som hon hade stött på allra först. Visst var det den! Hon kände igen eken som stod i närheten. Hon gick runt till andra sidan, provade handtaget, men nu gick den inte att öppna.

Ett kort med motiv av ett ägg med utstickande fågelben. 

Albert vinglade omkring. Han kunde inte se något och dessutom var han ovan vid sina ben. Det var inte så här det skulle vara. Han var säker på att mamma hade förklarat det annorlunda. Mamma hade sagt att han skulle använda näbben till att göra ett hål och sedan skulle han göra hålet större och större tills han kunde köra upp hela huvudet. Efter det skulle skalet helt enkelt gå sönder och han skulle kunna sträcka på vingarna och sedan benen. I stället hade Albert lyckats göra hål för sina långa, pinnsmala ben och när han nu försökte trycka ifrån för att få huvudet igenom, så resulterade det bara i att han sträckte på benen och nästan tappade balansen i rena förskräckelsen.

”Albert?” hörde han hur mamma ropade och hon lät orolig.

Han vände sig mot ljudet, men var för snabb och förlorade balansen. Utan någon möjlighet att kunna dämpa fallet föll han raklång framåt och skalet sprack.

”Albert hur gick det?”

Han satte sig upp och ruskade bort den sista biten skal.

”Det gick bra, mamma” svarade han. ”Jag gjorde det. Jag tog mig ut alldeles själv som du sa att jag skulle göra!”

Ett kort med motiv av en väckarklocka. 

En klassisk väckarklocka med en liten hammare mellan två kupor av metall. Den åstadkommer ett ljud som kan väcka döda. När man har väckts innebär det en start på dagen. Man har ställt klockan på en viss tid därför att man vill hinna i tid till vadå? Skolan eller arbetet. Träningspasset eller tandläkaren. Just den här klockan står med det ena benet i en röd barnsko och med det andra benet på ett mynt. Tiden börjar gå från det ögonblick man föds och under en livstid förbrukar man många sorters skor i många olika storlekar. Det finns de som lever blott en endaste dag och som inte behöver några skor alls medan andra lever i 100 år och hinner nöta lika många par skor. ”Tid är pengar” antyder stress. Slöa inte för då går du miste om pengar! Ju fortare du arbetar desto mer pengar tjänar du! Sätt fart! Komigenkomigen!! Det kan också betyda att tiden är värdefull, att det gäller att använda förnuftet och ta vara på den.  Mindfulness. Kom ihåg att andas!

Redan när jag gjorde den första övningen med gummibandet, så kändes det tungt. Äckeltungt. Jag kämpade på och tog långa pauser mellan övningarna. Blä! När jag hade gjort 2 nig & dra som är den tredje övningen hördes ett PANG! och jag skrek till. Gummibandet hade gått av med en smäll helt i klass med en pangad ballong. Jag tog det andra gummibandet och fortsatte, men något ängsligare. Nig & dra gick bra och likaså Djupa knäböj, men när jag hade gjort 4 boxningar med höger arm hördes ett till PANG! Jag skrek inte den gången, jag sa fula ord. Båda gummibanden på ett och samma pass. Jamenvafan! Det är nackdelen med att jag har envisats med att använda dem lika mycket. Jag var fortfarande varm i kroppen och när hjärtat hade lugnat ned sig, så jag tänkte att jag ju kunde köra resten (mage, rygg och stretch), men luften hade gått ur mig på samma sätt som den hade gjort ur de pangade ballongerna. Det va' inge' roligt längre...... Jag duschade. Jag blev trött. Jag surar. Jag har beställt nya gummiband. 

Är det möjligt att göra en tandhygienist nöjd? Är det så konstigt att människor väljer bort tandläkaren när de inte har obegränsat med pengar? Idag betalade jag 1280 kr (som hade kunnat betala för en jädrans massa filmer eller böcker eller kläder i stället)för att bli förhörd om 1) jag borstar tänderna 2 gånger om dagen och 2) hur ofta jag använder  tandtråd och mellanrumsborste. Hon frågade faktiskt inte om jag sköljer med fluor. Ska jag ringa och tala om att jag gör det? Förra gången jag vågade mig till tandhygienisten, för drygt 2 år sedan, så hade jag väldigt mycket tandsten och fick dessutom höra att jag riskerade tandlossning om jag inte var tuffare mot bakterierna.    Senare samma år fick jag däremot beröm av tandkläkaren för att mina tandköttsfickor var hälsosamt grunda och för min flitiga användning av tandtråd för det märktes minsann. Pilutta dig, dumma tandygienist! I år hade jag betydligt mindre tandsten och ingen plack, men tror ni att den dumma tandhygienisten sade något om det? Nää då! I stället fick jag tips om produkter som ska minska min muntorrhet (som har med mediciner att göra) och att det kan bli ännu bättre till nästa gång. Meh! Jag tänker prova de där prylarna mot muntorrhet för jag har problem med det och det har inte blivit bättre av att jag började använde bettskenan som känns så fläskig att jag alltid sover med öppen mun eftersom det skulle innebära en fysisk anspänning att bita ihop om den hela natten. Dagens misshandel av min munhåla tog nästan 1 timme och visserligen kan jag känna att tandstenen är borta, men tandköttet är ömt på flera ställen trots att hon sprayade med bedövande xylocain som smakade banan. Dumma tandhygienist! För att svara på de 2 frågorna i början: Nej, det är inte möjligt att göra en tandhygienist nöjd så vida man inte är en amerikansk skådis respektive Duh!

På hemvägen blev jag fullkomligen genomdränkt av regn. Jag vet inte om jag någonsin har varit så blöt utan att ha stått i duschen.På ditvägen kom det en yttepyttedroppe var hundrade meter och vid ett tillfälle fick jag solen i ögonen. Inget överhängande hot för att jag skulle ha tagit med mig paraflaxen, men när jag kom ut från tandkläkaren, så vräkte regnet ned.    Skuldrorna blev blöta först. Sedan ärmsluten. Efter det kände jag hur vattnet trängde in genom de sprickor som jag visste fanns framme vid tårna på skorna. Nederkanten på jeansen blev blöta och vätan spred sig upp över benen och hann upp över knäna innan jag kommit hem. Fötterna fick ett fotbad i skorna. Vätan hade trängt igenom hela framsidan av jackan, genom tröjan in på underkläderna. Det var ett fasligt droppande och tjippande. Så fort jag kommit in tog jag av mig allt utom trosorna som faktiskt var torra och bara släppte allt på golvet där jag stod innan jag tog på mig badrocken för att få torka. Jag var faktiskt tvungen att centrifugera alla kläder innan jag hängde dem på tork och jackan fick jag tumla eftersom jag behövde den senare. Tröjan är nästan torr nu, men skorna står kvar med en halv rulle hushållspapper instoppad som förhoppningsvis suger upp det blöta. 

Essex hudlotion - världens bästa hudlotion för en torris som jag (utom tidigare idag vill säga för då var jag motsatsen till torr....). Jag har varit på jakt efter den sedan slutet av sommaren, men den är fortfarande "tillfälligt slut". Hur är det möjligt? Och hur är det möjligt att den är "tillfälligt slut" hos Apoteket.se när den inte är det hos Apotea.se? JAG HITTADE ESSEX PÅ APOTEA.SE Jag fick tips om en hudkräm för psoriasis som finns hos just Apotea och kollade upp den och efter det tog jag en rövare och skrev in "Essex" i sökfältet. Bingo! Jag var så rackarns snabb med att beställa en flaska att jag måste ha slagit nytt rekord. Idag kom den i brevlådan och gissa vem som kommer att smörja in sig från topp till tå efter nästa dusch? Moi! Idag var jag hos Apotea igen eftersom Apoteket bara hade den ena av bort-med-muntorrhets-grejjerna och då slängde jag i en tub av den däringa psoriasiskrämen oxå.

Igår behövde kroppen allergivila som jag kallar det, så jag flyttade gummibandspasset till idag. Det var tungt, men det är tillfredsställande att känna att jag är betydligt starkare i kroppen. Gummibandsövningarna har gjort underverk med mina benmuskler! Jag avslutade med ungefär 5 minuter på balansbrädan och jag provade att stå på bara ett ben. Om jag lyckas sätta foten på precis rätt punkt, så är det inga problem att balansera på ett ben.