.......är inte stort alls, men ändå finns det promenadrundor som jag lyckas undvika i flera år och det enbart pga. en backe, en slingrig serpentinbacke. Mina minnen av backen är att jag, vid toppen, står dubbelvikt och drar djupa andetag medan prickarna dansar framför ögonen. Det låter som om backen är tvärbrant som en vägg och flera kilometer lång. Det kändes så den gången. Idag fick jag för mig att gå den rundan eftersom jag inte ville gå så långt och bara jag kommer upp, så är det en rackarns trevlig nedförsbacke på andra sidan. Tänk ändå hur minnet kan förvränga saker för jag tog mig uppför den där otäcka backen utan problem, visserligen inte så fort pga. hostan, men jag behövde inte stå dubbelvikt och flämta och jag såg inte röken av några dansande prickar. Baggis! Med tanke på att jag inte är i någon toppform just nu, så måste jag har varit i fruktansvärt dålig form då när jag dessutom vägde flera kilo mindre. Det tog 40 minuter med en längre paus på Konsum och så 10 minuter hem. 

Jag måste börja träna styrka igen! Jag har haft en spik i ryggen idag igen. Det var efter burstädningen som jag fick ont, men det var efter middaxdisken som det utvecklades till en spik. Nu vet jag att gummibandsträningen inklusive ryggövningarna fyllde en funktion. Man saknar inte kon förrän båset är tomt......

Jag ber Pär om ursäkt i förväg eftersom min illa dolda skadeglädje går ut över honom för det är sååååå skönt att kunna säga "Nu vet du att det inte är så jävla lätt att bara äta mindre och så börjar man gå ned i vikt". Den senaste månaden har även han gått upp i vikt, inte lika mycket som jag, trots att han, precis som jag, upplever det som att han har ätit mindre.

"Att ändra sina matvanor som man har haft hela sitt liv är svårt och man måste respektera att det är svårt."

Läk Claude Markus

En bild på en väldigt vacker ask.

Vad kan tänkas finnas inuti?

En 5 minutersövning.

”Hemliga asken”

När man lyfter locket på asken och sticker ned handen, så kan man inte känna någon botten. Om man tar en ficklampa och lyser in i asken, så kan man heller inte se någon botten. Det verkar som om insidan bara fortsätter och fortsätter, men om man lyfter upp asken, så finns det en botten. Asken är inte ihålig. Hur ska man nå det som eventuellt finns i asken? Kanske med ett metspö. Vad kommer man att fånga på kroken? Tänk om det finns något längst ned som hugger tag i kroken och drar en med sig ned i det bottenlösa djupet. Det är kanske som det hål som Alice trillade ned i när hon bara föll och föll för att till slut landa i en helt annan värld.

Hur jag vill att mitt skrivarrum ska vara.

”Mitt skrivarrum”

Jag tycker om tystnad när jag skriver. Det skrivarrum som jag har nu, köket har faktiskt allt jag vill ha och allt jag behöver. Det ligger vägg i vägg med toaletten och där finns både kylskåp och allt som behövs för att göra te. Det är i köket som min laptop står även när jag inte använder den och det är på den jag bloggar, surfar och skriver. Det som är mysigast med att sitta i köket och skriva är att familjens fyra marsvin bor där. De håller mig sällskap utan att störa och det är rogivande att lyssna när de pratar med varandra eller prasslet som hörs när de äter hö. När jag tittar ut genom fönstret, så ser jag en stor hassel där både småfåglar och ekorrar huserar. På kvällarna får min dotters kanin sträcka på benen i några timmar och den rör sig fram och tillbaka, buffar på mig för att få uppmärksamhet eller ligger och slappar med bakbenen utsträckta. En närhet till djur ger mig lugn. Jag föredrar djur framför människor. Jag får ofta idéer till blogginlägg när jag promenerar och om jag kommer på något riktigt bra som jag absolut inte vill glömma, så petar jag in en minnesanteckning i mobilen, så på sätt och vis är hela Rönninge mitt skrivarrum. 

Jag har chattat för första gången i mitt liv! Det var inte svårt rent tekniskt, men jag tycker att det var rörigt. Vi är 10 personer inklusive JM och att läsa vad en säger och kanske kommentera eller fråga samtidigt som det kommer in inlägg..... Det är kanske en vanesak och jag kommer att få tillfällen att vänja mig eftersom det blir ett chat-tillfälle varje onsdag medan kursen pågår.

Skrivövning till musik i 10 minuter. Jag valde Enya som för mig är nästan instrumentell för om jag hade lyssnat på någon av mina vanliga spellistor, så hade risken att jag blev distraherad blivit för stor och jag hade börjat rocka loss och sjunga med.

Ett samtal mellan 2 personer.

”En frusen uteliggare”

Vi har suttit tysta en stund när hon plötsligt nämner att hon passerade uteliggaren nere vid stationen. Jag nickade för jag har själv sett honom så gott som dagligen och han väcker många motstridiga känslor hos mig. ”Jag blir irriterad samtidigt som jag får dåligt samvete. Jag blir rädd också.” säger jag. ”Rädd?” frågar hon. Jag blir rädd eftersom jag fasar för att själv hamna där. Det verkar vara så lite som behövs. Hon tänker efter och håller med om att det måste vara en mardrömslik situation och frågar sedan varför jag får dåligt samvete. I stället borde jag bara vara glad över att det är han och inte jag. Det tar en stund innan jag hittar orden. ”Jag tycker nog att jag borde vara generösare eftersom jag har så mycket. Med risk för att låta som en som står i kö för en helgongloria, så är jag väldigt tacksam för det jag har. I det lilla. I det vardagliga. Det minsta jag kan göra är väl att lägga ut två tjugor på den där tidningen som de hemlösa ger ut och varje gång jag passerar en som säljer tidningen utan att köpa någon, så känner jag mig självisk.”

Att sätta sig och bara skriva i 5 minuter i stället för att vänta på inspiration och ämnet är "En favoritpryl".

Den första pryl jag kom att tänka på är min mobil och jag har lärt mig att det första infallet oftast är det rätta vare sig det gäller prylar eller känslor. Jag är en teknikmotståndare och det dröjde länge innan jag övergav min gamla Sony Ericsson för den nya Samsung Galaxy SIII Mini, men efter en nervös inkörningsperiod, så har jag svårt att förstå varför jag var så envis. Det som blev spiken i kistan för min gamla mobil var att jag behövde musik och musiken fanns hos Spotify och det var överkurs för Sony Ericsson.

Det tog tid innan jag vande mig, men nu har jag med den över allt t.o.m när jag duschar. Jag laddar ned musik till träningen och jag lyssnar på böcker där jag tidigare använde en bärbar CD-spelare. Jag sms:ar som tidigare, men nu använder jag mobilen som telefon också. Kameran är bättre och det är roligt att kunna ladda ned och välja bland bakgrunder. Den fungerar som väckarklocka också eftersom jag aldrig har lyckats lära mig hur min vanliga väckarklocka fungerar. Jag har laddat ned en app där jag kan slänga ned anteckningar som jag behöver komma ihåg. En av sidorna i mobilen innehåller spel och att lyssna på en bok samtidigt som jag spelar är en lysande kombination.

Jag tar inte emot mail på mobilen för jag vill dra en gräns för hur tillgänglig jag vill vara. Nu verkar det som jag får hundratals mail varje dag, men så är det inte. Det händer att jag surfar på den, men det är bekvämare att göra det på datorn. 

Månadsvägning och jag trodde att det var ett    aprilskämt dagen till ära när vågen påstod att jag har gått upp 2 kg. Hur i h-vete är det möjligt??! Den här gången menar jag det för jag är van vid självbedrägerier, men det finns ingen som helst anledning till en så pass stor ökning som 2 kg. Icke! Det jag har känt i kroppen av lätthet och minskat omfång är tydligen ren och skär inbillning. VAD LEDS JAG BLIR!! Nu vet jag att det där äckliga spenatpulvret inte hjälper till det minsta.

Jag ringde för att förnya Stilnoct-receptet och fick prata med samma skötare som jag pratade med förra veckan när jag försökte byta läkartiden. Jippii.... Förmodligen skulle de inte gå med på att förnya receptet då det handlar om ett vanebildande medel, till och med starkt vanebildande medel. Jag erkänner att jag kan känna små-panik när jag upptäcker att tabletterna nästan är slut och jag kanske inte hinner få nya i tid, men jag har använt Stilnoct i 2 års tid nu utan att ha ökat dosen en enda gång. Jag har 8 tabletter kvar och det är 14 dagar kvar tills jag ska träffa dårdoktorn. "De kan kanske gå med på att skriva ut ett litet recept på 10 tabletter....." Rent förnuftsmässigt inser jag att det är positivt att det tas ansvar för förskrivning av vanebildande mediciner, att reglerna har skärpts, men i vanlig ordning, så är det något jag drabbas av till följd av vad någon annan har ställt till med. Förutom att jag, åter igen, ska träffa en ny dårdoktor, så kan jag tydligen se fram emot en diskussion om Stilnoct. VAD LEDS JAG BLIR!!