......en verklighetsbaserad bok av Mitch Ahlbom som heter "Tisdagarna med Morrie".

Morrie hade ett bättre perspektiv på åldrandet.

  "Allt det där framhävandet av undomen - det går jag inte med på, sa han. Jag vet hur bedrövligt det kan vara att vara ung, så kom inte och säg att det är underbart. Alla de här pojkarna och flickorna som kommer till mig med sina problem, sina konflikter och sina känslor av otillräcklighet, deras åsikt att livet är ett elände, så hopplöst att de skulle vilja begå självmord..... Och till råga på olyckan är de inte särskilt kloka. De har inte något riktigt begrepp om livet. Vem har lust att leva varje dag när man inte vet vad det är fråga om. När folk manipulerar en och säger att om du köper den här parfymen så blir du vacker, eller de här jeansen så blir du sexig - och man tror på dem! Det är så befängt."

  Har du aldrig gruvat dig för att bli gammal? frågade jag.

  "Mitch, jag gillar att bli gammal."

  Gillar du det?

  "Det är så enkelt. När man växer upp lär man sig mer och mer. Om man alltid skulle vara tjugotvå, skulle man alltid vara lika okunnig som man var då. Att åldras är inte bara sönderfall, förstår du. Det är växande. Det är mer än det negativa att man ska dö, det är också det positiva att man förstår att man ska dö och att man lever ett bättre liv för den skull."

  Ja, sa jag, men om åldrandet vore så positivt, varför säger folk alltid: "Den som vore ung igen." Man hör aldrig nån säga: "Den som vore sextifem."

  Han log. "Vet du vad det avspeglar? Ett otillfredsställt liv. Ett liv som inte hittat någon mening. För har man hittat meningen med livet vill man inte gå tillbaka. Man vill gå framåt. Man vill se mer, göra mer. Man kan inte vänta tills man blir sextifem.

  Hör på, det är en sak du borde veta. Alla yngre människor borde veta det. Om man alltid slåss mot åldrandet är man alltid olycklig, för det kommer i alla fall."

Jag vet inte om jag har hittat meningen med livet, men inte 17 vill jag gå tillbaka till när jag var ung! Jag trivs oxå med att åldras för nu vet jag vem jag är, jag vet vad jag står för, jag vågar säga ifrån och ifrågasätta. Den som inte trivs med hur jag är har jag heller ingen lust att tillbringa tid med.

  "Men ändå finns det vissa regler som jag vet gäller i fråga om kärlek och äktenskap", sa han. "Om man inte respekterar den andra, blir det mycket svårt. Om man inte kan kompromissa, blir det mycket svårt. Om man inte kan tala öppet om det som sker mellan en själv och den andra, blir det mycket svårt. Och om man inte har en gemensam värdeskala i livet, blir det mycket svårt. Man måste ha samma värderingar."

Morrie och hans fru hade varit gifta i dryga 40 år. Pär och jag har varit gifta i 20 år, så vi är på rätt väg och jag tror på Morries regler för de är enkla och logiska.

Dagens ord är livsleda. Jag träffade min nya dårdoktor idag på Södertälje psyk, doktor EK. "Vi har träffats förut, eller hur?" var det första hon frågade efter att vi hälsat på varandra. Jag kände inte igen henne, men tydligen var hon en av de läkare som jag brukade träffa efter en el-behandling och det var ju för 1,5 år sedan, så jag måste ha gjort ett outplånligt intryck på henne. Hon pratade svenska med kraftig brytning, men det gick bra i alla fall även om det faktiskt tar på krafterna att behöva koncentrera sig på att göra sig förstådd och att förstå. Hon fick flera plus: jag fick komma in i tid, hon hade läst min journal och hade koll på mina mediciner och hon stressade inte igenom mötet. Jag upptäckte att jag behövde prata. Jag sa att jag inte mår bra. Jag mår inte så dåligt som jag gjorde hösten 2011, men jag mår inte bra. Jag känner livsleda. Självmordstankar utan några planer över huvud taget. Bara en ständig önskan att få slippa ifrån, glida bort, slippa kämpa. Leds på livet, livsleda. För första gången på många år börjar jag känna att jag behöver en samtalskontakt. Jag har länge ansett att jag är färdig med terapibiten, men man får väl ändra sig? Jag fick fylla i ett skattningsformulär för hur jag har mått de senaste 3 dagarna (det vanliga är att mäta en 2-veckorsperiod). Hon talade inte om resultatet, men det kan inte blivit alarmerande, inte som när jag fyllde i ett i samband med el-behandlingarna då jag hörde att resultatet blev "33" och det var alarmerande. "Hur ofta tycker du att vi ska träffas?" frågade hon. Va', tänkte jag, får jag välja hur ofta jag behöver träffa henne?! Det var, naturligtvis, för bra för att vara sant. "Blir det bra med augusti?" Augusti, det är ju ett helt halvår dit! Innan sommaren, svarade jag till slut, så jag kommer att få en tid i juni.

När jag talade om för doktor EK att jag inte mår bra, när jag satte ord på något som jag har tryckt tillbaka en tid (det specifika ordet livsleda), så hade det samma effekt som en insikt har. Det gick upp ett ljus. Sedan gick luften ur mig. Nu släpper jag taget för ett tag och låter mig själv falla. Jag vet inte hur djupt, men jag kommer inte att kämpa emot.

O-fridens.