Dagens ord är livsleda. Jag träffade min nya dårdoktor idag på Södertälje psyk, doktor EK. "Vi har träffats förut, eller hur?" var det första hon frågade efter att vi hälsat på varandra. Jag kände inte igen henne, men tydligen var hon en av de läkare som jag brukade träffa efter en el-behandling och det var ju för 1,5 år sedan, så jag måste ha gjort ett outplånligt intryck på henne. Hon pratade svenska med kraftig brytning, men det gick bra i alla fall även om det faktiskt tar på krafterna att behöva koncentrera sig på att göra sig förstådd och att förstå. Hon fick flera plus: jag fick komma in i tid, hon hade läst min journal och hade koll på mina mediciner och hon stressade inte igenom mötet. Jag upptäckte att jag behövde prata. Jag sa att jag inte mår bra. Jag mår inte så dåligt som jag gjorde hösten 2011, men jag mår inte bra. Jag känner livsleda. Självmordstankar utan några planer över huvud taget. Bara en ständig önskan att få slippa ifrån, glida bort, slippa kämpa. Leds på livet, livsleda. För första gången på många år börjar jag känna att jag behöver en samtalskontakt. Jag har länge ansett att jag är färdig med terapibiten, men man får väl ändra sig? Jag fick fylla i ett skattningsformulär för hur jag har mått de senaste 3 dagarna (det vanliga är att mäta en 2-veckorsperiod). Hon talade inte om resultatet, men det kan inte blivit alarmerande, inte som när jag fyllde i ett i samband med el-behandlingarna då jag hörde att resultatet blev "33" och det var alarmerande. "Hur ofta tycker du att vi ska träffas?" frågade hon. Va', tänkte jag, får jag välja hur ofta jag behöver träffa henne?! Det var, naturligtvis, för bra för att vara sant. "Blir det bra med augusti?" Augusti, det är ju ett helt halvår dit! Innan sommaren, svarade jag till slut, så jag kommer att få en tid i juni.

När jag talade om för doktor EK att jag inte mår bra, när jag satte ord på något som jag har tryckt tillbaka en tid (det specifika ordet livsleda), så hade det samma effekt som en insikt har. Det gick upp ett ljus. Sedan gick luften ur mig. Nu släpper jag taget för ett tag och låter mig själv falla. Jag vet inte hur djupt, men jag kommer inte att kämpa emot.

O-fridens.    

 

Gröngöling

20 februari 2013 23:42

Åh, så jobbigt!
Hoppas det går bra fast det är tufft, jag tänker på dig!
Kram <3

http://grongoling.bloggplatsen.se

Ewa

21 februari 2013 11:21

Tack, vännen!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...