"Desperate housewives" är en förstklassig serie på många sätt, men den är amerikansk och det märks på flera sätt. Otäckt perfekta människor (utseendemässigt), en märklig inställning till barn (de får ju aldrig gå själva), smör-sentimentala ögonblick (du hade rätt - jag hade fel - nu kramas vi med tårar i ögonen!) och sjukdomar. Fysisk sjukdom kontra psykisk sjukdom. I en av säsongerna får Lynette cancer. Det är naturligtvis omvälvande för hela hennes familj och även de övriga hemmafruarna, men hon får all nödvändig behandling och massor av stöd och de pratar om det. Det här är ingenting som klaras av i ett enda avsnitt utan pågår ett bra tag. I sjunde säsongen får Lynette och Tom ett sladdbarn. De är båda närmare 50 än 40 och Tom drabbas av en depression till följd av detta. Lynette försöker muntra upp honom med klassiker som mat och sex utan resultat. Tom går till en läkare som konstaterar att han är deprimerad och föreslår medicinering. Lynette totalvägrar eftersom hon är livrädd för den sortens mediciner och kräver att han går till en "alternativläkare"/homeopat/"naturmedicinare". Tom får medicinsk marijuana. Lynette byter ut den mot vanlig oregano, men Tom upplever det som att han blir hög och kommer till insikt om hur lyckligt lottad han är och är därmed botad. Det här får vi se i 1 eller möjligen 2 avsnitt.

2 sjukdomar - 2 synsätt. Cancern, den sk. fysiska sjukdomen är inget att skämmas för, så den kan man tala om, den nonchalerar man inte och den medicinerar man mot utan minsta rädsla. Depressionen, den sk. psykiska sjukdomen behåller man inom familjen, den avdramatiseras genom att personen förmodligen bara behöver muntras upp, fås att inse hur bra h*n har det (läs: sluta tycka synd om sig själv) och där är medicinering av ondo, personlighetsförändrande lyckopiller.

Man kan kanske tycka att "det ju bara är i ännu en av alla dessa amerikanska serier", men den här serien ses av fruktansvärt många människor världen över och den har genomslagskraft, så den här sortens tydliga åtskillnad bör man inte fnysa åt. Jag är uppvuxen med oräkneliga fysiska sjukdomar och det har alltid varit en källa till uppmärksamhet och samtalsämne, men att både min pappa och bror led av svåra depressioner fick jag inte veta förrän jag själv var så illa däran att jag försökte ta livet av mig när jag var 22 år. Vi talade inte om det och när man inte talar om det, så är det dj-t svårt att få hjälp och det är väl ändå ens familj som ska försöka hjälpa först av alla? Om inte annat, så ska väl familjen se till att man får nödvändig hjälp?

Depression kan vara lika dödlig som cancer. Faktum är att det dör fler människor till följd av depressioner och självmord än vad som dör i trafiken. Varje år. Hur - HUR - ska vi lyckas förmedla att depression eller annan psykisk form av ohälsa inte är skamlig eller farlig?! Ett sätt är att PRATA om det. Sluta skämmas, sluta tiga.

Information och kunskap är det främsta vapnet mot rädsla, fördomar och intolerans. Jag har alltid varit öppen när det gäller min sjukdom. Pär fick veta det under våra första veckor tillsammans. Elin vet om det. Jag begriper inte hur jag skulle gå i land med det hela om jag hade försökt dölja det. På min arbetsplats försökte jag vara öppen, men mindre framgångsrikt. Jag är öppen här, i min blog för att den som inte har varit i kontakt med den här sjukdomen ska få lite inblick, men även för alla dem som känner igen sig och får bekräftat att de inte är ensamma.

Fridens.    

Klockan hann bli 1 innan jag kom i säng och som sängsällskap hade jag inte bara min man sedan 20 år tillbaka utan spänningshuvudvärken. "Är det för att det är så spännande att vi har varit gifta i 20 år som du har ont?" frågade Pär. Vitsigt värre. Ett toalettbesök vid 8 innebar fysisk aktivitet vilket ledde till en dunkande, pulserande värk i nacken - den värsta sorten - så jag skyndade tillbaka till sängen och försökte sova bort värken. Halv 11 var jag upp igen och trots att det ytterst sällan är någon idé att ta värktabletter mot spänningsvärk, så gjorde jag det i alla fall för jag pallade inte med tanken på en dunkande, pulserande smärta resten av dagen. En dubbeldos på fastande mage och sedan horisontalläge igen. Jag slumrade till ibland och när klockan var nästan 13, så tyckte Elin att det var lunchdax och jag kunde bara hålla med. Då kände jag att värken hade släppt taget om nacken och låg och molade lite lätt framme i pannan vilket är mer hanterbart. Efter lunch inklusive 4 Mumin-muggar med te, så hade även pann-värken släppt. Halleluja!

Jag har tvättat idag, men det blev en maskin kvar till i morgon. Krukväxterna har fått nödvändig omvårdnad och just nu är orkidéerna praktfulla och det vill jag att de ska fortsätta vara ett bra tag till, så en rotblöta en gång i veckan är knappast för mycket att begära. Det känns i alla fall som om jag fick den nödvändiga vilan idag. I morgon börjar en ny vecka och den kommer att bli betydligt lugnare och jag hoppas kunna träna mer än jag har gjort den här veckan. Det känns som om det är evigheter sedan jag tog en ordentlig promenad, så i morgon har jag mobillarmet på 9 och satsar på att komma ut före lunch.

Fridens.    

Pär och jag kom iväg till Stockholm närmare halv 11. Det var bara 10 grader och småregn. Det var gränsfall att jag hade velat ta vinterjackan, men jag kompromissade genom att ta på handskar. Fötterna höll sig torra och varma tack vare de nya kängorna och jag är fortfarande fascinerad över att jag inte fick ont i vare sig knäna eller ryggen trots att jag knatade runt i ett par timmar. Det är inget jag är bortskämd med direkt.

Vi parkerade i Gallerian och gick sedan till Naturkompaniet på Kungsgatan. Pär har köpt en smart liten gaständare som inte fungerar som det var tänkt och 2 killar ur personalen provade flera olika trix utan att få liv i den, så Pär fick med sig en ny som provades på plats innan vi gick. Sedan gick vi längs hela Kungsgatan till Tebutiken där jag köpte 4 hg Russian Earl Grey. Den förra omgången tog slut för ett par månader sedan och det var hög tid att fixa ett alternativ till det vanliga Earl Grey-teet. Det finns mycket fint i den butiken och så doftar det så ljuvligt av te och kaffe och småbröd och karameller. De säljer skorpor av biscotti-sorten och jag köpte en påse som är smaksatta med kryddost (Västerbotten och Parmesan) och de smakade smaskens tillsammans med te.

Vi fikade på ett litet ställe som ligger i direkt anknytning till Twilfit-butiken i PUB-huset. Underkläder mer eller mindre i samma rum som kaffe och bullar?? Jag undrar varför alla bullar och muffins är så löjligt stora nu för tiden? Vi tog varsin bull-muffin/muffin-bulle, men jag fick bara i mig halva (Pär fick i sig hela sin plus min överblivna halva). Däremot slurpade jag i mig en ganska stor mugg med varm choklad.

Hötorgshallen är ett annat ställe där det doftar härligt, men som jag sällan går till. Det borde finnas bänkar där som är avsedda för att sitta på och bara sniffa och dra in alla dofter av bröd, frukt och grönsaker, kaffe och te, ost och skaldjur. Vi köpte biffar som var väldigt fina, möra och smakrika och långt från Coops färdigpackade och vätskefyllda lågpriskött. Man får det man betalar för!

KappAhl. 2 långärmade toppar (jag råkade kalla dem för långärmade t-shirts och blev därmed idiotförklarad av Elin), mitt absoluta favoritplagg som man inte kan ha för många av. Har jag rätt eller har jag rätt? Några småsaker från Kicks och sedan åkte vi hem. Jag fick faktiskt känning av shopping-endorfiner och jag kan för mitt liv inte minnas när det hände senast!

Jag har inga orimliga krav för att fira min 20-åriga bröllopsdag. Inga dyra diamanter eller weekendresor till London. Inga pälsar eller flaskor med champagne (som ändå inte är gott). Inte ens ett påkostat restaurangbesök eller 100 röda rosor. Nä, det enda önskemålet jag hade för den här dagen var en Napoleonbakelse. Det är väl inte för mycket begärt? Av de klassiska bakelserna, så är det Nappen som regerar med sin spröda smördeg, all smarrig grädde och den syrliga hallonglasyren på toppen. Den är förbaskat svåräten, men det är den värd! Den ska vara från Kaffestugan här i Rönninge, så i morse ringde Pär och beställde 2 stycken som vi hämtade på vägen hem och hade som efterrätt till det förstklassiga köttet. Det är när man har små glädjeämnen som man får många glädjeämnen.

Pär tycker att han och jag borde göra fler saker tillsammans och det kan jag väl hålla med om och i bilen på väg hem, så frågade jag om det vi gjort idag räknas som att vi har gjort något tillsammans. "Absolut" svarade han. "Allt som innebär fika på annan ort räknas!". Det är en gen som han har och som även svärfar har och som Elin oxå har ärvt. Hon hade den i alla fall när hon var liten för vid ett tillfälle var hon och Pär ute i skogen och hade inte kommit särskilt långt när Elin frågade om de hade fika med sig. Svaret blev negativt och då sa hon att hon ville gå hem igen.

Det har varit en bra, trevlig och mysig dag från början till slut och det trots att jag har haft spännings-huvudvärk ända sedan jag vaknade. Jag är rätt trött oxå, men det hade jag räknat med eftersom det har varit något varje dag den här veckan. Tisdag - storhandling. Onsdag - träning. Torsdag - burstädning och Skärholmen. Fredag - städning och så Stockholm idag. Det känns bra att ha en aktivitet varje dag som omväxling, men är man klen, så är man. Frustrerande och tålamodsprövande. I morgon ska jag sova. Och tvätta, men om jag inte hinner med all tvätt, så får det vänta till på måndag.

Den 22 september och höstdagjämning med bröllopsdagsfirande, men även 2 födelsedagsbarn födelsedagsgrisar: Alice och Maja som är kullsyskon fyller 2 bast idag! Det har smaskats både banan och äpple och sallad, ingen Nappe där inte. (Alice till vänster.) Kloklippningen får vänta till i morgon för det ska man inte behöva stå ut med på sin fö'lsedag!

Fridens.    

Det var hög tid att jaga ut Dammråttor & Co, men jösses vad det gick trögt. Jag hade verkligen ingen lust och jag var trött och seg i skallen och........energilös. När jag hade skurat i badrummet (jag tar det jobbigaste först) och hade börjat i köket, så kände jag att, nä, nu behöver jag något som kickar igång mig, så jag öppnade faktiskt en Cola. Det blev lite bättre sprutt efter det, förmodligen tack vare koffeinet i kombination med allt socker. Nu är det i alla fall gjort för den här gången. Det visade sig bli en riktig ryggdödare som inte lindras av bara vila utan kräver Ipren.

På onsdag, den 26:e firar vi 20-årig bröllopsdag. Porslin. 20 år - vart tog de åren vägen?? Pär tänker fira den dagen genom att åka till Öland för att vara med på den årliga skördefesten och jag försöker att inte ta det personligt...... Vi tänker förskotts-fira i morgon genom att åka in till Stockholm och kosta på oss en fika. Bland annat. Jag kommer ihåg när jag precis hade flyttat hit till Stockholms-trakten och man var ute och fikade varje helg. Vilken stugsittare jag har blivit! Gammal och bekväm och vill att allt ska ske här i hemmets lugna vrå.  

"Miss Mary Bennets självständighet" är riktigt bra! Den kommer jag att läsa mer än en gång.

Halv-fridens.    

Det är en himla trevlig dag varje månad när det rasslar in pengar på kontot! Vi bestämde för flera dagar sedan att vi skulle åka till Skärholmen när det inte längre är ebb i plånboken, så idag blev det av. Jag hade hela tiden siktet inställt på att köpa kängor hos Eurosko. Pär har köpt skor där som är av riktigt bra kvalitét och det är trevlig personal som arbetar där (det var faktiskt samma kvinna som stod i kassan idag som hade hjälpt Pär i våras och hon kom ihåg honom). Jag hade faktiskt inte räknat med att hitta skor där, i den första affären jag gick in i, men det gjorde jag. Ett par mörkbruna skinnkängor med klack, gummisula, blixtlås på insidan och dekorspänne (det fanns ingen bild på deras hemsida och jag ids inte fota dem). Jag köper, av någon anledning, alltid svarta skor och när jag provade de här bruna och de satt som de skulle, så frågade jag mig själv varför inte ett par bruna, som omväxling? Nu kan jag slänga mina svarta dito som skomakaren inte ansåg att det fanns hopp för längre. Elin kollade på väskor hos Accent och jag hängde på. Väskgenen sög till, men jag hittade ingen väska utan ett par skinnhandskar. De jag har nu börjar gå sönder, så det var inget onödigt köp det heller. Innan vi åkte hem, så kostade jag på mig en stor Mango Mania från Naked Juice Bar. Så går det till när spenderbyxorna är på!

Knas-Kajsa och hennes bakben. De senaste dagarna, så har hon kunnat jaga runt Maja i buren utan att halta det minsta och när de var ute på golvet medan jag städade hos dem, så knatade hon på utan problem och hon tog sig in i buren själv oxå. Vad ska man tro? Hon har inte fått Metacam idag. Om det handlar om c-vitaminbrist (skörbjugg), så är den väldigt lindrig för hennes aptit är det absolut inget fel på och hon visar ingen ovilja till att röra på sig. Kan inte marsvin ha ledbesvär precis som människor? Mina knän är ju konstant svullna även om de inte besvärar mig varje dag.

Elin och jag uppdaterar oss på de desperata hemmafruarna eftersom nästa säsong släpps nästa vecka. Det kommande säsongen är faktiskt den sista och det tycker jag är bra. Man ska sluta medan man ligger på topp som de gjorde med "Vänner".

Fridens.    

En man stämmer ett företag efter att ha utveklat "pop-cornlunga". Det kan bara hända i USA med deras sjuka system som möjliggör okynnesstämningar. En av H&M:s annonser fälls av RO (reklamombudsmannen) för att den uppmuntrar till solning trots att alla borde veta att det är skadligt. Det framgår av undersökningar att inte ens de som redan har haft hudcancer har vett att hålla sig i skuggan. Varje dag börjar någon röka trots att det finns hur mycket information som helst om hur osmart det är. Folk cyklar utan hjälm trots att de förmodligen vet vad som händer om de använder skallen att ta emot med när de flyger över styret. De finns de som aldrig använder reflex trots svarta kläder i kombination med totalmörker. Det finns de t.ex jag som äter både chips och godis trots att det finns bevis på att det leder till viktökning och försämrad hälsa. Ska jag kanske stämma Estrella därför att deras chips har gjort mig fet? Var har det egna ansvaret tagit vägen??! Det verkar som om svenskar blir förslöade och dummare för var dag som går! Det är ingen som änvänder sitt sunda förnuft längre utan vänder sig till experter för att fråga om allt från barnuppfostran till vett & etikett. Skärpning!

Halv-fridens.   

"Love pains" med Hazell Dean. Svävande och luftig 80-talspop - aj lajk it!

Fridens.    

Vissa dagar börjar bra och slutar i platt fall medan andra dagar börjar uselt och slutar i tillfredsställelse. När mobilen väckte mig klockan 10 kändes det i hela kroppen, i varje muskel, i varje ben att denna dagen skulle bli en skitdag. Kroppen låser sig och den enda tanke hjärnan kan åstadkomma är "Varför ska jag stiga upp över huvud taget?". Ångest och hopplöshet som gav mig huvudvärk vilket gjorde att jag lade till 1 Oxascand och 1 Ipren till min dagliga portion av mediciner. Ångest är bara en känsla och känslor är inte farliga, men vissa känslor suger musten ur mig och om det finns hjälp att undkomma dem, så tackar jag ja.

Jag var trött och seg i huv'et redan innan Oxascanden. Jag plockade undan disken och sedan sög jag tag i Kajsa för att kolla hennes ena baktass som har haft svampaktiga utslag. Det såg bättre ut, men så kände jag på hasen och den var svullen. Inte varm, men svullen. När jag satte in henne igen, så höll hon baktassen helt uppdragen mot kroppen och hopplösheten vällde över mig. Det är så jobbigt när nå'n gris är sjuk och just Kajsas bakben verkar bli en återkommande oönskad historia. Jag satte mig vid datorn och försökte spela, men hjärnan var bara gröt och resultatet blev bara tomt stirrande. Jag ringde till veterinären för rådgivning, men jag beställde ingen tid eftersom vi har så himla svårt att ta oss hela vägen dit någon dag den här veckan. Sköterskan som svarade lämnade ett meddelande till veterinären som skulle ringa mig senare under dagen.

I väntan på lunchdax, så började jag läsa "Miss Mary Bennetts självständighet". Ångesten hade inte riktigt släppt taget och tröttheten frestade mig att luta mig mot de stora kuddarna och bara sova. Jag koncentrerade mig, läste långsamt, lyckades skärma bort hopplösheten och jag tyckte om boken. Någonstans i den omtöcknade hjärnan uppfattade jag att boken nog är en aning ironisk och smårolig, men de signalerna nådde inte ända fram.

Medan jag åt lunch såg jag 2 avsnitt av "Tudors" och mitt i det andra avsnittet ringde veterinären. Det var den veterinär som tog hand om Kajsa i maj och jag gillade henne. Det blev ett bra samtal. Hon hade tid och jag lyckades fråga det jag behövde. Resultatet blev ett förnyat recept på Metacam som vi ger Kajsa resten av veckan, men om hon inte blir avsevärt bättre, så blir det ett besök. Veterinären nämnde c-vitaminbrist som kan leda till ömma leder och till och med bakdelsförlamning och Kajsa kan behöva en injektion, men jag har svårt att tro det. Alla marsvinen får röd paprika varje morgon och ofta även vitkål och de grönsakerna är c-vitaminrika. När telefonsamtalet var avslutat, så kändes det genast betydligt lättare: nu visste jag hur jag skulle göra och jag hade inte blivit idiotförklarad av veterinären (vissa yrkesmänniskor kan vara väääääldigt dryga och nedlåtande). Jag avslutade lunchen, lyfte upp Kajsa och gav henne en dos Metacam och sedan fick hon flytta in hos Maja i övre buren medan Alice åkte ned till de andra och så fick sjuklingen och sällskapsdam dela på en halva röd paprika. När det var avklarat, så var klockan kvart över 14 och jag skulle gå ned till tåget en halv timme senare (för att möta upp Pär och storhandla på Coop). Medan jag väntade satte jag mig i köket och fortsatte läsa och det var som att ha startat om hjärnan för nu uppfattade jag ironin och den dolda humorn och boken blev ännu bättre! Vid det laget hade ångesten släppt, sjuka-marsvinstyngden-hade lyfts undan och jag kände mig inte alls lika trött längre. Kanske fanns det en möjlighet att skitdagen skulle sluta bättre än den börjat?

Storhandlingen tog en dryg timme och efter det åkte vi till apoteket och hämtade Kajsas medicin. Sedan beställde vi mat från Felinos och lyckades tajma in det hela så att vi kunde plocka upp Elin när hon kom med pendeltåget efter en arbetsdag hos blöjnissarna. Jag har lyckats hålla fast vid min koständring och jag åt en kebab-tallrik och inte pizza (jag stoppade i mig några pommes, men - som tur var - var de inte goda). Av princip borde jag inte äta deras kebab-kött eftersom det kommer från halal-slaktade djur, men jag är inte mer än människa och jag var hungrig och ville ha lagad mat.

Upp- och inplockningen av maten hade fått vänta medan vi åt middag, så medan jag diskade tog Pär och Elin hand om varorna. Sedan drack vi te och såg "Monk" tillsammans. Nu har både Pär och Elin lagt sig eftersom de, till skillnad från mig, ska upp och jobba igen i morgon. Det har varit en lång dag, en känslomässigt tröttande dag, men den slutade bättre än den började och det är alltid en lättnad. Min PMS har 3 stadier: det börjar med att jag är väldigt lättirriterad i ett par dagar, sedan kryddas det med ångest för att avslutas med en lust att bara lägga mig ned och självdö. Idag hade jag mest lust att självdö, så det tolkar jag som att mensen är på g och att det är ca 3 veckor kvar tills PMS-häxan kommer tillbaka. När jag är mitt i skiten, så försöker jag trösta mig med att det är övergående. Till skillnad från mina depressioner, så går det här över på några dagar. Jag försöker trösta mig med det, men det är inte det samma som att jag lyckas med det.......

Halv-fridens.