Hur gör man för att få tusentals läsare varje dag? Jag vill inte ha tips om hur jag ska göra utan det är mer en förundrad undran. Om jag påstod att antalet läsare är helt oviktigt för mig, så skulle jag ljuga för varför skulle jag blogga om jag inte ville att så många som möjligt ska bli intresserade och vilja läsa om just mig? Om så var fallet, så hade jag kunnat fortsätta med den hederliga gamla dagboken i stället. Det finns en bloggare som ofta syns i Rampljuset som skryter med att hon har just tusentals läsare varje dag. Jag har kikat på några inlägg för jag är alltid på jakt efter intressanta bloggar, men har svårt att förstå vad som lockar. Hon skriver om att hon bloggar om återhämtningen efter en "mycket svår operation", men det står inte speciellt mycket om den. Det är väldigt vardagliga inlägg på halvdålig svenska med stavfel och upprepningar. Inte speciellt många kommentarer heller. Det är ett mysterium för mig! Kalla fakta är att varje klick på den bloggen blir en besökare, men det är ju inte det samma som att de verkligen läser inläggen. Vill jag ha tusentals besökare varje dag utan att någon ger sig till känna varje dag? Om jag hade så många besökare, varför syns jag då i Rampljuset där jag fiskar efter fler?

Jag styrketränade idag igen och ökade på här och där. Jag känner mig lite stel och mörbultad så här efteråt, men jag har fortfarande ont i benet och har ingen lust att promenera för styrketräningen är mycket roligare. Jag har ätit mina sista godisar och dricker min sista Cola för i morgon - måndag - blir det kostomläggning för det här är jag trött på. Faktiskt.

Vår torktumlare står ovanpå tvättmaskinen. Dörren till torktumlaren hänger inte rakt vilket gör att den heeeeela tiden stänger sig självt och det innebär att man riskerar att slå i huvudet när man reser sig upp för att slänga in den våta tvätten i tumlaren. Det är 2,5 år sedan vi köpte de här maskinerna och jag behövde inte slå i huvudet speciellt många gånger innan jag lärde mig att hålla fast dörren med höger hand medan jag lastade tvätt med vänster hand. Det var att välja mellan ergonomi eller bulor. Idag glömde jag dock bort att hålla fast dörren och slog i bakhuvudet, så att jag närpå såg stjärnor. I kombination med ångestkryddad PMS, så började jag gapa och säga fula saker. "Nu dj-ar får du fixa det här förb-e dörrhelv-t!!!" Det var riktat till Pär eftersom jag inte tyckte att det var någon lysande idé att han själv skulle hänga om dörren till tumlaren när gubbsen från Coop, som levererade och installerade, kunde göra samma sak för 300 pix. Jag höll på att gå i bitar när Pär påstår att han aldrig har hängt om den dörren. Den har alltid varit sned och den går förmodligen inte att rätta till heller. "Jag ska kolla i min blog!" skrek jag för jag har en dj-t tydligt minne där Pär muttrar och skruvar medan jag håller dörrhelv-t på plats. Så'na här gånger älskar jag att ha rätt för jag har hittat inlägget i fråga - min blog ljuger aldrig! Pär tog en magnet från kylskåpsdörren och tejpade fast den på värmeslingan, så att tumlardörren inte ska slå hål i huv'et på någon. Han frågade aldrig hur stort hål i huv'et jag fick, men man kan inte få allt. PMS-häxan har varit på besök och blir nog kvar i några dagar. Mooooaahahahaha!

Jag tycker inte om människor. Ju ädre jag blir desto mindre angelägen blir jag att göra nya bekantskaper och jag bryr mig mindre och mindre om att vara omtyckt, men när det gäller djur, då är det precis tvärtom! Djur är det bästa som finns utom spindlar och fästingar. Jag är fruktansvärt svag för hundar och marsvin. Jag vill bara ta dem i min famn och borra ned mig i deras päls och att bli godkänd av den sortens varelser, ja, det är som att få en Oscar! Idag blev jag godkänd av Selma. Hon har bott hos Elin i en vecka nu och de 2 har knytit an ordentligt och jag inte velat tränga mig på för det är ju Elin hon ska känna sig trygg med. Jag har lärt mig att krypa ned på Selmas nivå, sträcka fram handen för att presentera mig, låta henne nosa på den för att sedan få den stora ynnesten att stryka henne över ryggen. Idag lyckades jag med det när hon hade golvtid inne hos Elin och mitt hjärta smälte en gång för alla! Jag har faktiskt inte kommit så bra överens med kaniner tidigare, varken med svägerskans 2, numera avlidna eller med den nuvarande, Sylvan, som var här i somras. Det kändes inte så angeläget heller, men det är en annan sak med Selmis för hon bor ju här och jag kan träffa henne varje dag. När jag blir godkänd, bekräftad av en kanin eller ett marsvin eller en hund, så är det ingenting jag behöver tvivla på för där finns inga tillgjordheter, bara ärlighet.

Jag avskyr att vara kvinna! Jag vet inte om jag någonsin har trivts med det och i dessa PMS-tider, så avskyr jag det ännu mer. Hormoner och humörsvängnigar i kombination med depressioner och ångest - fy tusan! Jag börjar fasa för klimakteriet eftersom jag mår så djäkla dåligt av allt som har med hormoner att göra: p-piller, PMS, graviditet, efter förlossningen - allt! Egentligen passar jag inte att vara lössläppt bland människor utan borde bo i en stuga i skogen bland ekorrar och rådjur. Där jag kan skrika rakt ut när frustrationen slår till utan att grannarna ringer dårpolisen. Slänga kottar omkring mig utan att träffa någon oskyldig. Där jag kan slå och dunka på saker utan att någon annan blir ledsen över att de går sönder.  

O-fridens.    

Jag: "Jag är trött på att känna mig sänkt!" (Då menade jag tröttheten efter tandoperationen och sedan förkylning.)

Pär: "Det är jag oxå."

Jag: "Vaddå? Trött på att vara sänkt eller på att jag är sänkt?"

Pär: "På att du är sänkt."

Jag: "Stickåbrinn!!" men det sa jag inte högt.

Halv-fridens.    

......att jag var fet. Fetare än jag är i verkligheten. Betydligt fetare än jag är i verkligheten. Jag hade en enorm fettvalk på magen som jag kunde ta tag i och töja ut så att den hängde och slängde som en skinnpåse, men det var inte bara skinn utan fett. Det var den här fettvalken som - i drömmen - fick mig att bestämma mig för en definitiv ändring när det gäller vad jag stoppar i mig. Den här känslan fanns kvar när jag vaknade och jag bestämde mig för samma sak i vaket tillstånd. Nu räcker det! Nu behövs en bestående ändring!! Så jag börjar på måndag.   

Jag har stryketränat idag.   Eftersom jag har förkylningen kvar i kroppen vare sig jag gillar det eller inte, så gick jag ut lite försiktigare, men efter 2,5 veckas uppehåll, så behöver jag inte skylla på någon förkylning för musklerna förvandlas ju till sparrisar, så fort jag inte håller koll på dem. Det var tungt, men det var skönt och framför allt var det rrrrrrroligt! Nu är jag definitivt tillbaka i trafiken. Ålrajt!  

Pär har köpt en ny leksak: ett enmanstält. Det shoppas en hel del från Naturkompaniet nu för tiden (läs: dyr hobby), men det kanske lugnar ned sig i och med att hösten tuffar på. Han tog med sig det sprillans nya tältet (som han har provat att sätta upp i vardagsrummet för att se om det var hanterbart för en man, så att säga) och diverse campinprylar och kommer att tillbringa natten i något skogsområde vid Sörmlandsleden. Just nu är vädret campingbart, men det har blåst som attan och regnet har öst ned och det har inte varit mer än 10 grader. Blir det alltför obehagligt, så kan han ju åka hem.

Jag har fått ont i benet efter den senaste promenaden. Muskeln under knäet på högersidan av höger underben. Jag vet att det är från MBT-skorna, kanske går jag felaktigt i dem, men oavsett anledningen, så kommer jag att byta till mina vinter-MBT från och med nu. De har den rätta breda sulan och temperaturen sjunker fort nu, så de kommer inte att vara för varma. Vad skönt det ska bli!

Fridens.    

Jag tog pincetten från badrumsskåpet och den lilla saxen från syskrinet som är en aning vassare än kökssaxarna och så steriliserade jag båda 2 i kokande vatten. Sedan ställde jag mig framför badrumsspegeln och gapade allt jag kunde. Saxen behövdes inte och med hjälp av pincetten fick jag bort de sista resterna av suturen. Det var ingen knut och det gjorde inte ont. Häpp! I morgon lämnar jag återbud till tandkirurgen.

Fridens.    

Förkylningen är så gott som väck och jag är åter i trafik, men det är med reducerad hastighet precis som pendeltågen efter ett av SL:s många trafikstopp. En promenad som vanligtvis tar 20 minuter plus 35 minuter tog idag 25 minuter plus 50 minuter och jag var så rackarns trött när jag kom hem! Jag höll till höger medan jag hasade framåt och jag blev omkörd av både snorungar, gråhåriga damer med stavar, gubbar med större magar än vad jag har och småbarnsmammor som använder barnvagnen som en ångvält. Jag åkte åtminstone inte omkull av fartvinden, men det var inte långt ifrån...... Den promenaden var ingen behaglig upplevelse, men jag har fått i mig mycket frisk luft, höstsol på näsan och kroppen har varit i rörelse längre tid än vad det tar att hasa mellan soffan och köket - första steget mot återhämtning!

Jag behövde bara ringa tandläkaren för att stygnen skulle börja ge med sig! När jag borstade tänderna igår, som vanligt überförsiktigt i närheten av det nya mellanrummet, så lossnade en bit och idag lyckades jag dra loss ännu en bit. En liten trådusling med knut sitter kvar som gjorde ont när jag drog i, men det vore 17 om den inte har gett med sig före måndag. Det känns himla onödigt att gå hela vägen till tandläkaren och det före klockan 9 för den lilla snutten.

Det här med varumärken och det märkliga med att det alltid är mina favoriter som försvinner. Det finns inte många varor ur Coops eget sortiment som jag gillar och särskilt inte sedan jag började handla efter principen att jag får det jag betalar för. Jag glömmer inte det tillfället när jag skulle köpa makrill i tomatsås och faktiskt tog mig tid att jämföra innehållsförteckningen för att få reda på varför Coops makrill var så mycket billigare än vilket-märke-det-andra-nu-var. Coop hade valt att minska på själva tomatsåsen dvs. själva smaken genom att dryga ut det med vatten och socker. "Lightbulb!" som den onde dr Gru säger. I somras upptäckte vi att äkta, tjock och fet  béarnaise med chili är supergott till kött. Vid ett tillfälle fanns det ingen annan béarnaise än Coops egen och jag köpte den med den största reservation och den var god. Riktigt god, faktiskt! Det finns undantag från varje regel som bekant. Sedan dess har vi kört på Coop chili-béarnaise tills i tisdags när vi veckohandlade och Coops såser inte längre fanns i kyldisken. Det är ju själva ***! Nu har vi Lohmanders sås i kylen och den smakar i stort sett likadant. Jag fick aldrig möjlighet att jämföra innehållsförteckningen. Jag ska sluta skaffa mig favoriter, jag ska sluta tycka om saker för det verkar vara ett säkert sätt att få dem att försvinna från marknaden!

Fridens.    

Jag har sovit ett 12-timmarspass igen och det var tydligen det som behövdes vad gällde förkylningen för den är så gott som väck. Idag har jag snytit mig 3-4 gånger jämfört med de 34 gånger per dag som det har varit. Igår var värst.

På måndag ska jag tillbaka till tandkirurgen och ta bort stygnen, så vida de inte har lyckats försvinna av sig själva tills dess, men det syns inga som helst tecken på det. Det lossnade en bit på 2 mm, men det var allt. Jag är leds på känslan av sytråd i munnen!

Kajsa är frisk igen. I vänster ben. När jag testade henne tidigare idag, så fanns inga tecken på hälta, men ikväll så haltade hon igen, men på höger ben. Kan marsvin simulera? För att få t.ex uppmärksamhet från lill-matte som bara är med sin dumma kanin. Eller är det så att Metacam är så smaskens att hon fejkar för att få det en gång om dagen?

Nu har Selma träffat alla marsvin. De har varit sorgligt ointresserade och det var bara Mimmi som tog sig ut ur buren för att verkligen lära känna henne. Det gick inget bra. Selma och Mimmi tycker inte om varandra. Ju närmare Selma kommer desto högre piper Mimmi, precis som en metalldetektor. Igår rök de ihop så det lossnade pälstussar.

Fridens.    

Jag är förkyld. Ordentligt förkyld. Tandvärken från i fredax har släppt och likaså killet i halsen. Nu nyser jag och snyter mig och så killar det i näsan, så att jag nyser igen och måste snyta mig vilket gör att det killar igen och så nyser jag osv. Det är en ond cirkel. Jag sover bra tack vare Stilnocten och när jag vaknar känner jag mig frisk, men efter ett par minuter täpper näsan igen och ögonen börjar svida och så får jag snyta mig...... Det är länge sedan jag var förkyld, men inte kan jag säga att jag har saknat det!

Igår hämtade Elin hem sin kanin. En viltgrå manteltecknad dvärgvädur vid namn Selma. Hon är 7 veckor och det finns bara ett ord som passar: bedårande. Pälsen måste helt enkelt vara det lenaste materialet som finns och så hennes baktassar som är så underbart klunsiga och täckta av tjock, snövit päls. Bedårande! Marsvinen har fortfarande 1:a platsen för mig, men det går inte att inte tycka om den här nya familjemedlemmen. När hon sitter hopkrupen, som hon gör på bilden, så är hon inte längre än 15-20 cm och hon väger inte ens 1 kg. Bedårande!   

Jag har läst den senaste boken av Karin Alfredsson, "Pojken i hiss 54" och jag blev besviken för den var inte alls lika bra som de tidigare. Titeln är usel och slutet konstigt. Jag läste lite fakta längst bak och där skriver KA att hon blev engagerad i nå't projekt vilket gjorde att hon inte skrev på i vanlig takt och jag tycker nog att boken ger ett okoncentrat intryck. 

Kajsa har stukat vänster bakben igen som hon gjorde i maj. Dumma Kajsa! Hon stöder inte alls på benet, men det är inte varmt eller svullet som det var förra gången. Vi har kvar Metacam från det tillfället och valde att inte ringa veterinären utan ge henne den föreskrivna dosen i några dagar först.

Halv-fridens.    

Det tog tid att somna och jag har varit vaken sedan 6 och uppe sedan 8. Kroppen har definitivt sovit färdigt! Jag ringde till tandläkaren för att stilla mina fundringar om käken. Om den hårda knölen känns oförändrad i mitten av nästa vecka, så ska jag ringa igen för att kolla upp det hela. Jag kan i alla fall sluta med Corsodylen. Man ska inte skölja med den längre än nödvändigt eftersom den kan slå ut de naturliga bakteriefloran. Den ger en väldigt äcklig eftersmak, som av metall. Det var synd att jag inte passade på att boka tid för en ny undersökning eftersom jag har haft tandvärk i princip hela dagen, men nu i den övre vänstra delen. Det ilar inte utan molar bara. Det kan bero på att jag har tuggat snett bara för att undvika hålet efter den borttagna tanden. Det kan bero på att jag förmodligen håller på att bli förkyld, kill i halsen antyder det. Immunförsvaret är väl på minus nu efter stress och antibiotikakur.....

Vid halv 11 kom jag iväg på en väldigt långsam och tung promenad. Jag har varit ur trafik en endast 1 vecka och är fullständigt nollad vad gäller kondition och styrka!

Min lillasyster ringde och berättade att Syster 3 fick en stroke i söndax och ligger på Södersjukhuset. Det var en lindrig stroke i lill-hjärnan och hon kommer att bli återställd och hon ska visst börja med rehabilitering redan nästa vecka. Hon sluddrar lätt när hon pratar, men mår hyfsat i övrigt. När det kommer till den här sortens situationer, så är jag inte mycket att ha. Mångåriga dåliga relationer med alla syskon där jag är den gemensamma dysfunktionella nämnaren (deras relationer sinsemellan är friska) och mångårig medicinering med biverkningar som t.ex känslomässig avtrubbning gör att jag förhåller mig kallsinnig när jag får den här sortens besked rörande mina syskon. Jag har för länge sedan bestämt mig för att jag inte satsa på de relationerna. Det tar för mycket av mina fisiga krafter. Jag har inte dåligt samvete heller som skulle kunna få mig att vilja bli en bättre människa, ett bättre syskon. Vi har blodsband, men mer gemensamt än så har vi inte. De tillhör inte den sortens människor vars sällskap jag uppskattar och när jag inte är intresserad av dem medan de är friska, så ökar knappast intresset när de blir sjuka. Jag har alltid haft svårt för sjukdom och sjukhus för det fick så mycket uppmärksamhet när jag växte upp. Fysisk sjukdom, vill säga för det övriga talade man inte om.

En skit-dag.

O-fridens.