Jag har skrivit ett brev till FK (men ännu inte skickat det) där jag framför mina åsikter om deras snedvridna sätt att tänka och att tolka regler. En dryg A4-sida och det är finputsningen kvar. Jag har försökt hålla mig saklig och faktamässig även om jag kommer att ta med hot om självmord eftersom det är så jag känner. Nu har jag kommit på en annan sak som jag ska ta med: återhämtning. När man lider av (dystymisk) depression som jag och är känslig för de flesta former av stress, så behövs det inte mycket för att man ska trilla av må-bra-pinnen. Jag har trillat av den pinnen för länge sedan, någon gång tidigt i år, men har en stege uppställd mot den i hopp om att kunna ta mig hela vägen tillbaka igen. Det är den återhämtningen som blir längre och längre för varje gång som jag knuffas ned. Eftersom jag inte har fått tillräckligt med tid för återhämtning mellan varje gång jag har knuffats ned, så kommer det att tå dj-t lång tid för mig att komma tillbaka. Om jag får spekulera lite. FK kommer att fatta beslut den 7 september och så vida de fattar ett beslut som jag inte behöver överklaga, så kommer det att ta mig ungefär 6 månader att återhämta mig från all stress och ovisshet vilket innebär att jag kan räkna med att få må bra i början av nästa år. Förutsatt att inget annat skit inträffar.

O-fridens.

.......för att se "Alice i Underlandet", så vi hyrde den och "Shutter Island" (dålig!) och "Paranormal activity" (har inte sett den än). "Alice..." var härlig! Mycket bättre än jag trodde att den skulle vara och Johnny Depp......jaaaa......han var lika Johnny Depp-ig som vanligt. Jag lade märke till hans springstil som påminde väldigt mycket om kapten Jack Sparrows och då slog det mig att det inte är Hattmakaren som springer så och det är inte Jack Sparrow som springer så utan det är Johnny Depp som springer så! Med stora steg och rak rygg och armarna feminint viftande.   

Fridens.   

Jag blev riktigt besviken när det visade sig komma ännu en värmebölja. Nu vill jag ha svalare och hög och klar luft; jag är så trött på det här klibbet! Idag har vi +28  -  galet varmt! Elin och jag åkte in till Stockholm en kortis i ett försök att pigga upp oss, men jag vet inte om det lyckades. Värmen hade den fördelen att det inte var så mycket folk trots att det var lördag och Taco-baren var tom. På väg hem, den sista biten upp från stationen, så fick både Elin och jag nästan värme-panik; täckta av en svett-hinna och luften var helt stillastående.

Pär som är ett mindre data-géni (i alla fall jämfört med mig som helt rudis bortsett från det mest grundläggande) har lyckats lösa mitt sparande-problem när det gäller bloggen. Med hjälp av hans Pyton-programmering, så kan jag snart spara allt som jag har skrivit under 3 års tid inklusive kommentarer och bilder. Det känns inte bra att allt som jag har skrivit riskerar att försvinna ut i cyber-rymden utan att lämna en endaste liten bokstav efter sig, men lösningen är under utveckling och när han vet att det fungerar som det ska, så kan han erbjuda den tjänsten till intresserade via sin hemsida som finns bland mina länkar ("Min gubbes egen sida"). Margus var listig nog att skriva ut sina inlägg redan från början, men det blir en massa papper. Om jag hade vetat hur mycket bloggandet skulle komma att ge mig, så hade jag kanske oxå gjort det! Heja, Pär!    

Jag kommer inte att läsa färdigt "Hundraåringen....". Jag är inte säker på varför den inte höll hela vägen. Kanske är det tonen och jargongen, som är himla trevlig jämfört med mycket annat som jag läser, som inte riktigt räcker för en så pass gedigen historia. Det jag gillade bäst med boken var likheterna med "Forrest Gump": en vanlig människa som bara råkar hamna i situationer som sedan visar sig bli historiska. I stället ska jag läsa "Oscar Waos korta förunderliga liv" som har stått i hyllan i några månader. Idag köpte jag 2 böcker till mig och 2 till Elin hos Pocket Shop och fick det stora nöjet att bära hem en kasse med nya, olästa böcker! "Toffs bok" av Kalle Dixelius och "Den sista konkubinen" av Lesley Downer.    

Fridens.

Sent igår kväll, vid 22, satt jag i köket vid datorn när ångesten grep tag i mig. Den uttryckte sig i form av rastlöshet och kraftig irritation. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag tog faktiskt inte fler droppar. Att sätta sig i soffhörnet och läsa "Hundraåringen" var inget alternativ; jag behövde något att försjunka i, men som ändå inte krävde koncentration. Jag hade ett data-spel som jag hade fastnat i och trots små-besvär av tummarna, så startade jag det i alla fall och det lyckades. Jag försjönk i det, ångesten lättade och jag blev sittande till klockan 2 och jag tog mig vidare i spelet.

Det var pest & pina att vakna och jag hade drömt så himla konstigt. När jag fått i mig youghurt och mediciner, så klädde jag på mig och gick en sväng. Värmen är tillbaka och det var +25 när jag kom iväg strax efter 11 med en kyld vattenflaska i ryggan. Det var på gränsen till för varmt, men mitt tempo var inte högt. Det kändes bra att göra något fysiskt. Medan Elin och jag åt lunch, så kände jag att jag började må bättre. En dusch gjorde inte saken sämre och för att mota ångest-Olle i grind, så tog jag fler Theralen-droppar än igår.

Det är inge' kul att va' jag nu......    

O-fridens.

Jag skulle vilja sova fram till 12 varje dag och sedan vara vaken till klockan 16 för att sedan sova igen till 12 nästa dag. I nuläget vill jag sova bort mitt liv! 4 timmar vaken tid räcker för att hinna dricka te, se någon serie eller sitta och läsa, men mer behöver jag inte. Mer vill jag inte ha! Om det är någon som behöver 20 timmar extra, så ta mina.    

Jag är så fullständigt, sataniskt slut!

Jag är leds!

Jag är uttråkad!     

Jag går bara och väntar och väntar och väntar.......på att Husläkaren ska komma tillbaka från semestern......på att få en tid hos psyk i Södertälje......på att få ett slutligt besked från FK.......på att jag ska må bättre.......på att jag ska få mer ork....... Inombords skriker jag.    

O-fridens.

Jag har skrivit om mina föräldrars usla genpool tidigare. I den genpoolen finns bl.a artros/reumtism. Mamma hade, mot slutet, helt förstörda tumleder till följd av artros och jag undrar om inte även mina tumleder är på väg ditåt. De senaste dagarna har jag haft ont i bägge tumlederna, men mest i den högra. Det hjälper med Zon-salva och att vila från dator-musen och pennor. Kanske målar jag fan på väggen. Det är i alla fall inget jag kan förhindra utan bara lindra. Suck.

Fridens.

Den här handen skulle ha kunnat vara min mammas. Ser ni tumleden? Den är helt insjunken; försvunnen. Bilden tog jag från Google.

Klickbar.

DN har en kort artikel om nät-dejting som, trots att den var intetsägande, drog den igång min hjärna tack vare egna erfarenheter. Människan får tydligen ångest till följd av det stora utbudet av partners. Människan klarar tydligen inte av lita på att hon har valt rätt utan fortsätter att leta. Suck. Det är synd om människan. (ironi!) Vad kom först? Hönan eller ägget? Vad började allt med? Att människan ville ha fler partners att välja mellan eller lärde sig människan att vilja ha fler partners att välja mellan när utbudet ökade? Det är inte helt oviktigt anser jag.

Är det inte så att det är skamligt att vara nöjd med det man har? Att man är lat eller rädd om man inte hela tiden strävar efter förändring.

När jag träffade Pär genom SSKF 1990, så fanns inte internet. Det är inte mer än 20 år sedan, men vår tids dator var knappt uppfunnen och  jag såg en annons i en tidning av papper som jag klippte ur och fyllde i och skickade in för att få mer information och den första kontakten togs via telefon (obs! ej mobil). På den tiden när det inte fanns så många förmedlingar att välja på, så fick jag intrycket av att den som sökte hjälp med att hitta en partner på det här sättet var betydligt seriösare än dem ute i krogsvängen. I förmedlingen var det ett överskott av herrar vilket gjorde att det blev för många träffar för mig, men jag fick ingen ångest utan jag tog en paus och började sedan om igen. Det klickade högljutt på Pärs och min första träff den 3 augusti 1990 och jag har sedan dess inte tvivlat över att jag valde rätt. Jag har inte känt något behov av att se om gräset är grönare någon annan stans; mitt gräs är bra precis som det är även om det är brunt, på gränsen till svart, ibland.

Jag tror att människan har tappat tron till sin egen instinkt, sin egen magkänsla. Man måste våga lita på sina val för om man inte kan det, så blir jagandet evigt och stressigt. Vad är det man är ute efter i ett förhållande egentligen? Varför letar man hela tiden efter någon som är perfekt när man själv knappast är perfekt? Man måste fråga sig vad som är rimligt att kräva av en eventuell partner. Ständig romantik och veckosluts-resor utomlands. Bubbelbad med champagne när helst man har lust. En partner med gott om pengar som h*n gärna spenderar på dig. Bara glass och ballonger och ingen varadag. Om man letar efter det, så är det kört från start. Om man däremot letar efter någon som man tycker om att vara med, att prata med, som tycker om en trots de mindre trevliga sidorna, som delar flera intressen med en, men framför allt värderingar. Om man letar efter det och vågar lita på instinkten och magkänslan när Det Känns Rätt, ja, då ökar chanserna avsevärt!

Jag har 2 regler som jag lever efter och de är  "Behandla andra som du själv vill bli behandlad" (kan aldrig bli fel!)  och  "Livet blir så krångligt som du gör det" för det finns mycket i livet man kan påverka och man har alltid, alltid ett val.

Fridens.   

........om det är på begäran som Bloggplatsen nu har gjort det möjligt att ha en sk. frågeruta? Är det alla dessa töntar i Rampljuset som hela tiden tjatar om att man ska ställa frågor till dem i deras frågestunder som har önskat detta? Vill jag fråga en bloggare om något, så gör jag det via kommentarerna. Trams!

Fridens.