Robyn med "Keep this fire burnin'".

Hon är bra och hon är underbart jordnära.

Fridens.

Igår funderade jag på att skriva ett inlägg där jag summerade sommaren och jag tänkte bara skriva ett ord: usel. Åskvädersmässigt sett. Riktigt usel. Sent igår eftermiddag öste regnet ned och vad hör jag om inte åskmuller! En smäll. En timme senare kommer en smäll till. Mer än så blev det inte. Summeringen "usel" kvarstår. Ynkligt. Patetiskt. Sorgligt. Sugigt.

Idag är det bara +8 grader nu på morgonen. Härligt! Om 2 timmar ska jag, än en gång, promenera till vårdcentralen för en träff med Husläkaren och se vad hon kan säga om min hosta.

Fridens.

Bland dagens post låg en liten röd ask från "Nallebudet" innehållande en lurvig, beige nalle med mörkröd scarf som höll i en långskaftad ros och ett tyghjärta. Det var Pär som hade skickat den till mig med anledning av vår 17-åriga bröllopsdag på lördag. Med den enkla handlingen tog han ett STORT kliv upp på plussidan.  MIN gubbe som i detta nu närmar sig Öland. Elin står i duschen efter en lååååång skoldag. Jag ska snart sätta in "Chicky Bits" i ugnen. Eftersom Pär inte är hemma och styr upp matlagningen, så äter Elin och jag vad vi vill.

Fridens.

PS. För ett par veckor sedan beställde jag en Nallebuds-nalle till mig själv eftersom jag mådde så himla dåligt. Det innebär att den nallen nu får sällskap! Jag VET att jag är fånig.

Uppstigning vid kvart i 9 när Elin troppade iväg till skolan.

Städning av köksgolvet och byte av marsvinens handdukar, men det är Pär som städar buren idag.

En tvättmaskin startades med en massa svarta strumpor och underkläder.

Många mediciner sköljdes ned med hjälp av apelsinjuice.

Dataspelande.

Rentvättade strumpor och underkläder flyttades upp i torktumlaren och marsvinens handdukar tvättades.

Horisontalläge intogs i soffan i syfte att sova, vila, vilket jag gjorde i 3 timmar!

Youghurt med cornflakes + en kanna te utgjorde min lunch idag.

Funderingar kring Cymbaltas biverkningar varav en är att man tappar matlusten.....

Elin borde komma hem snart.

En ledig dag, så till vida att jag varken lagar mat (Pär) eller diskar (Elin).

I morgon åker Pär till Öland igen för att tillbringa helgen där; höstmarknad och viltbuffé.

Det är lugnt precis som rubriken förtäljer.

Fridens.

Min hjärtegris, Ellen även kallad Sudden.

......DN som startsida på internet och jag brukar alltid skumma igenom rubrikerna. Ni som följer min blog vet att jag brukar reagera på enstaka artiklar, så ock idag. Ingemar Gens är jämställdhetsexpert och skriver om att mammorna hindrar papporna från att få vara just pappor. Jag håller med! Jag tror inte riktigt på att papporna inte vill eller kan vara föräldrarlediga från sina arbeten eftersom jag tror mer på att mammorna inte gärna släpper på kontrollen. Förutom amningen, så behöver barnet sin pappa i lika hög grad som det behöver sin mamma.

När mamman går tillbaka till sitt arbete för att lämna pappan hemma med avkomman, så MÅSTE hon lära sig att lita på att han är precis lika kapabel att ta hand om barnet, men att han förmodligen inte gör på precis samma sätt som hon gör. Det är inte liktydigt med att han gör det sämre. Släpp efter på kontrollbehovet! Varför skaffar man barn med en man som man inte litar på?

Amning kommer upp på tapeten med jämna mellanrum och det är fortfarande skamligt att inte vilja amma sitt barn oavsett anledning. Under den första månaden av barnets liv, så är amningen viktig med anledning av antikroppar och andra nyttigheter, men efter den tiden är amning inget måste. Jag ammade min dotter en dryg månad. Det fungerade inte. Hon blev inte mätt. Jag vantrivdes med att vara så bunden till henne och blev stressad och när jag blev stressad, så blev hon det. När vi gick över till ersättning, så lade sig lugnet över hela familjen. Jag fick tid för mig själv. Pär fick möjlighet att komma nära Elin. Elin fick äta i lugn och ro och hon blev mätt. Jag är inte en sämre mamma för att jag inte ammade henne tills hon skulle börja på dagis. Jag mådde bättre av att inte amma och när jag mådde bättre, så blev jag en bättre mamma för att inte tala om att Pär fick möjligheten att vara med ända från början. Han har fått vara pappa och jag vet att han håller med. Eftersom jag mådde dåligt en stor del av Elins små-barnstid, så var Pär tvungen att vara hemma, men det har inte varit till nackdel för någon av oss.

SLÄPP IN PAPPORNA! Det vinner alla på!

Fridens.

Jag har 5 syskon varav ett är av hankön. Jag kallar honom min okäre bror. Han är 14 år äldre än jag och vi har inget annat än DNA gemensamt. Jag hade en pappa, men han dog på självaste julafton 1999. Jag hade en mamma oxå, men hon dog för 12 år sedan och det är ju det MOTSATTA könet som betonas i det här inlägget. Min pappa och min okäre bror har påverkat mitt självförtroende som tjej mer än vad som har varit bra för mig. Mitt självförtroende som tjej/kvinna i förhållande till det motsatta könet.

Pappa var en frånvarande pappa med middagen på bordet när han kom hem från arbetet vid 17-tiden fem dagar i veckan. På helgerna pysslade han med allt möjligt från båtbygge och fiske till älgjakt. Han satt aldrig hemma och hängde om man säger så, men när han tog plats i sin fåtölj på kvällarna, så dröjde det inte länge innan han "måste vila ögonen". Vissa helger åkte hela familjen ut till stugan i Poikkijärvi och det var ganska kul medan jag var liten; ängar, skog och vattendrag, men så snart jag var gammal nog att välja, så slutade jag att följa med. Om vi gjorde något tillsammans som familj, så var det stugan eller enstaka påtvingade besök hos släktingar.

När jag och min lillasyster var små (det skiljer 10 år eller mer mellan oss två och de äldre syskonen), så hängde vi ihop som ler och långhalm. I en viss ålder leker flickor och pojkar med varandra på ett relativt könlöst sätt både i och utanför skolan. Ju äldre jag blev desto mer sällsynt blev det att jag höll ihop med killarna och när jag kom upp i tonåren, så blev ALLT som hade med killar att göra plågsamt eftersom jag var så fruktansvärt blyg. Pappa hade aldrig lärt mig att killar faktiskt tycker om tjejers sällskap utan speciella krav. Pappa och min okäre bror gav mig intrycket av att jag alltid måste ha något intelligent att säga för att en kille skulle vilja prata med mig. Hur lätt är det att kombinera blyghet med intelligenta uttalanden?

När min okäre bror hälsade på hemma, så satt vi sällan och bara småpratade. Eftersom jag inte kände mig avslappnad i hans sällskap, så blev konversationen därefter vilket innebar att han fick dra allting ur mig och det liknade mer ett förhör än ett samtal. Det värsta var att när jag svarade på hans frågor om vad jag och mina jämnåriga tjejkompisar gjorde eller pratade om, så förlöjligade han alltihop. "Är det det ni pratar om - 'Tracks-listan'???" Hur många tjejer i tonåren diskuterar allvarligare ämnen?

Min okäre bror var min konstante litteratur-kritiker i den mån att han alltid hade åsikter om vad jag läste kontra vad jag BORDE läsa. Jag minns ett tillfälle när jag satt i mitt rum och läste en av böckerna om Svarta Hingsten och han klev på och tog boken jag läste för att byta den mot en han tyckte att jag skulle läsa. Förmodligen i syfte att få min hjärna och mitt tänkande att vakna. Jag minns inte vilken bok han satte i händerna på mig eftersom den kränkande handlingen överskuggar allt annat. Det här hände för ungefär 30 år sedan, men det är först på senare år som jag kan sitta och läsa offentligt utan att försöka dölja boktiteln utaifall att den inte är seriös nog.

Min pappa sa varken bu eller bä om vad jag läste eller inte läste, vilka filmer eller TV-program jag såg eller inte såg. Han hade vaga åsikter om 70-talets korta jackmode som han inte tyckte passade ihop med vintrarna i Kiruna, men i övrigt tyckte han mest att hans 2 yngsta barn kostade pengar och blev bortskämda. Min lillasyster hade ett helt annat självförtroende och blev inte påverkad på samma sätt; hon har alltid kunnat vara kompis med killar och hon fick ju pojkvän lååååångt före mig. Jag förstår faktiskt inte varför det blev så.

En del tjejer blir promiskuösa till följd av känslomässigt frånvarande fäder. Varför blev inte jag det? Jag var så satans osäker på mig själv och så förlamande blyg att allt låste sig. Promiskuitet går väl inte ihop med den sortens blyghet. Jag var heller inte tillräckligt aggressiv för att våga söka bekräftelse den vägen. Inget ont som inte har något gott med sig för vem vet vad promiskuitet hade kunnat leda till..... Jag klarade inte av att prata med killar. Jag klarade inte av att umgås med killar mer än om det var flera tjejer och killar tillsammans. Jag klarade inte av att köpa något i en affär om kassören var manlig än mindre be om hjälp. Jag var heller inte utagerande utan samlade all ensamhet, längtan och rädsla inombords. Det var nog inte så konstigt att depressionen slog ut i full blom i de sena tonåren.

När jag var 25 år, så var jag hjärtinnerligt trött på mig själv och mitt sällskap och jag insåg att ingen annan skulle kunna ändra på dåvarande situation utom jag själv. Eftersom ett uteliv eller föreningsliv inte var några alternativ för att komma i kontakt med det manliga könet, så tog jag hjälp av kontaktförmedlingar. Innan Pär kom in i bilden, så träffade jag x antal män som jag fick möjlighet att öva på med mer eller mindre lyckade resultat. Pär hade med sig ett facit och där fanns svaret att det INTE var mig det var fel på (inte enbart i alla fall) utan att jag hade sökt mig till fel typ av killar som egentligen var för ytliga för mig. Med Pär har jag kunnat prata obehindrat från första början. Jag upptäckte att män faktiskt tycker om kvinnligt sällskap utan att det handlar om utseende eller intelligenta uttalanden. Jag upptäckte att män faktiskt tycker om att både svamla och att diskutera. Jag upptäckte att män inte alltid läser Riktiga Böcker. Nu har jag barkat iväg åt motsatt håll, så till vida att jag allt oftare föredrar manligt sällskap fram rent kvinnligt (en blandning är förstås bäst).

Efter knappt tre år tillsammans, så föddes vår dotter och alla som är föräldrar vet att man antingen vill göra tvärtemot ens egna föräldrar eller så har man föräldrar som har gjort allt rätt. Jag hade fullt klart för mig hur jag INTE skulle bli som mamma och jag tycker nog att jag har lyckats. Min mamma var överbeskyddande, pessimistisk, rädd, gnällde men tog inte tag i saker, vågade inte stå för sina åsikter och pratade aldrig om hur hon mådde. Pappa var, som sagt, frånvarande och snål. Både Pär och jag har alltid varit närvarande. Tack vare att jag inte ammade Elin mer än en månad, så fick Pär tidigt möjlighet att vara med henne. Vi har alltid pratat med varandra alla 3 om både svammel och allvar. Jag uppmuntrar Elin till att prova på olika saker. Hon har aldrig haft problem med vare sig kompisar eller killar (annat än att de flesta killar i hennes ålder är puckade). Vi uppmärksammade att hon mådde dåligt och såg till att hon fick hjälp. Jag har gjort mitt bästa, så här långt, men framför allt har hon en bra och nära kontakt med sin pappa som är närvarande och inte snål med vare sig känslor eller pengar. Jag är trygg i vissheten om att Elin har fått en stabilare grund att stå på än vad jag hade och vad mer kan jag önska för hennes del?

Fridens.

Med andledning av helgens kyrkoval, så skrev Sanna om kyrkans vara eller icke vara. Jag kunde inte hålla mig från att kommentera eftersom ämnet religion drar igång en massa argument och frågeställningar hos mig. Jag är allt annat än likgiltig!

Som det är nu, så blir man medlem av Svenska kyrkan i och med att man döps. I dagsläget döps majoriteten, av de nyfödda, i kyrkan eftersom föräldrarna är medlemmar. Hur många ställer sig frågan om VARFÖR de vill döpa sitt barn i kyrkan?

Jag var inte särskilt gammal när jag började tvivla på och ifrågasätta Guds existens och ju äldre jag blev desto mer övertygad blev jag om att det inte finns någon Gud. Jag var nyinflyttad till Stockholmstrakten när jag en dag promenerade genom Gamla Stan och mötte en av alla dessa reklamutdelare. Det här var innan jag började tacka nej till alla lösa lappar och det visade sig vara tur för lappen visade sig vara en liten folder om hur man gör för att gå ur Svenska kyrkan. Jag behöll foldern, läste den, fyllde i talongen och skickade in den och gick därmed ur Svenska kyrkan. Det här var för 22 år sedan och jag har inte ångrat mig. Jag vill inte vara medlem, inte ens passiv, av något jag inte tror på. Kyrkoskatten är inte stor, men även det är en principsak.

Eftersom jag inte är medlem medan Pär är det, så skulle vi ha kunnat ha en kyrklig vigsel, men det kändes inte rätt för någon av oss, så vi vigdes i Stockholms stadshus för 17 år sedan. Jag kommer inte att få en kyrklig begravning, men det känns inte som någon förlust. Elin är inte döpt, men om hon vill, så kan hon bli det som vuxen. Hon är heller inte konfirmerad och det valet gjorde hon själv.

När det var dax för kyrkovalet, så fick jag naturligtvis inget röstkort medan Pär fick det och även Elin (?!). Pär fnyser åt det hela och slänger det direkt. Om man är medlem i Svenska kyrkan, så ska man väl engagera sig så pass att man röstar? Om man fnyser åt kyrkovalet, varför är man då medlem?

En av anledningarna till att jag är ateist är att det knappast kan finnas en Gud när världen ser ut som den gör. Ett klassiskt argument, jag vet. Det påstås att Gud gav människan hennes fria vilja och att det är människans eget fel att världen ser ut som den gör och DET håller jag med om; vi lever i den värld vi förtjänar. Om Gud gav människan hennes fria vilja och den fria viljan inte får påverkas, vad är det då meningen att Gud ska göra? Tanken på att det finns en Gud som bestämmer vilka prövningar jag skall utsättas för är befängd!

Det finns troende som tycker synd om oss ateister eftersom våra liv är så tomma och meningslösa. Hur överlever man utan tro? Inga problem, svarar jag. Jag är inte religiös, men jag ser mig själv som allt mer andlig. Jag försöker att stärka tron på mig själv och min inre styrka. Jag har en viss tro på karma; det jag ger får jag tillbaka. Jag tror på energier eftersom allt levande är energi och eftersom energi är oförstörbart (det övergår endast i en annan form), så tror jag även på andar/spöken. Jag tror även att feng shui (energiflöden) påverkar vår miljö och möblerar med det i åtanke.

Fridens.

........så skulle jag heta Edwina Pinchback!

Ett namn helt i min smak. Aj lajk it!

Det var Viktoria som hade hittat en web-sida där man kan skriva in sitt riktiga namn och få en Hogwarts-variant. Ibland tycker jag att så'nt är riktigt kuligt och idag är en så'n dag.

Fridens.