När jag hade ätit lunch och sett ytterligare 2 underbara avsnitt av "Nikolaj och Julie" (samma stämning som i 'Kalla fötter'), så hade klockan precis passerat 15. Nästan hela dagen hade gått pga att jag sov ett par timmar på förmiddagen vilket jag har gjort varje dag sedan jag blev ensam och jag kände att jag måste ut! Jag hade en tvångsartad tur till Konsum på schemat, men jag kände att det inte skulle räcka utan jag ville gå en längre, men inte LÅNG promenad. Jag bytte snabbt om till träningskläder - innan jag ångrade mig - och packade ned vattenflaskan inlindad i en handduk i min lilla rygga. En blick genom fönstret talade om att det var molnigt, men jag tog på solglasögonen i alla fall. På med MBT-skorna. "Hej då, alla små!". Stängde köksdörren och sedan iväg. När jag kommit iväg en bit, så såg jag att molnen var fler, större och mörkare än jag hade uppfattat med min snabba blick. "Regn?" Skrutt samma! Blir jag blöt, så blir jag. Det är inte hela världen. Efter ett tag gick solen i moln helt och det blev mörkt. Överdrivet mörkt pga solglasögonen och jag upptäckte att jag gick fortare än vad jag egentligen orkade eftersom jag kände mig stressad av de mörka molnen. Pling! Snilleblixt! Jag bytte till mina vanliga glasögon som låg i ett fodral i ryggan och genast blev allt ljusare och lugnare. Pinsamt egentligen, men det var ingen som insåg hur fånig jag kände mig. Jag höll farten uppe även utan glasögon och det blev en promenad på 50 minuter vilket jag anser vara en kortare runda. Jag hade orkat mer. Eftersom det var nödvändigt att besöka Konsum, så avslutade jag rundan där och när jag är 50 meter ifrån, så släpper de mörka molnen ifrån sig stora, tunga, plaskiga droppar. Det är tajming, det! När jag kom ut hade det slutat regna igen. Det är ÄNNU mer tajming, det!

Idag kom ÄNTLIGEN skivorna som jag beställde för en vecka sedan! De har hållts som gisslan utan någon vettig anledning och trots det, så fick jag inte alla (Cock Robin är restnoterad). Nu gäller det bara att "suga in dem" i datorn, så att jag kan föra över enstaka låtar till MP3:n. Det är Pär som brukar göra det, men Pär är i Grövelsjön. Han har ingen möjlighet att maila en instruktion. Alternativet är att ringa hans mobil medan jag sitter på den onödigt varma och instängda övervåningen vid Stora Datorn och så får han guida mig. Ikväll kanske. Pär och Elin har det bra uppe i fjällen och gör olika långa dagsturer. I år valde de att hoppa över tältningen och då blev det genast betydligt färre prylar som skulle med.

Nu har jag slutat svettas efter promenaden, så nu ska jag hänga ut kläderna på vädring och hoppa in i duschen.

Fridens.

Signaturmelodin till den danska suveräna serien "Nikolaj och Julie".

Fridens.

Jag försöker gå över till LKHF-kost.

På mina villkor.

Jag upptäcker att jag kan gå ned i vikt och ändå unna mig t.ex choklad.

Det behövs inte mycket för att unnandet ska gå över i dagligen.

Tjong! Pang!

Viktminskningen har ändrats till viktökning.

Igen.

Fy fan.

Jag är så hjärtinnerligt TRÖTT på mig själv!!!

Idag avskyr jag mig själv.

Jag är trött.

Det kliar i halsen.

Jag har huvudvärk.

Stämningen från nattens dröm, där okända människor plågade mina älskade marsvin, hänger kvar som ett grått moln.

Te-dax.

Kanske sova lite till.

En långpromenad.

Kanske.

O-fridens.

Hur gammal var du fredagen den 13 oktober 1972? Jag var 7 år, 7 månader och 3 dagar. Den dagen kraschade ett flygplan från Uruguay bland bergen i Anderna. Jag har inget som helst minne av denna händelse. Jag var för ung. När filmen "Alive" hade biopremiär 1993 och några år senare när jag såg den på dåtidens "Filmnet", så var det första gången som jag hörde talas om det. Jag blev starkt berörd av filmen - den var hemsk och jag hade väldigt svårt att sova den natten. Sedan dess har jag sett den några gånger och har den på DVD. Förra söndagen sände SVT 2 en dokumentär om denna händelse där ett par av de överlevande för första gången berättade om allt. Korta, dramatiserade scener. Enstaka autentiska foton. Jag kände igen allt från filmen. Dokumentären var på spanska, men producerad i frankrike (?) och inte en enda gång nämndes filmatiseringen. Jag undrar varför? Dokumentären var mycket bra! 2 timmar utan dramatiska effekter, men jag hade inga problem att föreställa mig hur det var att vara strandsatt (filmen hade titeln 'Stranded') bland snöiga ointagliga berg och via radion höra att sökningen hade avbrutits...... Sedan 2001 åker 2 av de överlevande runt och håller föreläsningar om sina erfarenheter, men det tog dem 30 år innan det var möjligt. Det tog 30 år för dem att bearbeta det. Mina tårar trillade. IGEN. I kväll ska jag se den amerikanska filmatiseringen en gång till (Elin: jag kan se denen gång till med dig när du har kommit hem igen.) och bli än mer tacksam över hur bra jag har det.

Fridens.

Vår internet-uppkoppling kommer och går. Felet ligger hos vårt eget nätverk. Jag får gå upp till övervåningen, in i data-hörnet och starta om och starta om och starta om..... Lite irriterande. Oregelbundet bloggande. Suck. Även "Bloggagratis" har driftstörningar. Dubbel-suck.

Fridens.

Efter att ha varit hemma i en och en halv vecka, så har Pär och Elin åkt igen. Det känns som om de bara var på besök hos mig! Jag fick ett sms för en halv timme sedan om att de har kommit fram till Grövelsjön och det känns bra. Pär hann ge marsvinen frukost vilket gjorde att jag kunde ligga kvar i sängen till fram emot 10. Jag har småpulat här hemma, men annars......inget speciellt.

Efter Titanic-utställningen, så bestämde jag att jag skulle se filmen igen å det snaraste och idag gjorde jag det. Jag hoppade fram ungefär 25 minuter för att komma direkt till själva handlingen. Trots att jag visste vad som skulle hända, så var det som att se filmen för första gången tack vare att jag hade utställningen i minnet; inredningen på Titanic - till och med lamporna, kaptenens utseende, de enorma maskinerna, korridoren på första klass, vilstolarna på soldäck och klockan vid den magnifika trappan. Tårarna rann på mig. Igen.

"The unsinkable Molly Brown" är en av karaktärerna i filmen. Hon har funnits i verkligheten och omnämns på utställningen. Det finns även en film/musikal om henne med den svenska titeln "Colorados vilda dotter" som jag har sett på TCM med Debbie Reynolds i huvudrollen. Inget vidare som film, men en av scenerna i filmen beskrivs av Molly Brown i Titanic-filmen. Molly Brown gifte sig med en man som blev otroligt rik på gruvdrift och vid ett tillfälle hade hon gömt en del av deras kontanter i kaminen. Den kvällen kommer hennes man hem, berusad, och tänder eld i kaminen och pengarna går, bokstavligen, upp i rök. Jag tycker att det är en härlig känsla när små-fakta och berättelser visar sig hänga ihop på ett slumpartat vis!

Fridens.