Idag har jag städat. Det tog ca 3 timmar, men det var för att jag fick rumpan ur vagnen och hängde upp tavlorna från Italien när jag ändå var på hugget. Det blev fint! Jag minns faktiskt inte när vi städade senast, men det verkade som om det var flera månader sedan! Urk! Skräpigt, småkladdigt och dammigt. Elin städade hos grisarna.

Vi står inför en ny skolvecka. Vår gemensamma strategi är morot och piska. För varje hel skolvecka får Elin en mindre belöning till helgen (igår blev det Pizza Hut). Den enda giltiga frånvaron är brutna ben, skyhög feber eller kaskadkräkningar. Om hon fixar detta fram till skolavslutningen, så kommer Pär och jag att bjuda henne på en heldag på Grönan inklusive åkband och mat. Det är morötterna det! Piskan är i form av avstängt internet och om det barkar iväg åt skogen helt, så ryker månadspengen (Mattias är inte längre med i bilden). Jag skrev aldrig hur måndagens samtal med den vikarierande kuratorn gick och det beror på att det var varken bu eller bä. Hon var ganska bra att prata med (bättre än den som Elin och jag träffade). Det var då vi enades om morot och piska även om kuratorn var tveksam i början. Hon var väldigt angelägen om att det inte blir så att Elin "endast genomlider" skolan med moroten som mål. Eftersom jag känner Elin, så kunde jag berätta att de perioder som skolan har flutit på, så har hon, på sätt och vis, mått bättre eftersom hon har varit stolt över att faktiskt klara av det och hon är inte den sortens elev som hukar längst bak i klassrummet och bara genomlider lektionerna utan hon deltar i undervisningen. När kuratorn frågade Elin om det här stämde och fick ett jakande svar, så var hon med på belöningssystemet. Det är för Elin, som det är för ALLA, en tröskel som man ska ta sig upp på, hitta balansen och komma över för att sedan kunna fortsätta TROTS de garanterade bakslagen.

Våra fyrbenta gullegrisar hade det hyfsat på pensionatet. De bodde ute i garaget i två rymliga burar staplade på varandra. Det bodde några kaniner där samtidigt. Den nedre buren fick automatiskt tak, men den övre buren hade bara en filt över sig och inga som helst krypin. När vi hämtade dem, så sa värdinnan för pensionatet att damerna i nedre buren var hur gosiga och trevliga som helst medan damerna i den övre var mest rädda. Tror jag det! När vi kom fram till buren, så klättrade de upp på varandra i ena hörnet för att söka skydd. Det var bara en vecka, men de är vana vid mycket uppmärksamhet och vid att kunna sträcka ut i långa  språng och det tycker vi allihop har märkts på dem sedan vi kom hem. På morgnarna hinner jag knappt ta bort dörren på den nedre buren innan Lotta hänger över kanten och ska ut fort som 17. De är sällskapssjuka! När jag har suttit ett tag här i köket och lämnar rummet, så hörs högljudda "ooouiii!" från dem och ofta, ofta är två eller flera framme vid mattkanten och liksom väntar tills jag är tillbaka. OBS! Det här har inte enbart samband med om det är matdax eller inte. Pär säger att de är mycket mer högljudda när det är dax för frukost och drar igång när de hör hans väckarklocka!

Medan jag städade lyssnade jag på "Box 21" av Roslund & Hellström. Den är ganska bra, men den är så knökfull av elände och misär att jag inte vet om jag orkar lyssna på hela. :-P

Knäet känns INTE bra - det känns tjockt som en boll och det gör ont att ha det kraftigt böjt. Jag ska köra på 3 Tradil om dagen ett tag igen. I morgon ska jag i alla fall till SATS och i morgon ska jag väga mig......

Fridens!