Jag fortsätter att läsa i "Kroppspanik" och inser att jag har dragit på mig en ätstörning. Nej, det handlar inte om vare sig anorexi eller bulimi utan en störning i den bemärkelsen att jag inte har ett avslappnat förhållande till mat eller till att äta. Jag har haft det här i ca 10 år nu. Samma år som min svärfar fyllde 70 provade jag Viktväktarna för första gången (då vägde jag 95 kg) och det var starten och i år fyllde han 80, så 10 års nojande om vad jag ska äta och inte äta. Om jag förenklar å det grövsta, så är det nojandet som har fått mig att gå upp de kilon jag förlorade plus många till (nu väger jag 103 kg) eftersom det är jävligt stressande att noja kring mat och ätande och stress kan leda till viktökning. Att noja kring något som hör till vardagen, som är omöjligt att kringgå så vida jag inte trillar av pinn, kan inte vara annat än stressande. Jag skyller inte på någon, jag bara konstaterar.

När jag behöver prata med någon pratar jag med min man och det går att prata om allt med honom. Vi är båda intresserade av kost och träning. Ibland går åsikterna isär och det kan jag hantera, men det är när hans blick blir tom och jag inte når fram trots att jag försöker förklara tills jag blir blå i nyllet och nästan står upp och skriker som jag känner frustration och hopplöshet. Vid middagen idag ville jag praat om hur stort intryck "Kroppspanik" har gjort på mig och då kom frustrationen och hopplöshetskänslan. Antingen är han helt ointresserad eller så förklarar jag dåligt tills jag kom på att han aldrig har haft problem med vikten. Han har alltid varit smal eller normalviktig, så hur ska han kunna förstå hur dömd och föraktad jag känner mig så fort jag är ute bland folk? Han har ingen anledning att tänka på hur alla är smala och glada i tv-serier och filmer, böcker och tidningar. Han vet inte hur det känns att behöva köpa kläderna från avdelningen med stora storlekar som oftast är placerad i ett mörkt hörn av butiken. Han har förmodligen inte upplevt hur läkaren ser skeptisk ut när hen får höra att jag faktiskt tycker väldigt mycket om att träna. Visst håller jag med när han säger att det handlar mycket om ens egen attityd, men det finns gränser även där.

När han var på Öland nu i somras samtidigt som svägerskan med familj och även svärföräldrarna kände han sig trängd när mattjatet blev för intensivt och motstridigt. Han fick pikar för att han har blivit lite rund om magen samtidigt som det tjatades om att "äta tills all mat var slut" för att vid fikat bli ifrågasatt när han tackade nej till fikabrödet. Till slut sa han ifrån och de fick en tankeställare. Han har bestämt sig för att inte äta bullar eller godis och då gör han inte det och han kan inte förstå att det inte är lika enkelt för alla andra. Jag frågade honom varför han hade bestämt sig för det, men han kunde inte ge mig ett tillfredsställande svar. För mig är det en oerhört stor skillnad när jag bestämmer mig för att inte dricka Coca Cola pga. att det inte är nyttigt med så mycket socker trots att jag tycker att det är gott än om jag bestämmer mig därför att jag helt enkelt inte är sugen, inte tycker att det är gott. "Vad har sug med nånting att göra?" undrar han. Skillnaden ligger i att jag nekar mig själv något respektive att jag inte vill ha det. Psykologiskt sett är skillnaden milsvid. Det kan inte han förstå och det har oxå att göra med att han aldrig har befunnit sig i ett läge där han behövt debattera med sitt samvete. Det här ska jag påminna mig själv om för att slippa den frustration som kommer när jag inte kan göra mig förstådd.