Äntligen är mina tjockhåriga dagar förbi! Rosie jobbade på bra och det tog nästan 1,5 timme innan jag tyckte att det var tillräckligt kort. Hon är min hjälte! Jag kan se min hårbotten och det innebär att luften kommer åt den och får möjlighet att andas. Det fläktar skönt i nacken och det betyder att det är snaggat. 

Äntligen är vädret behagligt och fullt möjligt att leva och andas med! När jag gick till tåget vid 7 i morse hade jag jeansskjortan över en t-shirt och det var svalt och skönt, runt 15 grader. Resten av dagen har temperaturen legat runt 19-20 grader och visserligen har vi fortfarande öppna fönster, men de är inte längre uppfläkta och balkongdörren är bara på glänt. När jag satt i soffan i eftermiddags och tittade ut på eftermiddagsljuset, så hände det som gör mig lika fascinerad varje år: skillnaden i ljuset som skvallrar om att september och hösten närmar sig. Skillnaden är så liten, men jag märker den. 

Jag har Nasonex på recept och den är numera receptfri och visserligen är 119 kr ganska många pengar, men senaste gången jag hämtade ut Nasonex fick jag ett billigare alternativ, Mommox och förmodligen innehåller den samma verksamma ämnen, men spryflaskan är helt värdelös. Jag har förmodligen överdoserat pga. att den har så sjukt dåligt tryck och det bara kommer små fisiga duschar i stället för ordentliga doser. "Varför finner jag mig i det här?" frågade jag mig själv när jag kan få tag i originalet som jag vet alltid har fungerat. Sagt och gjort. Nu har jag originalet och kan dosera som det är tänkt. 

Den här fasaden finns på Linnégatan på vägen till Rosie.

De har en egen skyddsängel!