De ringde från psykmottagningen där doktor EK och även LG huserar och frågade om jag kunde komma till träffen med EK en halv timme tidigare än den avtalade tiden för hon hade ett möte efteråt, men ville inte att jag skulle gå miste om någon tid. Det gick bra. En mental omställning där jag måste räkna ut vilket tåg jag skulle ta i stället, när jag skulle behöva gå hemifrån och så skulle jag ju hinna äta innan. Om jag hade mått dåligt, så hade den här sortens ändring varit skitjobbig, men nu blev det bara lite gnissel när kugghjulen fick dra igång så tidigt på dagen. Däremot hade jag svårt att äta trots att jag var hungrig och det berodde helt och hållet på att jag visste att jag måste gå hemifrån ett visst klockslag och jag kunde inte slappna av. Jag undviker eftermiddagstider av den här anledningen, jag vill ha det avklarat helst före lunch, så att jag kan ta det lugnt resten av da'n, men doktor EK är en sjukt upptagen doktor och är snudd på omöjlig att boka om, så jag kommer när hon kallar även om det är eftermiddag.

Jag undrar alltid vad jag ska prata med EK om med tanke på att vi träffas med flera månader emellan, men hon tar sig tid, hon ställer frågor och lyssnar och plötsligt har det gått nästan en timme. Det kan ju bero på just det att vi alltid får täcka just flera månader på endast en timme. Vi konstaterade att jag mår bättre än vad jag gjorde senaste gången för 4 månader sedan. Ökningen av Sertralindosen har haft effekt och de Tunga Tankarna är inte så frekventa även om de hovrar i bakgrunden som Det Slutliga Alternativet när jag faktiskt inte orkar kämpa mer.

Mitt ständiga dåliga samvete som får mig att kompromissa med mig själv. EK tyckte att jag skulle tänka mer på mig själv i stället, ta större hänsyn till mig själv, så att kompromissandet inte tar över på bekostnad av min hälsa, mitt mående. Framför allt ska jag sluta ha dåligt samvete!

Hur stor del av min dåliga förmåga att visa känslor har med långvarig medicinering att göra?

Vi bestämde att jag ska börja trappa ned på Stilnoct. Lite i taget, 1 natt i veckan utan och sedan 2 nätter utan eller varannan natt utan. Stilnoct är beroendeframkallande och EK oroar sig för hur det blir när effekten av den enda tablett jag tar nu avtar. Den dagen den sorgen, tänker jag eftersom jag egentligen inte vill sluta när det behövs endast en liten störning i min sömn för att jag ska må tjyvens som jag gör idag efter att ha vaknat 1 gång i timmen hela natten och även sovit på soffan. Jag ska fundera mer på saken.

Hos LG pratade vi om att "sätta sig över" saker, att inte tänka så mycket, att ändra sättet att tänka och att det är väldigt relativt som det mesta här i livet. Pär och jag har haft den här diskussionen så ofta att det känns som att dunka huv'et i väggen. Så'nt som jag upplever som ointagliga murar upplever han som möjligen trösklar och tvärtom. Han märker inte alla de gånger som jag faktiskt sätter mig över ångest, jobbiga tankar och ren motvilja, men jag kan ju omöjligt mäjla honom vid varje enskilt tillfälle i syfte om att han ska uppmuntra mig. Han märker när det låser sig och framför allt när det påverkar honom t.ex om vi har planerat något som jag, när det väl gäller, inte orkar med. (Det är vid dessa tillfällen som jag INTE ska få dåligt samvete enligt EK. Att jag själv blir besviken är en sak, men jag ska INTE ha dåligt samvete!) Att "sätta sig över" saker är något som Pär och jag får arbeta med var och en för sig plus att försöka bli bättre på inte bli så jäkla sura på varandra de gånger det inte blir som vi tänkt oss.

 

Gröngöling

20 september 2013 14:36

Det verkar som om du har en klok doktor. Detta att inte ha dåligt samvete är ju viktigt, lättare sagt än gjort. Jag försöker lansera idén att man (båda) kan bli arg på själva sjukdomen, att det är så jobbigt, och inte på den som har sjukdomen. Men jag vet inte om jag lyckas med det, inte jag själv heller alltid. Jättebra att du får stöd i att inte kompromissa med din hälsa, det blir ju ändå inte bra för någon, bättre att du mår bra! Det håller jag tummarna för!
Sen att medicinen kan göra att det är svårare att visa känslor... ja, kanske. Det spelar säkert in. Hur var du innan du började medicinera? Jag har annars märkt på mig själv, och har hört av andra, att jag kan verka ganska kärv. Det tror jag är en del av mig, och det beror nog på min uppväxtmiljö och att föräldrarna var kärva och inte kärleksfulla i första hand. Har man sedan ett jobbigt liv med mycket ångest så håller man väl gärna en lugn fasad utåt och är glad att man inte slår och sparkar omkring sig jämt. Det får kanske vara bra så. Bara en tanke som jag fick, angående svårigheter att visa känslor.
Kram och heja dig och din hälsa!

http://grongoling.bloggplatsen.se

Ewa

20 september 2013 21:02

Jag vill gärna tro att jag hade mer kontakt med mina känslor, men jag minns inte. Jag får också höra att jag upplevs som kärv och det har nog kommit på senare år i takt med att jag blivit mer osocial.

Jag vet att jag är tjatig när jag hela tiden vill jämföra sjukdomen med cancer, men blir de anhöriga till en cancersjuk irriterade när man inte blir frisk? Vi får ju hela tiden höra att vi ska rycka upp oss eller "sätta oss över" det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...