I lördags hos veterinären precis innan vi skulle gå, så kikade tillbaka in på Elsa. Hon låg på sidan med ryggen mot mig på den söta handduken medan ljuset fortfarande brann. Hon såg så liten och övergiven ut. Jag intalade mig att hon i alla fall inte hade ont längre och det är det jag fortfarande gör: jag intalar mig att jag gjorde det rätta, men jag saknar henne och jag ångrar att jag tog den där sista titten för den bilden har etsat sig fast i mina tankar! Jag är ledsen. Jag sörjer. Jag mår skit!

O-fridens.    

Vissa saker lär jag mig tydligen aldrig trots att jag har levt i 47 år, till exempel att inte klösa bort stearin med naglarna för då händer det alltid att en vass bit skär in under nageln och det gör alltid lika ont. Suck.

Fridens.   

Elsa var inlindad i 3 handdukar och jag höll henne i famnen hela vägen till veterinären.

Vi blev direkt visade till ett undersökningsrum.

Jag uppskattade att vi slapp sitta och vänta i väntrummet trots att vi var tidiga.

Belysningen i rummet var dämpad.

På bordet låg en gullig, mjuk handduk och det stod även ett tänt ljus där.

Även en ask med Kleenex.......

Elsa såg sig omkring, men tydde sig till mig.

En sköterska kom in och gav Elsa en lugnande spruta.

Det gjorde litet ont och Elsa tydde sig, än en gång, till mig.

Hon blev snart lugn.

Riktigt lugn.

Helt avslappnad.

Jag strök henne hela tiden över ryggen och pratade om att hon snart skulle slippa ha ont.

Efter ungefär en kvart kom veterinären in och gav Elsa en överdos av narkosmedel.

Sedan lyssnade hon på Elsas hjärta.

Det hade stannat direkt.

Det tolkade jag som att hon, trots alla tecken på motsatsen faktiskt inte hade mycket ork kvar.

Pär och jag satt kvar hos henne en stund.

Vi valde att låta henne kremeras där på kliniken.

Nu är smärtan över, Elsa.

Metacam fungerar inte som väntat genom att lindra Elsas smärta, så att hon kan kissa ut urin-gruset. Att operera är ingen garanti för att det dyker inte upp igen, så vi väljer att låta henne somna in redan i morgon.

"Wait for you" med Nelly Furtado.

Humlans sjukdomshistoria: i höstas fick hon nossvamp som vi behandlade med Pevaryl salva och det verkade ha effekt. Sedan började hon tappa päls främst på magen och efter ett tag dök ett torrt, cirkelformat utslag upp där pälsen hade försvunnit - en annan form av svamp som vi behandlade med Pevaryl puder och det dröjde inte innan det försvann. Hon fortsatte att tappa päls upp längs sidorna och gick ned i vikt och såg ibland så ruggig och tufsig ut att vi började kalla henne Ruggugglan. I början av januari var vi på det meningslösa veterinärbesöket hos Animalen som bara resulterade i att vi beslöt att inte göra någonting eftersom hon faktiskt mådde prima i övrigt. Idag fick hon följa med till Djurkliniken Roslagstull eftersom Elsa oxå skulle dit. Den cysta som Animalen misstänkte, men inte kunde bekräfta blev idag bekräftad; den är inte stor och Humlis mår inte dåligt av den så länge den inte blir större och börjar inkräkta på andra organ. Jag har alltid tolkat ordet cysta som lika med tumör dvs. definitiv operation, men så är inte fallet. Det är inget ovanligt att pälsen växer tillbaka för att sedan lossna igen och återigen växa tillbaka. "Det är möjligt att ha utmärkt hälsa även om man ser lite knäpp ut" som veterinären GA uttryckte sig med glimten i ögat. Jag passade på att fråga om en av Humlans tår som har varit väldigt svullen. GA sa att den har stukats och sedan stelnat i själva leden, men det är inget farligt.

Hur gick det för Elsa då? Hon har ingen urinsten, men väl urin-grus (om man kan kalla det så). Marsvin brukar vara duktiga på att krysta ut det av sig själva även om det gör ont, så det kan rätta till sig själv. Hon fick - gud ske lov! - ingen antibiotika, men väl smärtstillande och antiimflammatoriskt, Metacam. När vi kommit hem igen vid 11, så gav jag henne den första dosen, men hon fortsatte att pipa av smärta, så för ett tag sedan ringde jag till kliniken och frågade om det verkligen var som det skulle och fick svaret att Metacam inte fungerar som våra egna smärtstillande medel utan byggs upp till ett skydd för att sedan lindra. 

Humlan och Elsa hade tid hos GA redan halv 9 vilket innebar att jag fick stiga upp klockan 6 för att gå hemifrån klockan 7. Åka kommunalt i rusningstid med en marsvinsbur.........  Jag hade inte sett fram emot det eller rättare sagt så hade jag rena, rama ångesten inför hela projektet mycket pga jag var övertygad om att jag skulle få avliva båda grisarna eftersom Pär och jag hade enats om att det inte var ekonomiskt möjligt att operera. Jag hade sovit minimalt. Jag tog faktiskt en Oxascand med de övriga medicinerna för att ta mig igenom det. Nu gick ju allt över förväntan: det var inte lika mycket folk i rörelse som jag hade befarat, buren var inte fullt så besvärlig att kånka på, vädret var inte lika surt som igår och det hemsnickrade regnskyddet fungerade mest som skydd mot de kalla vindarna och även om det blev en omväg från t-banan till själva kliniken (som det så ofta blir när jag ska någonstans för första gången), så kom jag fram i god tid utan att stressa det minsta. Grisarna tyckte att promenaden till och från pendeltåget var helt ok och likaså själva tågresan. Däremot gillade de inte t-banan och absolut inte Valhallavägen. Samma preferenser som jag! Trafiken på Valhallavägen är aldrig rolig, men just en vardagsmorgon är det även mycket tung trafik. Jag försökte att skydda grisarna genom att gå nära husväggen och genom att bära buren innerst. Det var sååååå skönt att komma hem till Rönninge igen och slippa alla lastbilar, tvåbeningar och i stället lyssna på fåglarna.

För den som är intresserad av vad det kostar att ta ett marsvin till en Stockholmsveterinär, så listar jag dagens poster:

* undersökning/grundavgift:  620 kr  (dvs 1240 för 2 djur)

* röntgen (smådjur):  900 kr

* receptavgift för Elsa:  100 kr

* Metacam till Elsa:  120, 50 kr

För er som får huvudvärk av att räkna utan miniräknare (jag själv t.ex), så blev slutsumman 2360,50 kr. Det är mycket pengar och vi har inte längre försäkring, men jag tyckte att jag fick valuta för dem då GA verkligen visste vad hon höll på med, hon var trevlig och svarade på frågor, hon verkade gilla marsvin och hade mitt sinne för humor. Jag kommer att vända mig till Djurkliniken Roslagstull i fortsättningen!

Fridens.    

Vad är nu detta?!

Detta är en trassportbur för marsvin inuti en svart sopsäck och det som sticker ut till vänster är gallergrinden.

Så här ser det ut framifrån:

Lite spån ovanpå en handduk och sedan fler handdukar för värmens skull. Med hjälp av en sax, en häftapparat och en hobby-skalpell, så fixade jag detta uuuuuuurtjusiga regnskydd på ca 10 minuter. Häpp! Idag är det 4 plusgrader, blåsigt och regnigt och ifall det är samma surväder i morgon, så behöver Elsa och Humlan allt mys och skydd som kan uppbringas då vi, med SL:s hjälp, ska ta oss till veterinären. Mot äventyret!

Halv-fridens.    

PS. Jag fick prata med en väldigt trevlig sköterska när jag ringde till veterinären klockan 7 i morse och jag blev försäkrad att få träffa en kunnig människa som har bokat en tid för Elsa direkt följt av en tid för Humlis. Det känns lite bättre.

"Se nu till att hålla er vid liv tills jag kommer hem igen!" sa Pär till marsvinen innan han åkte till Öland. Det var tydligen att utmana ödet för Elsa har blivit dålig. Förmodligen urinsten. Hon hade lite ont tidigare, men under påsken har det blivit värre, så pass att det är blod i urinen. Vi hoppades att det skulle gå över av sig självt, men icke...... Animalen är inte längre något alternativ även om de hade haft öppet under påsken utan det blir att åka hela vägen till Vasastan och Djurkliniken Roslagstull. De har inte heller öppet under påsken, men jag ringde telefonsvararen för att få allmän information och fick då telefonnumret till Regiondjursjukhuset i Bagarmossen som har öppet dygnet runt året runt för akutfall. Jag ringde dit och när jag förklarat ärendet för sköterskan som svarade, så sa hon att hon skulle fråga en veterinär "eftersom vi egentligen inte behandlar så små djur". "Eftersom vi egentligen inte behandlar så små djur." Jag var nära att lägga på då, men väntade tills hon var tillbaka i luren, men svaret var inte upplyftande. Visserligen tyckte hon att vi skulle komma dit med Elsa och de kunde röntga för att bekräfta eventuell urinsten, men "eftersom de egentligen inte behandlar så små djur", så kunde hon inte lova något. Jag svarade nej tack och förklarade att jag har dåliga erfarenheter av veterinärer som egentligen inte kan något om marsvin. Skit oxå! Till saken hör att Pär, som precis har kommit hem från Öland, kommer att åka till Tyskland på arbetsresa på tisdag och inte kommer hem förrän sent på torsdag kväll, så jag får stoppa in Elsa och faktiskt även Humlan (hon är allmänt ruggig och går ned i vikt) i transportburen och ta mig till Vasastan  med hjälp av SL. Jag försöker trösta mig med att det finns betydligt värre och jobbigare situationer att befinna sig i, men jag har likafullt ångest. Oxascand-nivå. Dessutom sov jag uselt i natt trots Oxascand och Imovane. Det är en skitdag!

O-fridens.