Den första natten borta, vare sig det handlar om hotell eller inte, sover jag sällan bra. Den här första natten sov jag dåligt pga att Elin, som jag upplevde det, inte gjorde annat än knuffade på mig för att få mig att sluta snarka. Hon sov inte så bra hon heller med andra ord... När jag sover dåligt en natt, så kommer sällan tröttheten direkt dagen efter utan den andra dagen och det verkar stämma för Elin oxå vilket innebar att ingen av oss var speciellt trötta när tisdagen kom. Vi hade satt vår mobiler på väckning klockan 9 och frukosten på rummet var beställd till 10 -10.30 Elin och jag är ofta på samma våglängd och i det här fallet föredrar vi att sova lite längre, äta frukost i lugn och ro (ingen av oss tycker egentligen om frukost) för att sedan sätta igång med eventuella aktiviteter och äventyr. När resten av Vårat Gäng är med, så blir ofta upp i ottan, frukost och sedan kör vi så det ryker till 16-snåret och så får man hoppas att man orkar hålla sig vaken till middagen vid 19-tiden. Helt fel metod!    Så vi fick vår jätte-frukost som vi åt i lugn och ro. Elin höll koll på entrén till Liseberg utifall att någon skulle slippa in före oss. De skulle öppna klockan 13. Medan vi väntade klådde jag henne i några partier alfapet, men motståndet var bättre än när vi spelade på tåget. På måndagen köpte jag kortspelet Uno och när vi tröttnade på bokstäverna, så gav vi oss på det; oskulder bägge två. Det låg 2 lekar i asken vilket jag tyckte var konstigt. Jag öppnade den ena och blandade och blandade och blandade. Elin pluggade regler och sedan satte vi igång. Det gick inte bra. Det var urdåligt blandat och jag hade fått endast gula och blå kort och inga specialkort. Samma sak för Elin. Skumt.    När vi hade grunnat ett tag, så kom vi på att den andra kortleken förmodligen innehöll de röda och gröna korten samt specialkorten. Vi skrattade så vi grät! Sedan började vi om. Vi vann några gånger var innan det var dax att dra oss ned mot Liseberg. Det var mycket folk där vid det laget och de hade börjat samlas redan klockan 12. Vi klädde på oss, tog med så lite prylar som möjligt och Elin skötte hissen ned..... Det var en kort promenad tvärs över gatan - fett najs! Vi tog plats i klungan och stod och stod och stod. Framför mig stod en mormor med en liten pojk i liggvagn. Han var så go'! Nappen i munnen, Barbapapa-filt över sig och armar och ben som gick lite som de ville. Han var väl runt 2-3 månader. Till slut kunde jag inte låta bli att fråga mormodern och hon bekräftade att det var en liten pojk och att han hade blivit 2 månader dagen innan. Hon sa oxå att det började bli lunchdax, men att maten dvs mamman stod längre fram i kön. Åh, vad trött han var! Ögonlocken åkte upp och ned och precis när han höll på att somna, så kom han på att det egentligen var matdax och det kan man ju inte sova bort! Lille skrutten.... När det gällde köandet, så hände inte mycket och till slut fick vi förklaringen att kassan längst till höger, den som var närmast oss, inte längre kunde ta emot kortbetalningar. Suckar och muttranden från de köande, men bra för oss. Jag hade kontanter och efter det lossnade proppen och vi kom till slut in på Liseberg.  

Liseberg ligger hästlängder före Gröna Lund i allt, precis allt: det är större, det är mycket mer grönska, det finns avskilda platser att sitta och vila på, attraktionerna är bättre, stämningen är gladare, det finns mer mat att välja på, prylshopen är myyyyyyycket roligare och så gör färgtemat med grönt och rosa mig på gott humör! När jag kommer in på Gröna Lund (jag undviker att åka dit), så börjar jag alltid räkna timmarna till jag får gå därifrån igen. När jag kommer in på Liseberg, så funderar jag mest på vad jag ska åka först! Sedan berg-och-dal-banan Balder byggdes har vi alltid börjat med den och jag säger bara att det är den absolut skönaste banan jag någonsin har åkt och jag har åkt en hel del olika!!

Balder har flera gånger röstasts fram som världens bästa berg-och-dal-bana i trä av sk. experter och jag håller med. Vilket sug! Vilket drag! Vilket flyt! Bara mjuka backar och kurvor och inga som helst ryck eller knyck som ger mig ont i nacken och huvudet. Det slog mig att Balders säten inte har högre ryggstöd än till skuldrorna medan metall-banorna har ryggstöd som sträcker sig upp över huvudet. Balders "spännen" är tvärs över benen medan de övriga dras ned över axlarna och är ett klart tecken på att Balder är skönare att åka och bättre för rygg och nacke. När vi åkte ner för den första backen, så vrålade hela tåget rakt ut och, jösses, vilken endorfinkick det var!!!! Balder i Mitt Hjärta!   

Det är är världens bästa berg-och-dal-bana i trä, Balder. Backen längst till höger är den första, tokbranta backen.

Vår familj har varit några gånger på Liseberg sedan Elin var ungefär 5 år och hela tiden har allas favorit varit Jukebox (på Grönan heter den Bläckfisken). Den är oxå otroligt mjuk och skön att åka och ger ett skönt pirr i magen. De färgglada bilarna gör sitt till liksom musiken som är 50-talsrock med Elvis, Little Gerhard, Bill Haley med flera. Det är ösigt och skrattigt och bara härligt! Däremot fick Elin och jag en chock när vi upptäckte att vi hade varit på Liseberg i hela 4 timmar innan vi ställde oss i kön till Jukebox. Jukebox i Mitt Hjärta.   

Jukebox. 

Förra året, när Elin och hennes klass var på Liseberg, så var årets nyhet HangHai. När Elin försökte beskriva den för mig, så fick jag ingen större lust att prova på den, men när jag fick se den med egna ögon, så ändrades inställningen. Efter att ha åkt den 2 gånger, så har nu Jukebox knuffats ned på en tredje plats. En enorm båge med ett lika enormt hjul som glider fram och tillbaka med det snurrar; långsamt i början och sedan snabbare, men bara tillräckligt för att ge ett sug och ett pirr och en känsla av att flyga. Dessutom sitter man otroligt bra i de där sätena (vänd utåt); ett suveränt stöd för ryggen. HangHai i Mitt Hjärta.   

HangHai, 2009 års nyhet som jag hoppas har kommit för att stanna.  

Vi åkte även Kanonen (skräp), Flumeride (en aning blött, men alltid lika skön), Pariserhjulet (vi stannade på toppen och fick utsikt i lyxklass), Slänggungorna (där vi satt tillsammans i en soffa) och sist av allt åkte vi Sagoslottet som egentligen är för småttingar, men Elin ville så gärna åka den. En lugn avslutning på åkandet. Sist av allt tog jag på mig spenderbyxorna och så gick vi till Lisebergsshopen. En Lisebergsskör fleecefilt med Lisbergsgröna kaninhuvuden, en lika grön diskborste med lika rosa kaninhuvuden och chockrosa borststrån att pigga upp köket med och en liten snöglob med ett Lisebergsgröns kaninhuvud i, glatt leende (jag samlar lite lätt på snöglober). Klockan var närmare 20 när vi stapplade tvärs över gatan tillbaka till hotellet. Varsin dusch och sedan packade vi inför hemresan nästa dag. Efter det blev vi sittande framför TV:n och jag såg "Morden i Midsomer" för allra första gången och tycker nog inte att den är så mycket att gapa om. Elin somnade före mig och slapp störas av mina snarkningar.

Fridens.

.......när Björn Granath läste "Kalla kårar" i radion sena sommarkvällar? Det gör jag! Jag minns att jag låg i min säng med radion nära för att inte störa någon annan. Rullgardinen var neddragen och gjorde sitt bästa för att utestänga midnattsolens ljus. Det var halvskumt i rummet när Björn Granaths karaktäristiska röst ljöd ur radions högtalare och bara det gav mig rysningar av skräckblandad förtjusning.   

Björn Granath

Innan Elin och jag åkte till Göteborg, så beställde Pär och jag en del från Ginza. Bl.a 5 ljudböcker à två berättelser ur "Kalla kårar" för 10 kr styck. De hade levererats medan jag var borta och jag ser fram emot att lyssna på dem! Om jag lyssnar på de i sängen innan jag somnar, så kanske jag lyckas framkalla den där kusliga sommarkvällsstämningen..... Moooahahahahaaaa!

Fridens. 

Vi har länge varit registrerade hos Nix för att slippa försäljare, insamlingar och marknadsundersökningar. Någon enstaka fuling har, trots registreringen, sluppit igenom, men i det stora hela så fungerar Nix. Det har vi märkt extra mycket den senaste tiden. Den sista mars skulle vi egentligen har registrerat vårt telefonnummer på nytt för att spärren inte skulle upphöra, men det blev inte gjort som en del saker har en tendens att inte bli gjorda. Det är 2,5 månad sedan. Under den senaste månaden har vi fått betydligt fler irriteranda samtal från skurkar som vill pracka på oss än det ena, än det andra eller som vill höra vad vi tycker om ditten och datten. Om garden är nere, så har man plötsligt gått med på att prenumerera på kalsonger. Idag fick jag ett samtal från Pcketklubben som visserligen säljer så'nt jag är intresserad av, men ändå....

"Jag heter Fredrik och ringer från Pocketklubben."

"Jaha...."

"Jag vill ställa några frågor om dina läsvanor."

"Jaha...."

"Hur ofta läser du böcker?"

"Så gott som dagligen."

"Härligt!" *försäljarentusiasm - isch!*

"Har du läst Blablabla av författaren Vadhonnuhette?"

"Nä."

"Då ska jag skicka den till dig som tack för att du har svarat på de här frågorna."

"Ok...."  *kanske förväntade han sig större glädje över denna oväntat lättförtjänta påprånglade gåva?*

Efter det kom det vanliga rabblandet om villkor och godkännande och prenumeration (igen!) och så vidare. Vad trött jag blir!

Så fort samtalet var avslutat och luren pålagd, så letade jag upp numret till Nix (020 -27 70 00) och registrerade vårt hemnummer på nytt. Jag måste ringa en gång till för att bekräfta spärrningen och har upp till 4 veckor på mig, men jag kommer att ringa igen i övermorgon (vilket är det tidigaste jag kan ringa) och spärra rumpan av alla telefonterrorister!!    

Fridens.

........faktiskt inte om matbilder i bloggar. Bilder där maten antingen ligger i en kastrull/stekpanna eller upplagd på tallrik. Jag blir äcklad. Mitt förhållande till mat blir allt mer komplicerat och mat blir allt mer ett nödvändigt ont. Jag äter för att överleva eller för att jag vet hur dåligt jag kan må om jag inte intar föda regelbundet. Det känns ibland som att välja mellan pest och kolera; att äta fast jag inte vill eller att må dåligt för att jag inte äter. Ibland drömmer jag om science-fiction-visionen där all mat finns i ett enda piller.

Fridens.

.......varför hotell och kaféer alltid har Liptons tepåsar? Varför inte Twinings? Twinings är mycket, mycket godare och innehåller mer än bara garvsyra till skillnad från Liptons. Isch!

* jag har äntligen fått riktigt te sedan vi kom hem i eftermiddags och har druckt 5 muggar med Twinings Earl Grey. Te som smakar som te ska smaka. *

Fridens.

Angående rubriken, så är det ingen överdrift och jag blir alltid lika positivt överraskad varje gång jag är där! Det är ett annat tempo där jämfört med Stockholm. Jag gillar Göteborg - gôrrrmycke'!

På tisdag morgon körde Pär Elin och mig till tåget som skulle avgå från Södertälje Syd. När han bokade biljetterna via nätet, så fixade han så att vi skulle få sitta bredvid varandra, men när vi väl var ombord, så hade Elin sin plats bakom mig. Som tur var, så var platsen bredvid min inte bokad, så hon satte sig där i stället. Jag klådde henne i ett parti Alfapet och en av e-brickorna försvann för att aldrig mera hittas.

Göteborgs centralsstation är den äldsta i Sverige som fortfarande används. Jag var säker på att Stockholms centralstation var äldre eftersom som Stockholm är äldre än Göteborg.

Vi kom fram till centralstationen i Göteborg vid kvart över 11, halade fram kartan och började leta oss fram till Hotel Gothia Towers. Solen strålade och det blev en svettig promenad på närmare 1 timme längs en trafikerad Ullevigata och Skånegata. Dessutom fick jag djävulusiska skavsår av de nya skorna; vänstra lilltån och hälen är ännu inte återställda. Jag hade köpt nylonstrumpor utan skaft som var fullständigt värdelösa eftersom resåren var för mesig och gjorde att strumpan hela tiden gled in under foten. Blä! När jag checkade in oss, så fick vi veta att vårt rum låg på 14:e våningen (av 22 med en bar på 23:e) och hade utsikt över Liseberg. Inte illa! Vi tog hissen som visade sig fungera genom att nyckelkortet stacks in i en springa och sedan tryckte man på våningsknappen. Jag fick inte det att fungera. Vi åkte upp och vi åkte ned medan jag försökte få hissen att stanna på våning 14. Till slut fick Elin ta över eftersom hon och klassen bodde på just det här hotellet förra året. Inga problem! (Efter det skötte hon alla hissturer....    ) Rummet låg längs ned i korridoren vilket utlovade ostördhet från förbispringande typer. Det var mörkt, svalt och tyst. Utsikten var.....en magkillare.

Vi bodde i det v:a tornet                 Precis så här såg sängdelen

med fönstervy åt höger.                   av vårt rum ut.

Vi fräschade upp oss och jag plåstrade om min fot och bytte sedan resolut till MBT-skorna innan vi gav oss ut i Göteborgsvimlet! Klockan var halv 13 och vi var hungriga. På Södra Vägen hittade vi Restaurang Frågetecknet och vi kikade på deras meny; pasta med jätteräkor verkade smaskens. Vi satte oss på uteserveringen som hade en fleecefilt hängande över varje stolsrygg ifall att det skulle bli sval; fleecefiltarna i olika pastellfärger gav ett gosigt intryck. Tyvärr, var maten inget vidare och det tog ett tag innan jag kom på varför. Pastan var kryddad med dragon och det har jag svårt för. Räkorna var sega.    Vi åt tills vi var hyfsat mätta, betalade och gick sedan mot Avenyen och vidare för att shoppa.    Mitt i alltihop, så tog vi en paus för att åka med sightseeing-båten Paddan. Det är något som jag har velat göra varje gång vi har varit i Göteborg, men av någon outgrundlig anledning, så har Pär lyckats sätta stopp för det. Jag sms:ade från båten och han svarade att han var avundsjuk. Otur! Det var en bra guide och jag älskar att åka båt, men inte racer-båt i 200 knyck utan mer kluck-kluckande zen-tempo. Som med Paddan! Göteborg har många broar. Låga broar. Riktigt låga broar. En kallas för Frisören för om man inte böjer sig fram ordentligt, så kan man komma ut på andra sidan med en ny frisyr.      Den lägsta bron kallas för Osthyveln och då var vi tvungna att huka nere i durken. Jag undrar hur hon som styrde gjorde för att inte styra snett? Det blev ju tvärmörkt! Vi passerade en del kyrkor och en av dessa kyrktuppar vann faktiskt en skönhetstävling för just kyrktuppar 1986. Det ni!

Vi hade inte kameran med, men det här skulle lika gärna kunna vara vår båt. Om jag inte misstar mig, så är det Lorensbergsteatern på Avenyen som syns uppe till höger.

Efter båtturen gick vi till Nordstan. Det är så STORT! Vi behövde fylla på energidepåerna och fikade på Cassels Kafé som var helt ok, men som skulle ha kunnat vara bättre om personalen inte var otrevlig och på gränsen till halvdöd. Tillbaka till butikerna! Jag köpte ett armbandsur på Ur & Penns ständiga rea; varje sommar har de 50% och jag brukar passa på att köpa en klocka då om det är det jag har behov av. Elin köpte lite kläder och på H&M - av alla ställen - hittade jag äntligen den massage-pryl som jag har letat efter att använda till min onda högra sida (för att öka på blodgenomströmningen och förhoppningsvis slippa kramperna och smärtan). En bebis-skär plastpryl för 10 kr. Elin bjussade på den.    Gallerix är en kul affär. Det är även en farlig affär och jag undviker den så vida jag inte har onödigt mycket pengar som bränner i plånisen. Eftersom vi var på en lyx-semester, så hade jag onödigt mycket pengar som brände i plånisen och jag drog med Elin dit. En grisskär magnet och en lika grisskär nyckelring med samma motiv av ett berg av chokladbitar där en liten kulting tronar och budskapet lyder: "Save the Earth, it's the only planet with chocolate." Kommentarer överflödiga.    Det bidde även en urfin spiralförsedd anteckningsbok med den här figuren på. Känner du igen den, Gröngöling? Han heter Boofle.

Klockan var ungefär 17 och vi kände att det räckte. Jag såg ingången till Hemköp och vi köpte med oss lite tugg- och drickbart för att sedan gå tillbaka till hotellet i oooo-vad-jag-har-ont-i-fötterna-tempo, men eftersom det inte var de gamla invanda miljöerna, så kändes inte promenaden alltför jobbig. Dessutom verkade vi ha värsta Gröna-Gubben-Dagen; så fort vi stannade till vid ett övervakat övergångsställe, så slog det om till grön gubbe. Varje gång! Det ni!

Tillbaka på rummet tog vi varsin dusch och sedan beställde jag - för första gången i mitt 46-åriga liv - rumsservice; smörgåsbricka med diverse pålägg och grönsaker. Vi satt vid fönstret och tittade mot Liserberg. Vi kunde se Balder och Pariserhjulet och Uppsvinget och Lisebergsbanan. Jag hängde en beställning om frukost på rummet på utsidan av dörren och sedan var det god natt, god natt.

Del 2 publiceras i morgon, fredag.

Fridens.

Jag kommer att åka fjärrtåg för första gången på 11 år, så det är knappt att jag kommer ihåg hur man gör. Jag sa till Elin att hon förmodligen vet mer än jag eftersom hon åkte till Göteborg på klassresa förra året. "Nä" svarade hon "jag hakade bara på de andra!" Resan blir spännande på ett oväntat sätt.....   

Jag tycker mycket bättre om att åka på kortare resor, som den här till Göteborg än att åka en vecka till Italien. Packandet är betyyyyydligt enklare, men miljöombytet gör att resan känns längre än den egentligen var. Nu känns det riktigt roligt att få åka bort! Jag är pirrig av resfeber, ovan resenär som jag är. Jag har bestämt vad jag ska ha med och vad jag ska ha på mig, så nu gäller det bara att samla ihop allt. Enligt SMHI kommer vädret att bli kanonbra och jag hoppas att det stämmer. Elin och jag vill ha så få prylar som möjligt att hålla reda på, så kameran får stanna hemma. Visserligen lyder uttrycket att en bild säger mer än tusen ord, men jag tycker om att skriva, så räkna med ett längre inlägg på torsdag!

Jag såg en riktigt bra skräckis idag, "The haunting in Connecticut" som baseras på verkliga händelser. (När Pär läser det här, så rullar han med ögonen och fnyser och tänker att det går att lura på mig mer än bara kalsonger,men jag väljer att tro på att det har hänt). Det som var så bra med den här filmen var att den var snyggt gjord och utan ett överdrivet exploderande slut med tjutande spöken och bullrande specialeffekter. Jag rekommenderar den!

Jag har inte så ont längre och om jag bara håller koll på hur jag sitter, så har det nog släppt till i morgon.

Fridens och åter på torsdag!    

Jag har nyss avslutat ett samtal med en försäljare av Prestige kalsonger. Ja, kalsonger. Han ville egentligen prata med Pär, men han arbetar ju. Den här försäljaren reagerade dock inte med att han skulle återkomma en annan gång utan började bearbeta mig. Erbjudandet gick ut på att Pär ska få prova 2 par kalsonger av märket Prestige för endast vad portot går på (49.50 kr). Sedan kan han bestämma sig om han vill fortsätta 'prenumerera' på dem eller inte. I stället för ett skriftligt avtal, så sa försäljaren, som hette Hakim, att han startade en inspelning som hade samma giltighet som ett skriftligt avtal. Här började jag bli misstänksam. Han bad om mitt personnummer, men det ville jag inte lämna ut. "Jag ska kolla med min chef om det är ok" sa Hakim och lade ifrån sig luren. I bakgrunden hördes mängder av pratande och skrattande människor. Hakim återvände och sa att det inte var några problem. Sedan bad han om min mail-adress, men den ville jag inte heller lämna ut. "Det är ok" svarade Hakim. Vi avslutade samtalet och jag hade en klump i magen. Direkt kom en massa skräck-scenarior med tema av Lurendrejeri upp. Vi kommer aldrig att bli av med det här företaget! De kommer att ruinera oss! Vi kommer att drunkna i kalsonger! Varför, varför svarade jag 'ja'??! Jag har inget annat försvar än att min mur mot telefon-försäljare var svagare än vanligt pga att jag inte har sovit många timmar i natt (ont i höger sida igen efter att ha suttit konstigt igår) och jag hade heller inte varit vaken mer än kanske en kvart när han ringde. Förlåt, Pär! Om det visar sig att kalsongerna är lika dåliga som den länkade bloggaren skriver, så lovar jag att ta hand om företaget, så att vi slipper dem!

Fridens.

PS. Usch, vad jag har ont.