Jag såg en inspelad dansk film som heter "Välsignelsen". Den handlade om Katrine som är nybliven mamma och som inte är riktigt beredd på vad det innebär..... Eller snarare hur det faktiskt kan vara när inte den rosenmönstrade kärleksfulla lyckobilden stämmer. Jag spelade in den med tvekan. Ämnet ligger alltför nära för att jag ska kunna ta lätt på det. Jag såg den ensam. Avsiktligt. Jag hade mina aningar om att det kunde bli jobbigt och det blev det. Minnena bara forsade över mig och jag hade en knut i magen av både gammal ångest och av sorg över vad jag gick miste om.

Det har gått drygt 17 år sedan jag var nybliven mamma och även om de första 3 åren var hemska, så ångrar jag inte ett ögonblick att Pär och jag skaffade barn. Elin är det finaste jag har och ingenting av det jobbiga och vidriga var hennes fel. Hon har vuxit upp till en sällsynt go' människa och jag vet att jag har klarat av min roll som mamma med MVG.

Det här inlägget är långt och det är självutlämnande, men jag kände, när jag såg filmen att jag måste få det ur mig. Om inte annat, så för att tala om att de mammor som i detta nu kanske upplever det jag gick igenom inte på några villkor är sämre mammor än de mammor som får den rosenskimrande starten. Det finns så fruktansvärt många tabun och måsten; det finns så himla mycket press på hur man bör reagera och må och vara och göra som nybliven mamma. Det krävs mycket mod för att våga erkänna att man mår dåligt och vill ha hjälp med något som anses som det mest naturliga och lyckobringande en kvinna kan gå igenom.

Kristi himmelfärdshelgen 1992 blev jag gravid. Det var inte planerat. Det var inte välkommet. Inte för mig. Jag blev livrädd. Jag var tveksam, såååå tveksam. Vid den här tiden gick jag i terapi och det var givet att jag tog upp min tvekan med terapeuten. Pär var med vid ett tillfälle och hur det nu egentligen gick till, så fick Pär tillsammans med terapeuten mig att tro på att det skulle gå bra. Det fanns egentligen ingen rimlig anledning till att vi inte skulle klara av det. Innan vi ens hade hunnit hem efter det samtalet, så hade jag ångrat mig och börjat tvivla igen, men det kunde jag inte tala om.

Graviditeten var urjobbig. Morgonillamående? HA! Dygnet-runt-illamående de första 4 månaderna och fortsatt då-och-då-illamående resten av tiden. Jag gick inte upp mer än 12 kg på de 9 månaderna. Elin blev försenad med 4 dagar vilket gjorde jag fick havandeskapsförgiftning och förlossningen fick sättas igång. Visserligen var hon 4 dagar försenad, men när det väl var dax, så fick hon bråttom och det tog bara 4 timmar. Torsdagen den 4 mars 1993 klockan 16.08 anlände Elin. Ett litet knyte på 2800 gram och 46 cm lång med mörkt, mörkt bruna ögon och mycket hår. Jag sövdes för att de skulle kunna ta ut moderkakan och det var väldigt svårt att väcka mig efteråt. (Min okäre bror trodde inte på mig när jag berättade att Elin hade Pärs bruna ögon. "Nyfödda har alltid blå ögon" sa han. Stick och brinn!)

Vi hade valt Huddinge sjukhus för att de hade sk. familje-BB, men pga att jag hade dropp till följd av den besvärliga moderkakan (om jag inte minns helt fel), så hamnade jag på en vanlig sal. Det var fullmåne den torsdagen och den som säger att fullmånen inte påverkar oss människor vet inte vad h*n talar om för den eftermiddagen var det kaos på Huddinge BB och det föddes, förutom Elin, 17 andra barn. Fullbelagt. Överbelagt. Jag + 2 mammor till delade en tvåmanssal. Det var rörigt och möjligheten till lugn & ro och hjälp var minimal och mot personalens inrådan åkte vi hem redan på lördagen.

Jag var trött. Jag hade ont. Jag var fruktansvärt rädd. Jag bad Pär om och om igen att vi skulle adoptera bort Elin för jag ville inte det här.

Amningen fungerade hyfsat, men Elin fick inte i sig tillräckligt och vad som var viktigare - tycker jag - var att jag avskydde att amma. Det handlade om mer än att det gjorde ont och kändes ovant. Jag avskydde att vara så behövd, att ha någon hängande fast vid mig som en blodigel utan att hon fick i sig tillräckligt. Elin behövde äta en gång i timmen dygnet runt och det finns ingen människa som orkar med det i längden, så efter en knapp månad gick vi över till Baby Semp. Lugnet infann sig när Elin blev ordentligt mätt och det bästa var att jag inte längre var bunden vid henne och att Pär fick möjlighet att vara nära henne.

Jag fortsatte att må dåligt och jag mådde sämre och sämre. Ångest. Flyktkänslor. En önskan om att Elin skulle försvinna. Självmordstankar. På BVC stod de handfallna. Förlossningsdepressioner kände de naturligtvis till, men så här djupa depressioner....nää. Det som gjorde att de inte fattade hur illa det var ställt var att Elin mådde prima; hon växte, ökade i vikt och utvecklades precis som hon skulle och så skulle det väl inte vara om jag, mamman, mådde dåligt? Det var rutinerna som höll mig igång och som fick mig att ta hand om Elin, men i slutet av april fick jag nog. Jag gjorde i ordning Elin, packade skötväskan med allt som hon skulle kunna tänkas behöva och gick ned till BVC. Jag lämnade vagnen med Elin sovande, ringde på en klocka för att uppmärksamma personalen och gick sedan ned till tåget.

Jag åkte hem till en kompis som var mamma-ledig och som inte heller mådde något vidare av ungefär samma orsaker. Hennes dotter var 1 år. Kompisens sambo hade inget till övers för mitt handlande och pratade inte ett ord med mig den enda eftermiddagen och kvällen som jag tillbringade där. Jag sov över den natten och nästa dag åkte jag in till Stockholm för att träffa Pär. Svärföräldrarna, eller om det var svägerskan, tog hand om Elin. Jag minns absolut ingenting av det mötet mer än att det slutade med att Pär körde mig till akuten på Huddinge sjukhus eftersom jag hotade med att ta livet av mig. Jag kände mig förrådd. Tvångsintagen på psyket.....

Vistelsen på Huddinge psykiatriska varade i ett par dygn, tror jag. Jag fick ingen egentlig hjälp utan det handlade mest om att förvara mig för att skydda mig mot mig själv. Plötsligt en morgon kom det in personal och meddelade mig att jag skulle flyttas till Karlberga sjukhus utanför Södertälje. Ingen som helst förvarning; ingen hade över huvud taget pratat med mig.

Jag minns inte så mycket av Karlberga-vistelsen heller mer än att jag inte samarbetade med läkarna eftersom jag tyckte att jag hade tvingats dit; jag deltog inte i någon satans gruppterapi utan satt ensam i mitt rum. Avdelningen var sluten, så man fick inte komma och gå som man ville. På kvällarna ringde jag hem. Jag vet inte hur Pär klarade av det här, men en del i det hela var en förstående chef. Efter en knapp vecka (?) kom Pär och Elin på besök. Vi träffades under överinseende av personal i ett litet besöksrum. När personalen såg att jag inte hade för avsikt att skada Elin, så lämnades vi ifred. Vi lade Elin i liggvagnen och promenerade runt i parken. Jag minns att våren hade exploderat och att allt hade blivit grönt och lummigt medan jag suttit inspärrad. Vi pratade och jag tyckte att Elin var gullig. Efter det åkte jag hem igen.

Jag mådde fortfarande inte bra, men det fungerade bättre. Flyktkänslorna försvann i alla fall. På hösten gick jag med i en mamma-grupp som träffades 2 förmiddagar i veckan för att få vuxet sällskap, bli serverade enkel lunch och få möjlighet att prata med de 2 kuratorer som höll i det hela. Det blev min livlina. Inte för att jag skaffade mig vänner för livet eller annat rosenskimrande utan för att det stärkte mina rutiner som var så oerhört viktiga för att det skulle fungera. Det var en ordentlig promenad tur och retur 2 gånger i veckan som jag ihärdigt genomförde. Jag har aldrig varit så smal som jag var då med mitt ihärdiga promenrrande, minimalt med sömn och matro. Dessutom var Elin väldigt tillfreds när vi kom hem efter de där träffarna och jag kunde lägga henne på golvet medan, så att hon fick joxa med sitt.

Elin var ett fruktansvärt vaket barn och sov aldrig, aldrig längre än 2 x 30 minuter på dagarna. Vi hade kunna ha henne som ett mänskligt tidur! "Passa på att sova när barnet sover". Fnys! Snacka om power-naps! I gengäld, så började hon sova hela nätter från det hon var 3 månader. Inget ont som inte har något gott med sig.

Har jag bearbetat allt detta? Eller är för att jag inte har det som det fortfarande gör så ont att tänka på det, att skriva om det? Jag fotade Elin väldigt mycket, i alla möjliga situationer; när hon satt och åt, när hon hade modevisning med sina olika mössor upp-pallad i soffhörnet med ett stort tandlöst leende, när hon är trött och trumpen, i badet osv osv. På de allra flesta bilder är hon go', glad och härligt baby-knubbig och jag vill bara gråta av sorg för att jag gick miste om hennes första år för att jag mådde så satans dåligt. En stor, stor sorg. Det var inte förrän Elin var runt 3 år som jag kunde känna att jag äntligen började tycka om henne. Tragiskt. Som tur är för Elin, så har hon haft en ständigt närvarande pappa, svägerskan med familj och sin farmor och farfar. Xecute skriver om detta i ett inlägg där jag håller med om allt och jag kommenterade med att det faktiskt är oerhört viktigt för barnet att ha ett kontaktnät som består av fler än mamma och pappa; fler personer som barnet kan känna trygghet med. Vad händer annars när, som i mitt fall, mamma inte orkar, inte längre fungerar? Mina svärföläldrar har ofta tackat oss för att de har fått ha Elin hos sig bl.a några veckor på Öland varje sommar utan Pär eller mig. Vi har tyckt att det har känts naturligt, men jag börjar inse att alla föräldrar inte är lika generösa med att "låna" ut sina barn.

Nåväl..... Nu har jag fått ur mig det och det känns skönt trots att tårarna har runnit eller tack vare det? Jag hoppas att mina erfarenheter kan hjälpa någon annan. Som avslutning vill jag bara skriva att om du, som nybliven mamma, inte mår bra, inte orkar, så skippa masken av tapperhet som är fastklistrad med hjälp av tabun och myter. Be om hjälp! Om du, som mamma, inte mår bra, så mår inte ditt barn heller bra!

Fridens.