Elin och jag trivs i varandras sällskap.

Tösen mår något bättre.

Min ask med lyxpraliner.

Fridens.

Elin och jag har varit i Stockholm och utnyttjat de presentkort som vi fick när vi fyllde år. Handdukar och utsirade ljus från Åhléns. Lite av varje från Body Shop. 3 böcker från Pocket Shop. Jag lämnade in förlovnings- och vigselringen till Guldfynd för att göra dem större dels pga viktökning, men även pga något tjockare fingerleder. Det blev några kontanta inköp oxå t.ex choklad från "Pralinhuset". På vårt kalas fick jag en ask med blandade praliner och de är så otrooooligt läckra!!! Handgjorda praliner med mumisga fyllningar som är så fjärran från Marabous mjölkchoklad som man kan komma. Löjligt dyrt, men det får gå för den här gången. Vi åt lunch på "Lucky garden" (kinesiskt och vietnamesiskt), men det var inte så lyckat. Maten var hyfsad, men det var inte någon vilsam stämning med mycket folk varav många småbarnsfamiljer. Jag har ätit kinamat 2 gånger den här veckan vilket är 2 gånger för mycket eftersom jag inte längre tycker att det är gott, men Elin ville så gärna äta friterade räkor.....

Tösen mår något bättre och jag tänker faktiskt se Melodifestivalen ikväll. I alla fall bidragen. Mitt omröstnings-tålamod är uselt.

Jag är otroligt trött i benen!!! MBT-skorna är fortfarande världens bästa skor, men de passar inte riktigt för shopping....

Fridens.

Tösen blir egentligen inte bättre. Pratade med veterinären som rekommenderade tålamod. Visst, men hur gör jag med den mentala stress som ett sjukt djur innebär? Allt från i somras rasar över mig; stödmatning av Maggan och Mysan, "Hon mår bättre!", "Det är kört...", "Hon mår bättre igen!", hon är död. Jag är arg på Tösen och tycker att hon borde rycka upp sig och börja äta själv eftersom det verkar som att hon är lat och att det är bekvämare när vi kör ned CC i munnen på henne. Jag får lust att gråta när jag föreställer mig att hon inte klarar det eller - ännu värre - vi måste avliva henne. Varje gång ett marsvin är sjukt, så undrar jag om det är värt det? Den känslomässiga stress och oro som är så koncentrerad och intensiv är fullständigt utmattande! Jag vill inte ha djur mer! Jag ORKAR inte det!! Jag har inte längre lust att köpa hund heller.

Tösens bakdel har vaknat och hela hon har piggnat till och t.o.m ätit paprika!

Alla som arbetar på Animalen.

Jag fick se ett nytt hörn av världen: Trosa.

Fridens.

Pär, Tösabiten och jag åkte hemifrån klockan 9 för att ha god tid på oss om det visade sig vara svårt att hitta till Animalen i Trosa. Det var det inte, men om vi INTE hade haft gott om tid, så HADE det varit svårt att hitta..... Alla som arbetar där är så himla mysiga och glada! Tillsammans med veterinären bestämde vi att söva Tösen, så hon kunde undersökas ordentligt. Vi fick hämta henne igen vid 13-tiden och fick då beskedet att det inte var något som helst fel på hennes tänder. Nähä. Hon har ofarliga cystor på äggstockarna (samma som Lotta opererades för förra året), men de är så pass små att inget behöver göras än. Det är hur som helst inte de som påverkar hennes ätande. Veterinären trodde att Tösen har stressad mage/magkatarr och den som har haft det vet att matlusten kan variera. Vi ska ge henne Fibreplex i en vecka för att få bort de illasinnade bakterierna i magen och fortsätta med Critical Care någon dag till. Om hon blir tillräckligt hungrig, så bör hon börja äta själv igen. Tösen var inlindad i en väl använd handduk med Bamse på för att hållas varm och den fick vi faktiskt med oss. Just nu ligger hon i transportburen utan överdelen och med sammanlagt 3 handdukar. Hon är fortfarande inte helt vaken, men det är faktiskt hennes bakdel som verkar vara svårväckt!

Medan Tösen togs om hand på Animalen, så såg vi oss omkring i Trosa som ofta kallas "Världens ände" fast ingen vet varför. En typisk semesterort som är på gränsen till död så här års, men knökfull om sommaren. Det fanns en mängd änder som kvackade, gick omkring eller simmade i Trosa å. Vi såg nog fler änder än människor och det gör inte mig någonting! Vi åt lunch på en kina-thai-restaurang. Pär åt av lunchbuffén och såg till att få valuta för pengarna om man säger så..... Jag beställde wokad kyckling med cashewnötter och det smakade helt ok.

Det är lite antiklimax över den här dagen eftersom veterinärens besked egentligen inte innebar någon lättnad för oss. Jag hade hoppats på att komma hem med en gris som skulle få det stora nöjet att äta upp sig, men i stället måste fortsätta att stödmatas. Jag känner mig lika trött som Tösen verkar vara.

Fridens. 

Vi fick veterinärtiden flyttad från 15.45 till 10 eftersom veterinären tittat i bokningarna och noterat att det gäller tänderna och då har vi gott om tid om Tösen behöver sövas.

Pär har möjlighet att ta ut ledighet med kort varsel.

Jag blir allt mer övertygad om att LKHF är rätt för mig.

Fridens.

Marsvinsflockens äldsta gris, Tösen kan inte äta ordentligt. Vi HOPPAS att det inte är något annat problem än tänderna eftersom hon verkar vilja äta och dessutom inte protesterar det minsta när jag matar henne. Det är inte utan att jag tror att jag blev övermodig för de senaste veckorna har jag ofta sagt att Tösen är en förstklassig gris som blir 5 år i juni och som aldrig har varit så sjuk att hon har behövt veterinärvård. "Skräpig, men frisk!" var diagnosen hon fick när vi tog henne och Tinke (som inte finns med oss längre) till Animalen för att vi var osäkra på om de hade ohyra i pälsen. När jag skröt som värst om Tösens hälsa, så satt den lille fule Herr Pessimist på min axel och väste: "Du utmanar ödet och så'nt straffar sig. Moahahahaaa!" Nu stödmatar vi henne alltså. Är det straffet? Vi gör det mycket för säkerhets skull eftersom allt går så fort när det gäller marsvin; om de inte kan äta som vanligt, så tynar de bort fort medan de frisknar till fort när botemedel hittas. Vi ska åka till Animalen med henne i morgon. När jag ringde för att boka tid, så fick jag veta att de numera huserar på sin andra klinik i Trosa pga brandskada. Natten mellan 25:e och 26:e februari var det en stor brand i Weda-området i Södertälje där flera affärer finns bl.a Willy's, men även vår veterinär. Vägbeskrivning saknas. Spännande.

Fridens.

Min hjärtegris....

Så länge jag bodde i Kiruna, så förväntade jag mig inte barmark vid tiden för min födelsedag, men sedan jag har flyttat hit, så har de flesta av de 21 födelsedagarna varit snöfria bortsett från de senaste. När jag steg upp igår och fick se allt det bländvita utanför fönstret, så tappade jag hakan. Jag hade krupit i säng vid midnatt och då hade det inte snöat. Det fortsatte att snöa hela långa dagen. Eftersom det var min födelsedag, så utnyttjade jag min rätt att slappa, så jag skottade ingen snö. Idag är det vanlig vardag igen och jag känner mig mer tvingad att göra en insats. Det får väl bli dagens motion eftersom promenaden snöar inne. Bilden är från DN förra året och det väl bra att någon tycker att snön är rolig, så att det inte är helt bortkastat!

Fridens.