Det är vad jag kallar vädret idag: icke-väder. Ingen vind, ingen nederbörd och ingen direkt ljuskälla. Det var väldigt skönt ute. Jag fick med mig stavarna idag och gick en runda på 1 timme. Det finns flera fördelar med stavgång jämfört med vanlig promenad: kroppen aktiveras mer vilket gör att effekten av träningen kommer fortare och alltså behöver jag inte gå lika långt eller länge. Det är ca 2,5 år sedan jag började med stavgång och jag var väldigt förvånad över hur svårt jag hade att få till tekniken! Det var nästan så att jag blev på dåligt humör! När jag väl kom underfund med hur jag skulle göra, så dröjde det ganska länge innan jag kunde "stav-gånga" och prata med någon annan samtidigt utan att komma i otakt. Pinsamt.... Det enda jag tycker är knepigt nu är att jag inte klarar av att slappna av i händerna; greppet blir en aning krampaktigt. Baksidan av överarmarna och hela skulderpartiet tränas eftersom jag trycker ifrån med stavarna (därav kramp-greppet....). Magmusklerna tränas eftersom jag får bäst resultat om bålen hålls spänd. Rumpan och baksidan av låren tränas mer jämfört med vanlig promenad eftersom jag tar ut stegen på ett annat sätt med stavarna. Jag erkänner att, när det var nytt med stavgång, så tyckte jag att det såg fullständigt hel-korkat ut, men det är tur att människan har förmågan till förändring för nu är jag en stor anhängare! Jag minskade ångest-dropps-doseringen från 7 droppar till 5 och jag undrar om det inte FORTFARANDE är för tidigt? Det är nästan 4 timmar sedan jag tog dropparna (16.30) och jag är dj-t irriterad och rastlös. Varför kan jag inte ha bättre tålamod??? Allt övrigt fungerar ju bättre än för en månad sedan: jag tränar, jag äter som jag ska, jag sover och kommer oftast i säng i vettig tid, jag orkar umgås med folk och självmordstankarna har minskat rejält. Varför kan jag inte kosta på mig den hjälp jag faktiskt får på ett relativt enkelt sätt dvs de ångestdämpande dropparna? "Den friske har många önskningar, men den sjuke har endast en..."Natti, natti.