Jag vet att Elin och jag kommer i första hand för Pär.

Stämningen här hemma har lättat något.

Må-bra-filmer.

Fridens.    

Ända sedan förra fredagen, så har stämningen här hemma inte varit bra. Milt uttryckt. Spänt. Besviket. Surt. Det har lett till stress som gör att Pärs mage kraschar och jag får huvudvärk och ångest. Idag bad Elin om att få prata ut med Pär och mig, så det gjorde vi.

Varken Elin eller killen i fråga vill göra slut, de vill satsa, de vill försöka. Han har talat med sina föräldrar som har uttryckt sig som att han "får göra som han vill". Menar de verkligen det eller litar de på att han slutligen kommer att göra som de vill, göra det rätta?

Elin och killen har tillbringat ungefär 2 veckor i "ingen mans land" då hon inte har varit välkommen hemma hos honom och han inte har varit välkommen här. Det går ju bra så här års och de har haft tur med vädret hittills. Nu säger han då att han vill mer. Jag är oerhört skeptisk och jag talade om det för Elin. Jag misstänker att han har tröttnat på att vara i "ingen mans land", att han saknar den bekvämlighet som fanns när han var välkommen här och om Elin, i första hand och Pär och jag, i andra hand välkomnar honom lika villkorslöst igen, så är vi bara tillbaka där vi var för några månader sedan dvs. han har allt han vill ha utan att behöva ge tillbaka. Det kommer inte jag att gå med på!

Både Pär och jag känner att det är killens familj som behöver visa att det finns en möjlighet till förändring, visa att Elin är välkommen hemma hos dem precis som hon är. Det är tal om förlovning igen. De förlovade sig för knappt 3 månader sedan på svenskt vis, men det är ju förstås inte giltigt för muslimer, så nu hägrar även en muslimsk förlovning i moské. Kanske kommer det att bli en inträdesbiljett till killens familj, men det är ju att börja i galen ände. Elin och killen måste ju kunna umgås med hans familj utan en massa krav på ändring och om det fungerar, så kan de förlova sig. Tycker jag. Att komma överens med sina svärföräldrar är naturligtvis inget krav i sig, men det underlättar onekligen och det blir nästan ett måste när barnbarn kommer in i bilden.

Jag vill att Elin ska känna att hon kommer i första hand för killen i fråga! Jag har inte upplevt att hon har gjort det under de här 2 åren som de har varit tillsammans. Det har konsekvent varit svårt för honom att planera eller bestämma något med henne av den anledningen att hans familj hela tiden ställer krav på att han ska finnas där för dem. Att säga "Jag gör vad som helst för dig", att skriva lappar där det står att de kommer att vara tillsammans "4 ever", att avsluta varje telefonsamtal med "Jag älskar dig" - det är lätt att prata, "talk is cheap". Upp till bevis! Om det ska fungera, så måste han, om inte bryta helt, så tunna ut banden med familjen. Om han vill bilda familj med Elin, så är det hon som kommer att vara hans familj i första hand. Elin förtjänar inte mindre än så. Pär och jag kommer inte att lita på honom på ett tag nu. Det kommer att dröja innan han är lika välkommen här som han var tidigare.

Fortsättning följer.

Eller?

Halv-fridens.