Jag lyckades stiga upp före 12.

Jag har promenerat.

Det råder någon sorts fred här hemma.

Fridens.    

Det svänger och ändras så mycket hemma hos oss att jag får pisksnärtskador! Vi har haft ännu ett rådslag när det gäller Elin och hennes kille och ni som har tröttnat på detta ämne behöver inte läsa längre än så här.

Elin och killen vill prova på att leva tillsammans, men utsikterna till ett eget boende i det här läget är små. De har sinsemellen pratat om att de kan bo/sova här 2-3 dagar/nätter i veckan och så några hemma hos honom och att de kunde börja med det efter studenten. Pär och jag har väl aldrig sagt nej till dessa lösa planer, men när Det Stora Tjafset utbröt och killen visade upp en mindre tilltalande sida, så skrinlades planerna i och med att han inte längre var välkommen hos oss. Just det! Jag skriver "var" eftersom planerna helt plötsligt är aktuella igen och Pär och jag faktiskt inte vill att Elin mår dåligt. Åååhh, vad lamt det låter, eller hur?! På söndag ska killen komma hit och vi ska prata igenom det hela och bestämma när han kan "flytta in". Pär och Elin är med på noterna, men jag känner att jag har fått ge efter på det mest negativa sätt jag kan ge efter på, men hur långt kan man driva sina principer innan man blir omöjlig att ha att göra med?

Vi har kommit överens om en provperiod på 2 månader. Kanske fungerar det, kanske fungerar det inte, men Pär och jag kommer att ha som krav att efter dessa 2 månader, så ska killens familj visa tecken på att acceptera Elin, visa tecken på att deras son faktiskt får göra som han vill som de påstår och att Elin och killen kan bo även hos dem. Blir det inte så, så kommer vi inte att vilja fortsätta den här ensidigheten. Det får inte bli så att han "flyttar in" här och slappnar av utan motprestationer. Det får inte bli så! Eller är det någon idé att skriva det med tanke på hur allting ändras hela tiden? För mig känns det som att killens familj har "vunnit". Kanske är det jag som ska fundera på eget boende för att slippa allt det här? Jag orkar inte mycket mer och även om jag inte har blivit direkt överkörd, så känns det inte som någon kompromiss heller. Det är som jag sa till Elin: det finns inga som helst fördelar för mig i det. Det skulle vara att hon mår bra, men min magkänsla godtar inte det argumentet. Jag litar inte på killen. Jag får väl bita ihop och tiga still igen.

Jag är en antingen - eller - person och har svårt att kompromissa. Svart eller vitt, allt eller inget. Det är en anledning till att den här situationen känns som en ren förlust för mig. I 2 års tid har jag hållit inne med att killen inte har varit min favoritperson och när det slutligen kraschar, så spricker min fördämning vilket har gjort att jag har........gått upp i varv. Jag tycker inte om att vara osams med Elin, men jag tycker om att stå för mina åsikter och mina principer. Med åren har jag blivit allt bättre på att hävda mig även när jag varit i underläge, men när det kommer till att min familj ska fungera och för att ingen ska behöva gå omkring med huvudvärk och magont, så känner jag mig tvingad att vika mig. För husfridens skull faktiskt. Orkar jag vara så pass renhårig att jag går med på det här arrangemanget utan att hela tiden gnälla om att det känns fel? Är jag tvungen att välkomna honom trots att jag åsidosätter mina principer?

Pär och jag tycker inte om det sätt som killen behandlar Elin på. Det är alltför mycket på hans villkor. Hon hävdar att hon inte känner sig utnyttjad. Varför kan jag inte tro henne? Magkänslan igen.

Elin är leds på att vi hela tiden hackar på killen och tjatar om hans dåliga sidor när hon känner honom bättre och - framför allt - på ett annat sätt än vad vi gör. Varför kan inte hans familj sluta hacka på henne, sluta med att påpeka hennes alla fel och brister?! Vi behöver inte sänka oss till deras inskränkta nivå, vi kan vara mer generösa bla bla bla. Faktum är att jag är mänsklig och inget j-a helgon! Jag behöver ta till samma taktik, jag behöver säga ifrån. Jag vill inte känna mig överkörd! 

Det är kanske inte så konstigt att jag, återigen, kan sova 12 timmar per dygn. Behöver sova 12 timmar. Det är kanske inte så konstigt att jag har huvudvärk nästan varje dag. Det är kanske inte så konstigt att jag inte orkar fokusera på vad jag äter. Det är kanske inte så konstigt att jag snart måste hämta ut fler Oxascand. Det är kanske inte så konstigt att jag mår skit med det här hängande över mig dygnet runt.

O-fridens.    

Elins besökare igår kväll åkte inte hem förrän vid midnatt och då hade jag ingen som helst lust eller ork att konfrontera henne. Pär hade lagt sig, men hade svårt att somna precis som jag hade när jag lade mig närmare 1. Det är svårt att somna när man är osams. Det hade ju precis blivit bra stämning igen här hemma när killen kom inklampande.

Jag sov inte bra och hade så himla skumma drömmar att jag vaknade som ett enda stort frågetecken. Jag steg faktiskt upp halv 10 och jag har faktiskt promenerat i 75 minuter. När jag gick hemifrån, så hade Elin och jag fortfarande inte rett ut det gårdagskvällen, så jag hade ingen lust att vara hemma med henne. Jag fick tillfälle att fundera medan jag promenerade och nu är allt löst.

Jag har fått reda på att vår pizzeria serverar halal-slaktat kött. Det gillar jag inte, så för mig innebär det att jag har ätit min sista kebab från dem.

Halv-fridens.    

Det var inget fult trick. Elin har bett om förlåtelse och fått den. Av mig i alla fall. Dessvärre har killen fått ytterligare minus i kanten. Elin hade förklarat att det inte var någon bra idé att han kom oanmäld i hopp om att allt skulle bli bra i ett nafs. Han lyssnade inte på henne och det gör ju ingenting bättre. Jag sms:ade killen idag, men utan att få svar.

Fridens.