Fredag. Pär väckte mig vid halv 8 och en mega-ångest gjorde mig sällskap direkt. Jag tog mina 2 Fluxar, men det dröjer alltid åtminstone 2 timmar innan den lugnande effekten kommer. Bland det första jag sa till Pär var att jag ville åka hem. Där och då och inte nästa dag. Jag pallade helt enkelt inte att vara kvar i den där sta'n. En obehagligt välbekant känsla av hopplöshet och instängdhet kom över mig; samma känslor som jag ofta hade det sista året jag bodde där. De omringande fjällen gav mig klaustrofobi och en känsla av att det inte fanns någon väg därifrån särskilt inte som jag inte vågade någonting och hade föräldrar som inte var det minsta förstående, stöttande eller hjälpsamma. Alla de känslorna tog sig uttryck i en mega-ångest. Vid frukosten fortsatte jag att bearbeta Pär om att boka om hemresan. Han kallade mig envis, men han var precis lika envis han. Var pengar verkligen viktigare än hur jag mådde?! När vi kom tillbaka till hotellrummet, så brast det och tårarna forsade. Till slut gick han med på att kolla möjligheterna för att åka hem samma dag, men det fanns inga platser på något flyg förrän på kvällen och då kunde vi lika gärna bli kvar och det gick förresten inte att boka om våra biljetter utan det skulle kosta oss 6000 kr extra. "Då får det väl göra det då!" skrek jag för jag ville heeeeeem.

Det här är LKAB:s huvudkontor i Kiruna

där min pappa arbetade som bokhållare dvs.

han höll på med löner.

Alla bilder är klickbara.

Kanske kom effekten av flux-tabletterna för jag lugnade ner mig och efter ett tag, så bestämde vi att åka Norgevägen till Narvik; den är låååååång och det tar några timmar och det kändes lättare för mig om vi kom iväg från just Kiruna. Ju fler kilometer från Kiruna vi åkte desto lättare kändes det för mig. Helt sjukt!

Pär passade på att ta några cachar oxå, men jag deltog inte utan satt kvar i bilen och skrev stödord att använda mig av när jag senare skulle blogga om resan. När långtradare passerade, så skakade hela bilen av luftdraget, men i övrigt rådde tystnad. Det var en del mygg, men jag lyckades klara mig undan med endast ett på varje arm och de har inte kliat nämnvärt.

Vyer längs med Norgevägen.

Klockan 12 kom vi fram till Björklidens fjällstation och då var det läge för lunch. LKHF-problematik uppstod: lunchbuffén bestod av spagetti med köttfärssås och potatis. Vi valde varsin räkmacka (155 spänn!!!) som var rejält tilltagna och räkorna var många och tillsammans med äggen, så blev det min lunch. Jag åt litet av det torra brödet oxå, men lämnade en hel del till Pär som ibland verkar vara utan botten......

Utsikt från restaurangen och hur många matställen

 kan skryta med en vy som denna

med Lapporten i bakgrunden? Det svindlade!

Vi kom fram till Narvik vid 14-tiden; det tog oss alltså ca 4,5 timme, men då var det inklusive cacheing, flera fotostopp och lunch. Narvik är inte stort det heller och helt otroligt backigt, värre än både Kiruna och Södertälje! Vi parkerade i Storsentret och gick runt där. Jag hade fått i mitt sinne att jag ville ha en ny skinnryggsäck med fler ytterfack än den jag köpte i Italien för 6 år sedan, men i Kiruna hittade jag ingen och i Narvik - tro det eller ej - så fanns inte en enda väskaffär!!! Jag såg människor med väskor, så var hade de inhandlats?! Ett mysterium. Vi hittade ett fik där Pär tog en kopp kaffe och jag drack varm choklad som var så stark att jag fick späda ut med 1 förpackning grädde och 3 förpackningar mjölk, men den satt fint ändå. Sedan promenerade vi runt i Narvik bl.a ännu en galleria, Amfisentret även det utan väskaffärer för att sedan gå tillbaka till bilen. Pär fick hjälpa en romarinna att fotograferas framför en så där skylt med en massa pilar med stadsnamn och avstånd. Hon kom alltså från Rom vilket var lite längre ifrån än vad vi kom (och då syftar jag på Rönninge).

 En staty med inskriptionen "Fred är ett löfte om framtid".

Så sant, så sant!

Efter en timme i Narvik, så började vi återfärden mot Kiruna och jag kände mig lugn för innan vi kommit fram, så skulle större delen av den här dagen, som började så uselt, ha gått. Vädret var, minst sagt, omväxlande med skurar som hamrade som hagel och sedan strålande solsken och regnbågar. Bokstavligt.

Bron över Rombaksfjorden.

Fler vyer längs med Norgevägen fast åt andra hållet.

En rallarros. Rallarna byggde järnvägen i Sverige och pollen från dessa blommor fastnade på deras kläder och spreds på så vis längs med hela järnvägen.

Därav namnet.

Tillbakafärden blev något seg mot slutet. Den som klagar på Stockholms-vägarna ska åka längs Norgevägen, tycker jag för den är bitvis så gropig och guppig av tjälskott att det är ett under att alla mina kindtänder sitter kvar i munnen! Vi var tillbaka på hotellet vid 18-tiden. Vi fräschade upp oss och bytte om och gick sedan ned till Mommas Steakhouse som ligger på hotellets bottenvåning. Det hette tidigare Mommas bar och var, som jag antar eftersom jag aldrig var ute och drack själv, ett riktigt fylleställe. Numera är det en bra restaurang som, kvällen i fråga, spelade mest 80-tals musik. Ålrajt! Pär och jag åt varsin grillad entrecôte med klyftpotatis och jag drack både Cola och vatten till maten. Det smakade väldigt bra det med och vi blev rejält mätta. Inte riktigt lika dyrt som på Jukkasjärvi Wärdshus....

Tillbaka på rummet, så åt vi lite godis och flippade mellan tv-kanalerna. Det blev lite Simpsons (som faktiskt inte är så rolig) och lite friidrott (min favorit när det gäller sportsändningar) och lite Harry Potter 3 innan vi stängde av, borstade tänderna och hoppade i säng. Det var inte alls lika varmt i rummet den här kvällen och ingen av oss hade problem med att vare sig somna eller sova. 

Fortsättning följer i tredje och sista delen!

Fridens.    

Vägning: 97 kg vilket innebär en överraskande minskning på 0,8 kg. Överraskande eftersom det var svårt att hålla kosten i Kiruna/på resande fot och jag har ätit godis......    

För tredje måndagen i rad har jag varit på SATS. Det börjar likna regelbundethet, banne mäj! Jag kom in i träningssalen tjugo i 10 och det var bara en enda kille på ett av löpbanden där. Ljuvligt! Koncentrationen var på topp och jag drog ned tempot på fler övningar och det blir bra mycket tyngre då! Svetten lackade. Efter ett tag var killen på löpbandet färdig och jag var helt solo i salen - lyxigt! Vid halv 11 började folk drälla in och den första gruppträningen är alltid klockan 11. Jag noterade en man i min ålder som satte sig i en ryggmaskin och körde igång som om det gällde livet. Slet och pumpade, stånkade och stönade och jag kom då att tänka på det som stod i artikeln om slow-burn: luftfyllda muskler. Hm.

Efter träningen gick jag till Muji i Åhléns och köpte nya mini-flaskor att ha tvål och lotion i som jag har i tränings-necessären. Jag köpte hårfärg oxå och ny tvål och handkräm med Nantucket Briar-doft och sedan åkte jag hem.

Nu sitter jag i köket hos mina älskade fyrbeningar och äter lunch och dricker te och känner ett allmänt välbehag och en viss trötthet i kroppen efter träningen. I brevlådan låg det nya numret av "Modern psykologi". Jag är förresten gräsänka nu och fram till nästa onsdag. Pär och Elin åkte till Öland i morse. Eller heter det familjeänka när övriga familjen har åkt bort? Nu ska jag snickra ihop del 2 av Kiruna-resan!

Fridens.