Fredag. Pär väckte mig vid halv 8 och en mega-ångest gjorde mig sällskap direkt. Jag tog mina 2 Fluxar, men det dröjer alltid åtminstone 2 timmar innan den lugnande effekten kommer. Bland det första jag sa till Pär var att jag ville åka hem. Där och då och inte nästa dag. Jag pallade helt enkelt inte att vara kvar i den där sta'n. En obehagligt välbekant känsla av hopplöshet och instängdhet kom över mig; samma känslor som jag ofta hade det sista året jag bodde där. De omringande fjällen gav mig klaustrofobi och en känsla av att det inte fanns någon väg därifrån särskilt inte som jag inte vågade någonting och hade föräldrar som inte var det minsta förstående, stöttande eller hjälpsamma. Alla de känslorna tog sig uttryck i en mega-ångest. Vid frukosten fortsatte jag att bearbeta Pär om att boka om hemresan. Han kallade mig envis, men han var precis lika envis han. Var pengar verkligen viktigare än hur jag mådde?! När vi kom tillbaka till hotellrummet, så brast det och tårarna forsade. Till slut gick han med på att kolla möjligheterna för att åka hem samma dag, men det fanns inga platser på något flyg förrän på kvällen och då kunde vi lika gärna bli kvar och det gick förresten inte att boka om våra biljetter utan det skulle kosta oss 6000 kr extra. "Då får det väl göra det då!" skrek jag för jag ville heeeeeem.

Det här är LKAB:s huvudkontor i Kiruna

där min pappa arbetade som bokhållare dvs.

han höll på med löner.

Alla bilder är klickbara.

Kanske kom effekten av flux-tabletterna för jag lugnade ner mig och efter ett tag, så bestämde vi att åka Norgevägen till Narvik; den är låååååång och det tar några timmar och det kändes lättare för mig om vi kom iväg från just Kiruna. Ju fler kilometer från Kiruna vi åkte desto lättare kändes det för mig. Helt sjukt!

Pär passade på att ta några cachar oxå, men jag deltog inte utan satt kvar i bilen och skrev stödord att använda mig av när jag senare skulle blogga om resan. När långtradare passerade, så skakade hela bilen av luftdraget, men i övrigt rådde tystnad. Det var en del mygg, men jag lyckades klara mig undan med endast ett på varje arm och de har inte kliat nämnvärt.

Vyer längs med Norgevägen.

Klockan 12 kom vi fram till Björklidens fjällstation och då var det läge för lunch. LKHF-problematik uppstod: lunchbuffén bestod av spagetti med köttfärssås och potatis. Vi valde varsin räkmacka (155 spänn!!!) som var rejält tilltagna och räkorna var många och tillsammans med äggen, så blev det min lunch. Jag åt litet av det torra brödet oxå, men lämnade en hel del till Pär som ibland verkar vara utan botten......

Utsikt från restaurangen och hur många matställen

 kan skryta med en vy som denna

med Lapporten i bakgrunden? Det svindlade!

Vi kom fram till Narvik vid 14-tiden; det tog oss alltså ca 4,5 timme, men då var det inklusive cacheing, flera fotostopp och lunch. Narvik är inte stort det heller och helt otroligt backigt, värre än både Kiruna och Södertälje! Vi parkerade i Storsentret och gick runt där. Jag hade fått i mitt sinne att jag ville ha en ny skinnryggsäck med fler ytterfack än den jag köpte i Italien för 6 år sedan, men i Kiruna hittade jag ingen och i Narvik - tro det eller ej - så fanns inte en enda väskaffär!!! Jag såg människor med väskor, så var hade de inhandlats?! Ett mysterium. Vi hittade ett fik där Pär tog en kopp kaffe och jag drack varm choklad som var så stark att jag fick späda ut med 1 förpackning grädde och 3 förpackningar mjölk, men den satt fint ändå. Sedan promenerade vi runt i Narvik bl.a ännu en galleria, Amfisentret även det utan väskaffärer för att sedan gå tillbaka till bilen. Pär fick hjälpa en romarinna att fotograferas framför en så där skylt med en massa pilar med stadsnamn och avstånd. Hon kom alltså från Rom vilket var lite längre ifrån än vad vi kom (och då syftar jag på Rönninge).

 En staty med inskriptionen "Fred är ett löfte om framtid".

Så sant, så sant!

Efter en timme i Narvik, så började vi återfärden mot Kiruna och jag kände mig lugn för innan vi kommit fram, så skulle större delen av den här dagen, som började så uselt, ha gått. Vädret var, minst sagt, omväxlande med skurar som hamrade som hagel och sedan strålande solsken och regnbågar. Bokstavligt.

Bron över Rombaksfjorden.

Fler vyer längs med Norgevägen fast åt andra hållet.

En rallarros. Rallarna byggde järnvägen i Sverige och pollen från dessa blommor fastnade på deras kläder och spreds på så vis längs med hela järnvägen.

Därav namnet.

Tillbakafärden blev något seg mot slutet. Den som klagar på Stockholms-vägarna ska åka längs Norgevägen, tycker jag för den är bitvis så gropig och guppig av tjälskott att det är ett under att alla mina kindtänder sitter kvar i munnen! Vi var tillbaka på hotellet vid 18-tiden. Vi fräschade upp oss och bytte om och gick sedan ned till Mommas Steakhouse som ligger på hotellets bottenvåning. Det hette tidigare Mommas bar och var, som jag antar eftersom jag aldrig var ute och drack själv, ett riktigt fylleställe. Numera är det en bra restaurang som, kvällen i fråga, spelade mest 80-tals musik. Ålrajt! Pär och jag åt varsin grillad entrecôte med klyftpotatis och jag drack både Cola och vatten till maten. Det smakade väldigt bra det med och vi blev rejält mätta. Inte riktigt lika dyrt som på Jukkasjärvi Wärdshus....

Tillbaka på rummet, så åt vi lite godis och flippade mellan tv-kanalerna. Det blev lite Simpsons (som faktiskt inte är så rolig) och lite friidrott (min favorit när det gäller sportsändningar) och lite Harry Potter 3 innan vi stängde av, borstade tänderna och hoppade i säng. Det var inte alls lika varmt i rummet den här kvällen och ingen av oss hade problem med att vare sig somna eller sova. 

Fortsättning följer i tredje och sista delen!

Fridens.    

 

Gröngöling

11 juli 2011 14:38

Fy så jobbigt! Jag får panik- och kvävningskänslor bara jag läser om hur du kände det på morgonen. Modigt att åka tillbaka dit där du mått så dåligt. Toppenidé att sticka därifrån under dagen, och av bilderna att döma så var det värt det!
Kram

http://grongoling.bloggplatsen.se

Ewa

11 juli 2011 14:43

Kram tillbax! Nu tänker jag inte åka dit fler gånger. Basta!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...