Det är som om fötterna sitter fast i seg gyttja som aldrig släpper taget helt.

Precis när det känns som om det bara är lilltån som sitter fast, att det snart släpper, så sugs jag ned igen.

Varje gång jag sugs ned, så undrar jag hur i h-vete jag ska orka kämpa mig loss igen?

Är det värt det?

Jag sugs ju ändå ned igen.

Det jag kämpar för att komma ihåg är att varje enstaka gång som jag sliter mig loss från gyttjan, så får jag lite mer ork att hålla emot till nästa gång; lite mer ork att kämpa loss ännu en gång.

Det är svårt.

Det är överdj-t svårt.

Det verkar inte som om den ständiga träningen på detta ger mig större färdighet. Det är kanske meningen att det ska fungera så?

Det är inte bra för mig att komma ihåg precis hur dj-t det kan vara för om jag verkligen kom ihåg det, så skulle jag gå omkring och vara så rädd för att sugas ned i gyttjan igen att jag inte skulle kunna njuta av de gyttjefria perioderna?

Medan jag skrev den senaste meningen, så kom jag på att det är jag själv som har tränat mig i den sortens glömska just för att jag ska kunna njuta av de gyttjefria periodern och för att jag ska kunna samla krafter.

Ironiskt.

Fötterna har åter sugits ned i gyttjan.

Jag sitter fast till höfterna ungefär.

Tills i dag, så har jag inte velat inse det.

Det var inte många dagar sedan jag tacksamt skrev om att jag mår allt bättre och jag tycker faktiskt inte att jag ska behöva må sämre så snart efter det.

Jag har inte hunnit samla ihop några krafter alls!

Jag har inga krafter för att kämpa emot nedsugningen.

Jag har ännu mindre krafter för orka ta mig upp.

Denna ovissa väntan på besked från FK.

"Den oregelbundna eländesrapporten" från min syster.

Den psykiska tröttheten efter några intensiva dagar i Göteborg (det är nästan det värsta: att bli så trött av något som enbart var roligt och positivt!).

Några av de vanligaste signalerna på att gyttjan har sugit tag i mig:

* jag kan sova hur mycket som helst   stämmer!

* jag tappar lusten för lagad mat   stämmer!

* jag har svårt att koncentrera mig på ett vanligt samtal   stämmer!

* jag har svårt att koncentrera mig på sammanhängande text   stämmer!

* jag har svårt att fatta beslut   stämmer!

* jag har svårt att få något gjort   stämmer!

* ångesten kommer krypande framåt eftermiddagen   stämmer!

* ingen lust eller ork att träna    stämmer!

* jag vill bara äta choklad, chips, drickyoughurt, juice och mackor.   stämmer!  

Jag har upptäckt två nya signaler som kan läggas till listan av de mer vanliga:

* ett plötsligt och starkt sug efter att ha pengar för att shoppa i hopp om en endorfindos som kan slita mig loss och hålla mig gyttjefri. Igår kväll beställde jag lite kläder från Ellos. Kläder som jag plötsligt anser att jag inte klarar mig utan samtidigt som jag är övertygad om att de inte kommer att passa. De kan ju returneras.....

* jag kan gå in på t.ex Discshop eller AdLibris och verkligen lusläsa deras sortiment och deras erbjudanden, något som jag vanligtvis inte har tålamod till.

Idag var jag inne på Dischshop i säkert en timme och kollade sida efter sida med (skräp)filmer till lågpris. Jag hittade 3 (som inte var skräp)  vilket är en fis i rymden jämfört med hur många det egentligen fanns. Är det ett sätt att slippa tänka och känna?

Dystymisk depression (vilket är min diagnos) kan inte botas. Dystymisk depression innebär ett konstant sänkt stämningsläge jämfört med vad som anses som normalt. Det innebär oxå att jag, redan i utgångsläget, är känsligare för att bli djupt deprimerad. Dåliga odds från start! Det innebär att om jag blir trött, riktigt trött, så reagerar jag med att bli deprimerad och då räcker det inte med att sova ut och att vila i ett par dagar. Jag visste att jag riskerade denna reaktion när jag bestämde mig för att åka till Göteborg tillsammans med Elin, men jag bestämde oxå att det får var värt det. Den Spanien-resa som resten av Vårat Gäng gjorde vid  Kristi himmelfärd sa jag nej till redan när planerna började ta vag form för så som jag mådde efter våra 2 gemensamma Italien-resor ville jag inte må igen. När min syster nämnde en syskonsamling i Borås, så var det inte bara tanken på att träffa 5, för mig, främlingar som gjorde att jag sa nej direkt utan även kunskapen om hur jag förmodligen skulle må efteråt. Det gäller att bestämma vad som är värt psykiskt trötthet och vad som inte är värt det.

Jag har en kronisk obotlig sjukdom. Jag kommer att få använda mig av anti-depressiv medicin så länge jag lever för att slippa må sämre än jag behöver; för att få mig att komma närmare det som anses vara det normala stämningsläget då man varken är deprimerad eller extatisk. Det är förmodligen sjukdomen i sig + biverkningar av mångårigt intag av anti-depressiva som gör att jag kan upplevas som känslomässigt frånvarande; som att jag aldrig egentligen blir engagerad. Avtrubbad. Avtrubbad utom när jag mår dåligt för då kommer tårarna och då kan jag få raseriutbrott som har sin grund i ångest.

Frågan som jag plötsligt vill ställa är: kan man kalla det här för livskvalitét?

Många svarar nog nej eftersom tanken på att inte ha riktig kontakt med alla känslor hela tiden är något negativt. Det är av den anledningen som många inte vill äta anti-depressiva mediciner. Då ska man veta att den eventeulla avtrubbningen, såvida den inte är sjukdomsbetingad, inte kommer förrän efter många år och de flesta depressioner kan botas genom att använda anti-depressiva mediciner en begränsad period.

En gång till: är det här livskvalitét? Mitt omedelbara svar, utan att tänka alltför mycket, är att det är det för mig. I alla fall om jag betänker hur jag skulle må utan mediciner. Om FK skulle inse att jag inte kommer att bli frisk eller ens bättre och därmed bevilja min ansökan om sjukpension (ej tidsbegränsad ersättning), så skulle en oerhört stor börda lyftas från mina axlar. Jag skulle kunna slappna helt och hållet för första gången sedan jag blev sjukskriven för 10 år sedan. Jag skulle därmed veta att jag inte skulle behöva gå igenom den stress, press, ovisshet och förnedring som varje ny ansökan innebär. Jag skulle veta att min inkomst, även fjuttig, skulle vara säkrad. Jag skulle kunna börja koncentrera mig ordentligt, seriöst, på kost och träning och på så vis börja må bättre.

En tredje gång: är det här livskvalitét? Nej! Sjukdomen i sig gör att jag inte klarar att leva så fullt som jag skulle vilja utan att få baksmälla i form av trötthet och ytterligare depression. Jag tackar ofta, ofta nej till sociala tillställningar, resor, jippon osv just för att jag inte orkar med att må dåligt efteråt; det är inte värt det. Det är den här sjukdomen som hindrade mig från att ta till mig Elin när hon var ett spädbarn. Det är den här sjukdomen med sin känslomässiga avtrubbning som gör att mitt äktenskap skulle kunna vara så mycket bättre, så mycket innerligare än vad det är. Det är inte livskvalitét och det är av den anledningen som jag med jämna mellanrum har allvarliga funderingar på att avlsuta allt. Det finns de som anser att självmord är fegt, men de har inte haft den här sjukdomen. Det handlar inte om att inte våga. Det handlar inte om att smita. Det handlar om bristen på utsikter att någonsin bli frisk. Det handlar om att inte vilja må så satans dåligt.

O-fridens.

PS. Från början hade jag bara tänkt skriva om att jag mår skit. Igen.

 

Åsa-Maria

1 juli 2010 22:32

Tungt: Ja. Men det är bra att skriva av sig...

Skickar en styrkekram...

Åsa-Maria

http://mittlchf.bloggplatsen.se

 

Nannis

1 juli 2010 23:05

*kramar om*

http://nannis.blogg.se

 

Nini

2 juli 2010 15:36

Så otroligt bra skrivet!
Så mycket jag känner igen mig i...

http://nini.bloggagratis.se

 

Gröngöling

2 juli 2010 18:45

Bra uttryckt! Jag tycker att jag förstår för du beskriver så bra! Känner väl i och för sig igen mig lite också.
Jag uppfattar dig i alla fall inte som avtrubbad känslomässigt. För mig är du en go och medkännande bloggvän!
Som är bäst, men det vet du väl redan?!!
Många kramar, svala.

http://grongoling.bloggplatsen.se

 

margus

2 juli 2010 22:52

Låter extra jobbigt detta. Nej, din beskrivning av symptomen låter inte som livskvalitet, men... du har många ljusa stunder emellanåt har jag läst i bloggen, många intressen som du odlar och visst lockar marsvinen fram känslolivet. Det är livskvalitet.
Är det verkligen tillåtet för FK att bråka med någon som har den diagnosen? Det undrar jag. Det borde vara straffbelagt.
Kramar.

http://margus.bloggplatsen.se

 

Åsa

3 juli 2010 15:17

Jag blir väldigt berörd av din text. Har levt ett liv med ett flertal depressioner, dock har jag itne den typen som du har, utan de har varit framkallade av yttre orsaker. Men, jag har lätt för att bli deprimerad och har depression i familjen. En mamma som var närmast manodepressiv och en farmor som var mycket depressiv. I varje fall så förstår jag dig, och jag förstår hur det känns att vara avtrubbad av medicin. Det har jag också varit. nej, det är inte hög livskvalitet men det är livskvalitet... din sjukdom är obotlig, men jag tror och hoppas att du kan lindra den avsevärt med hjälp av specialkost. Mat kan förändra kroppens funktioner något helt otroligt! Det går att äta sig till högre halter av "lyckohormonerna" i hjärnan till exempel. Håller tummarna för dig på alla områden!

http://xecute.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...