På onsdag åker Pär och Elin till Öland i 2 veckor.

Som de brukar göra.

För 5 år sedan hade jag väntat otåligt på den dagen, knuffat de genom dörren, vinkat hejdå från balkongen och sedan dansat min välkända "Äntligen-är-jag-ensam-dans" medan marsvinen frågande tittade på.

Förra året kändes det ok att vara ensam, men det var jobbigt att behöva göra precis allt som har med grisarna att göra när vi vanligtvis har delat upp de uppgifterna mellan oss.

Det här året är känslorna onekligen tu-delade, två-sidiga, eftersom jag inte alls mår bra.

Å ena sidan är det alltid skönt att vara ensam.

Å andra sidan är det inte skönt om jag mår extremt dåligt.....

Å ena sidan kan det vara bra att fasta sysslor där jag inte behöver tänka.

Å andra sidan är det bra om de andra kan rycka in när jag blir liggande.....

Å ena sidan är det skönt att slippa tänka på mat.

Å andra sidan är det lyxigt med Pär som alltid lagar maten.....

Å ena sidan kan jag gå och lägga mig igen efter att grisarna har fått frukost.

Å andra sidan är det himla bra att veta att Pär alltid ger dem det eftersom han alltid är vaken först av oss....

Å ena sidan är det skönt med bara grisarna och mig.

Å andra sidan kan det bli för tyst.....

Å ena sidan är det skönt att slippa det stök som Elin och Pär alltid ställer till med (Pär mer än Elin eftersom det är svårt att lära gamla hundar nya trix).

Å andra sidan.........Nä! Det finns ingen baksida med att slippa det!   

Fridens.