Mitt känsloliv är stormigt.

Jag är en uttalad känslomänniska.

Magkänslan är väl utvecklad.

Jag tror på känslor.

Jag tror på att de måste få finnas, måste få komma fram.

Tillbakahållna känslor resulterar förr eller senare i fysiska krämpor.

Glädje.

Oro.

Ilska.

Sorg.

Lycka.

Irritation.

Gnällighet.

Kärlek.

Avsky.

Hat.

Nervositet.

Avund.

Tacksamhet.

Hopp.

Hopplöshet.

Varje känsla kräver sitt utrymme och det fungerar inte om en känsla hålls tillbaka till förmån för någon annan.

Jag har alltid varit misstänksam mot människor som är genomgående posititiva.

De döljer något.   

Kanske döljer de det faktum att om de släppte fram de mer negativa känslorna (de känslor som är skämmiga), så skulle de inte kunna hejda sig?

De överpositiva människorna säger ofta att de inte vill lägga ner kraft och energi på att gnälla, klaga och skälla, men jag tror att det krävs lika mycket kraft och energi på att hålla tillbaka gnället, klagandet och skällandet. 

Jag har skrivit det förr, men jag skriver det igen: så länge balansen finns, så ryms alla känslor.

Skratta och var positiv, men var inte rädd för det negativa!    

Gnäll och klaga, men låt det inte ta överhanden!   

Gapa, skrik och rasa, men sluta när du har fått ur dig det!    

Jag läste om en undersökning som gjorts angående skillnader mellan pessimister och optimister. Optimisterna säger gärna "JA!" till, i princip, allt i tron att det bara kan leda till något positivt, men det kan leda till att de missar att tänka efter före. Pessimisterna säger sällan "Ja" direkt utan efter mer eftertanke. Optimisterna kan därför ge ett något naivt och små-korkat inryck.   

Båda mina föräldrar var pessimister, mamma mer än pappa. Mamma hade en benägenhet att se det negativa i precis allt. Kanske i syfte att vara försiktig.

"Vad härligt med midsommar och ljusa kvällar!" kunde jag utbrista.

"Jadå, men från och med nu blir det mörkare för varje dag." var mammas automatiska svar.

Behöver jag skriva mer? Jag brukade vara en pessimist, men har arbetat mig ifrån det. Håller fortfarande på förresten. Pessimism har mycket med osäkerhet och rädsla att göra. Ju äldre jag har blivit, ju bättre jag har lärt känna mig själv och ju mer självförtroende jag har fått desto mer optimistisk har jag blivit.   

Varje människa är ett känslomässigt pussel där varje känsla utgör en bit. Pusslet blir inte helt färdigt om du gömmer undan en eller flera bitar. Göm inte någon känsla!

Fridens.

 

riesling

1 maj 2010 23:53

Du är så klok, det är så bra det som du skriver! Jag kan bara hålla med. Det är viktigt att få ur sig det som känns för annars blir man fysiskt sjuk, visst är det så. Det är ju skillnad på att vara en pessimistisk person och en som ibland inte mår så bra. Man kan vara en positiv människa fast man inte mår bra, men de människor som aldrig aldrig kan se något bra med saker tycker jag lite synd om. Fortsätt att bejaka dig själv!

http://riesling.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...