Det finns få anledningar för mig att skämmas över mig själv. Jag skäms INTE över att jag lider av en sjukdom som få klarar av att tala om och jag skäms INTE över att jag medicinerar mot den (depression och ångest). Jag skäms INTE för att jag har träffat min man genom en kontaktförmedling. Jag skäms INTE för att erkänna att jag inte fylldes av omedelbar kärlek till Elin när hon var nyfödd. Jag skäms INTE för att jag tillhör en liten skara som faktiskt inte tycker om sommaren och som inte jagar sol och värme genom att åka utomlands. Jag skäms inte för att vara vad många kallar tråkig genom att alltid längta hem när jag är borta. Det FINNS 2 ämnen är känsliga: att jag inte klarar av att arbeta och att jag har gått upp så mycket i vikt.

Min oförmåga att arbeta är sjukdomsrelaterad och det är faktiskt inte mitt fel. Trots att jag rent intellektuellt vet det, så känner jag mig ynklig och värdelös. Jag skäms för att jag inte kan dra mitt strå till den stack som vårt samhälle utgör.

Jag skäms över att jag har blivit så pass överviktig att jag är fet. Jag skäms över att jag inte hade vett att stoppa det i tid. Vi lever i ett informationssamhälle och när det gäller vad som är vettigt och vad som fungerar när det gäller kost och träning, så är informationsflödet hur stort som helst. Det är så stort att jag inte klarar av att ta in tillräckligt med information ens när det rör så'nt jag är intresserad av. Ni som läser min blog vet att jag kämpar med detta dagligen och då handlar det inte så mycket om att jag går omkring och är hungrig och hindrar mig själv från att äta mig mätt. Det handlar mer om att jag försöker och hitta en balans (som jag envisas med att tro INTE är omöjlig att uppnå) som i princip går ut på att äta kakan och ha den kvar. Det är inga problem att hitta ett sätt att träna för det har jag redan gjort även om det går i vågor pga hälsan. Jag vill INTE styra in mig själv på något extremt kostprogram som inte känns naturligt och som av just den anledningen inte kommer att hålla. Jag har egentligen hittat min kost - LCHF - och det jag försöker med just nu är att lite i taget, men sakta och säkert styra in mig på strikt LCHF-kost.

Kampen mot skamkänslan över fetman tar sig mer uttryck i en daglig inre dialog där Det Dåliga Samvetet tjatar och gnatar om att jag borde veta bättre. De gånger som Det Dåliga Samvetet lånar Pärs kropp och påpekar så'nt som redan är uppenbart, så blir jag arg och snäser. Det hjälper inte att tala om för mig att jag skulle må bra av att gå ned i vikt, både fysiskt och psykiskt för DET VET JAG. Det hjälper inte att tala om för mig hur farligt fettet i chips är för DET VET JAG redan, men vetskapen tar inte bort suget. Det hjälper inte att tala om för mig att jag bara måste bestämma mig och sedan hålla mig till det för DET VET JAG och det är just det som gör att jag skäms. Varför - VARFÖR - kan jag inte bara bestämma mig och hålla mig till det??? (Jag är inte öppen för förslag om KBT e.dy för det har jag provat och tyckte inte om det.)

Att vara fet TROTS all informtion och TROTS alla sorters hjälp och hjälp till självhjälp som finns - hur KAN jag? Jag borde skämmas!! Allt oftare upplever jag all denna information som aggressiv. Om jag inte har vett att utnyttja all denna kunskap, att ta den till mig och att lyckas, ja, då är jag en idiot, rent ut sagt. Jag kan tänka på samma sätt om rökare; med all denna information och kunskap om tobak och rökning; hur kan NÅGON vara så otroligt korkad att frivilligt börja röka?? Hur KAN jag var fet i detta informationssamhälle? Jag skäms.....

Fridens.

 

T

7 maj 2009 20:48

Och varför är JAG överviktig?
Träffar i mitt arbete bla personer med svår övervikt tex en som väger 180 kg och har midjemått på 165 cm. Personen VET. Har fått hjälp av läkemedel, gruppbearbetning, recept, matlagning m.m men ändå.
Finns så många som ´vet´vad som är bäst. olika rön, olika anledningar osv. Jag ska inte ge mig in i diskussionen här men det var mycket intressant inlägg från en som verkligen känner med. Tack.

Vad luktar din favvoparfym? *nyfiken*

Inga nya marisfoton?

 

Marianne

8 maj 2009 00:23

Jag förstår att du känner frustration över din övervikt. Jag hade samma känslor då jag själv gick upp 20 kg efter det jag skadat min rygg och inte kunde motionera ordentligt.. Visst finns det mängder av information om både kost & hälsa. Men hur ska man kunna veta vad som är rätt eller fel? Det finns faktiskt inga raka svar på vad som är rätt eller fel då det gäller vilken kost som gör oss överviktiga. Vissa påstår att vi blir feta av fett och andra säger att kolhydraterna gör oss överviktiga osv. Jag tycker att du inte ska skämmas över att du inte kan bli smal av all information som hela tiden vräks ut. Och något som är mycket viktigt är att en kvinna över 30 år har mycket svårt att gå ner i vikt och har man passerat + 10 år till osv, då är det mer eller mindre omöjligt utan att ta till drastiska metoder. Vi kan både svälta och svettas utan att ens gå ner ett gram på flera dagar. Och utan att ha ätit något extra så kan vågen femjävlas med att peka 1 kg uppåt… Det bästa sättet för mig för att få bukt med min övervikt var att acceptera den, för först då kunde jag njuta av motion för utan att ha någon ångest för att vågen inte ville visa hur energiskt jag motionerat och hur duktig jag egentligen varit under veckan som gått. Numer väger jag mig inte. Varför ens utsätta mig själv för något jag inte mår bra av. Oavsett vad jag väger, så är det viktigaste för mig att jag för övrigt mår så bra som möjligt och att jag kan njuta av mitt liv.
Jag önskar dig lycka till
kram

http://www.ekoxenskennel.se

 

Nini

8 maj 2009 10:02

Kära bloggvän - jag skulle kunnat skriva inlägget. Men vet du - jag har, precis som med depression och ångest, mått bättre rent mentalt av att få ett ord på det: Binge Eating Disorder. Googla på det...
Varför ska vi med en sådan ätstörning skämmas?! De som har Anorexi och Bulimi får inte höra att de har dålig karaktär. Och det är samma dåliga självkänsla det mynnar ur...

http://nini.bloggagratis.se

 

Jag själv

8 maj 2009 18:34

Nini: Nä, du! Jag behöver inte googla för att veta att jag INTE har BED. Jag är inte ens i närheten. Jag tror mer på det Marianne skrev: det är svårt att gå ned i vikt efter 40 och dessutom är jag övertygad om att all medicinering har stört kroppen.

http://fundringar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...